MSM – den vinklade verkligheten

4 maj, 2017

De flesta tänker inte på det, eller reagerar inte på det, men i stort sett alla inslag i exempelvis SVT Rapport eller TV4-nyheterna är mer eller mindre vinklade i att presentera varje nyhet med en förklarande eller rent av uppfostrande bias gentemot den ”svenska välfärdsmodellen” som den enda sanningens samhällsmodell. Det svenska systemet är fortsatt världsbäst i alla klasser. Problem inom den svenska välfärdssektorn underrapporteras, medans man gärna berättar om problemen i andra länders välfärdssystem, i synnerhet det amerikanska, trots att detta ingalunda kan vara ett representabelt alternativt system för någon som på rimliga grunder ifrågasätter det svenska.

Det handlar om att befästa och bekräfta ”den svenska modellen”, dvs en omfattande välfärdsstat där individens frihet är kraftigt inskränkt, men där alla ska uppfostras ha uppfattningen att det är frivilligt valt (det så kallade ”samhällskontraktet”) och till gagn för den övervägande majoriteten medborgare.

Det är så tydligt att en värdegrund där höga skatter och omfattande regleringar är bra trummas in vid varje chans. Välfärdssektorn, ”Vård-skola-omsorg”, är alltid bra om den är offentligt finansierad och producerad, samtidigt som motsatsen alltid bemöts med misstänksamhet. Fackens makt ifrågasätts inte heller, liksom inte arbetsmarknadens regleringar som anses oantastliga. Om någon skulle andas ifrågasättande på detta område är vederbörande ”nyliberal” eller fientligt inställd till den svenska modellen. En individ som varit kreativ och lyckats förhindra skatteverket från att stjäla dennes inkomster är genuint avskyvärd, enligt den norm som trummas in dagligen. En högprofilerad ”skattesmitare” som har ertappats, rapporteras det om med förnöjsam belåtenhet och illa dold skadeglädje. Frågorna till intervjuoffer är alltid ledande.

En annan iakttagelse man kan göra från MSM är att de som förmedlar opinion gällande den inhemska politiken gärna vill överdriva skillnader mellan partier och block i politiken. Om man synar partiernas partiprogram och hur de har agerat i regeringsställning kan man enkelt konstatera att skillnaderna i faktisk politik är väldigt liten. Ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och KD omfamnar båda två den omfattande välfärdsstaten. Att Vänsterpartiet förespråkar höga skatter och inskränkt frihet är knappast kontroversiellt, men även KD har i regeringsställning genomdrivit och förvaltat en högskattestat. Skillnaden i fråga om skattetryck är på sin höjd några få procentenheter.

Även etiketteringen av de politiska partierna i medierna är problematisk. Om man synar Sverigedemokraternas partiprogram sammanfaller deras idéer väldigt väl med Socialdemokraternas. Men populärt kallas ändå Sverigedemokraterna för ”högerextrema”.

Man vill gärna få till en polarisering där riksdagspartierna representerar ytterligheter. Men i grund och botten är de allihop socialdemokratiska, välfärdsstatsvurmande högskattepartier. Någon ”ekonomisk höger” finns inte. Någon reell opposition existerar inte, vare sig på papperet eller i verkligheten. En utomstående betraktare finner få anledningar till varför inte socialdemokraterna och moderaterna bildar regering då den ekonomiska politiken överlappar mycket väl. Det är retoriken som skiljer. Med tanke på Sverigedemokraternas momentum i opinionen så är en m+s-regering ingen långsökt tänkbar regeringskonstellation efter valet 2018. Jämför man partiprogrammen vore s + SD den mest naturliga, men mediernas narrativ förefaller ha uteslutet denna.

Jag har i stort lyckats undvika MSM under snart ett år. De medier som jag har identifierat som svenska mainstream-medier är följande: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, TV4 Nyheter, TV4 Nyhetsmorgon, SVT Rapport, SVT Aktuellt, SVT Nyhetsmorgon, SVT Opinion Live och SVT Agenda.

Jag mår mycket bättre av att slippa utsättas för den ständiga bias som präglar den etablerade nyhetsrapporteringen. Det finns många alternativa nyhetskällor om man bara börjar söka.


Klimatföreläsning med Martin Hedberg

7 april, 2017

Martin Hedberg, välkänd TV-meteorolog. Föredrag med titeln ”Klimat i förändring” och med undertiteln ”Spelar det någon roll?”

Lite reflektioner efter att ha fått dryga 24h att smälta ( 🙂 ) Martin Hedbergs syn på klimatet.

Jag har lyssnat på många föredrag om klimatet. Jag menar många. Både från de som är alarmister och från de som har en mer skeptisk hållning till magnituden av koldioxidens inverkan på klimatet lokalt och globalt.

Det här överträffade allt hittills i fråga om extrem alarmism. Allt.

Jag har t ex först nu stött på någon som menar att best case när det gäller havsnivåhöjning är +25 meter kommande 5000 år. Best case. Mest sannolika, enligt Hedberg, landar på 50+ meter. Hedbergs base case ligger ovanför worst, worst case enligt IPCC AR5! Och IPCC är alarmister! Inte minst mot bakgrund av att uppmätt temperaturutveckling inte alls följt ensemblescenarierna och levererat långt under befarad temperatur. Men Hedberg toppar detta, med skruv!

Hedberg uttryckte det som att det redan detta sekel i princip är odiskutabelt att den globala havsnivån stiger ”en meter eller mer. Kanske tre”.

Men vi sätter Hedbergs presentation i en kontext. Vi har med stor sannolikhet haft stigande temperaturer globalt sedan åtminstone den ”lilla istiden” på 1700-talet. Vad kan man förvänta sig då? Jo, varmare atmosfär ger varmare vatten och varmare vatten expanderar, därav en stigande havsnivå. I tillägg avger ett varmare hav koldioxid, vilket ökar koldioxidhalten i atmosfären. Värt att ha i bakhuvudet under hela klimatdiskussionen är med andra ord att redan i grunden stiger koldioxidhalten i atmosfären på grund av en långsiktig, flerhundraårig trend. Den från människan tillförda koldioxiden till atmosfären ska adderas till grundtillförseln.

Här är nuvarande havsnivåutveckling, färskt från climate4you, officiell data. Först sammanvägd data från ett flertal mätpunkter globalt sedan 1900-talets början:

Notera den stigande trenden. Dock ingen acceleration. Sedan satellituppmätta havsnivåer, sedan 1992 (finns inga satellitdata tidigare än så):

Dvs, återigen en jämn stigning, men ingen synbar acceleration. Om kommande 80 år ska se 1-3 meter havsnivåhöjning, borde man inte ha sett i alla fall en antydan till acceleration redan i dagens data?

IPCC talar om kanske 60-65 cm som ett basscenario i sin ”AR5”-rapport (5th Assessment Report). Alltså den senaste rapporten som sammanställdes 2009. Värt att tillägga är också att uppmätt temperaturhöjning inte är i närheten av de scenarier som IPCC befarat. Detta talar ytterligare emot Martin Hedbergs extrem-extrema klimatscenarie.

Fair enough. Det är kanske möjligt att Martin Hedbergs huvudscenarie har en matematisk sannolikhet >0. Den måste då bygga på att den globala medeltemperaturen accelererar ordentligt. Och det måste den göra redan i närtid, de närmaste kommande åren, för att havsnivåerna ska ha skuggan av en chans (risk!) att nå de nivåer som Martin Hedberg befarar. Det återstår att se. Dagsaktuell satellituppmätt atmosfärisk temperaturstatistik här:

Det återstår också att se om de förstärkningseffekter kickar in som Martin räknar med, dvs att vi snart når en ”tipping point” där koldioxiden samverkar med minskat albedo, minskad mängd svaveldioxidpartiklar och ökad halt metangas i atmosfären och vi får en ”runaway global warming”. Återstår att se. Tillåt mig tvivla. Tillåt mig också tvivla på att spårgasen koldioxid har den huvudroll för den globala temperaturen, som de mest alarmistiska klimatpredikarna hävdar.

De KAN ha rätt. Absolut. Men med hänvisning till Ockhams rakkniv-analogin, vad är mest sannolikt? Jordens klimat har varit självreglerande i miljarder år. Koldioxidhalterna har varit betydligt högre än de är nu. Varför skulle inte Jorden kunna självreglera sig igen?

Fair enough igen: Människan har på geologiskt kort tid ökat koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Men även om ökningen ser dramatisk ut just nu så är förändringen inte jätteunik. Koldioxidhalterna har stigit betydligt mer i förhistorisk tid än den har nu. Och till betydligt högre nivåer. Visserligen kanske inte på så kort tid, men ändå. Och märk väl, det råder inte konsensus om att koldioxiden har den huvudroll för Jordens medeltemperatur som förs fram av superalarmisterna.

Martin Hedberg presenterar homogeniserad temperaturdataserie.

Och på tal om temperaturen. Den temperaturdata som Hedberg hänger upp hela sitt case på är en så kallad ”homogeniserad dataserie” av sammanställda mätdata från ett antal platser runt om på Jorden. Som emanerar från den klimatalarmistiska delen av NASA där Michael ”hockey stick” Mann och osympatiske Gavin Schmidt huserar. Agendan där är välkänd.

Vad är då en ”homogeniserad” temperaturdataserie? Jo, det betyder att man har manipulerat dataserierna för att kompensera för en rad saker, t ex att omgivningen runt mätstationen ändrats under åren pga människans bebyggelser; man har alltså gjort justeringar av datan. Det kan man väl göra. Urban Heat Island-effekten (UHI) är välkänd och väldokumenterad. Men det som är intressant i sammanhanget är att det finns många dataserier som inte uppvisar den accelererande temperaturhöjning som av någon märklig anledning uppstår i NASAs justerade dataserie.

1979 började man mäta temperaturen i atmosfären med satellit. Den datan uppvisar inte samma typ av acceleration som existerar i NASAs homogeniserade marktemperaturdataserie. Man kan se att temperaturen stigit, men med tanke på att 1970-talet var ett ganska kallt årtionde globalt (i TIME Magazine hade man en känd cover där man frågade sig om en ny istid var på gång) är det inte helt överraskande att man har en viss stigande trend sedan dess. Dessutom är den längre trenden sannolikt också stigande sedan 1700-talet, då det omvittnat och dokumenterat var kallare, åtminstone på norra halvklotet (och därmed sannolikt också på södra halvklotet, men det finns för få dokumenterade observationer för att styrka det säkert).

En annan märklig sak med NASAs homogeniserade temperaturdataserie är att 1930-talet var ett ganska varmt årtionde. I Sverige slogs t ex värmerekordet i Ulltuna i Uppland på 38 grader 1933 och tangerades i Målilla i Småland 1947. Dessa rekordnoteringar, liksom många amerikanska temperaturrekordnoteringar under 1930-talet, står sig än idag, trots global ”rekordvärme”. Det generellt, och förmodat, varmare 1930-talet syns visserligen i NASAs serie, men rimligen borde temperaturen vara åtminstone i linje med dagens. Och det kan också ha varit varmt i början av 1900-talet då Roald Amundsen lyckades ta sig genom Nordvästpassagen 1906, vilket bara är möjligt när Arktis isutbredning är väldigt liten. Eller så berodde isutbredningen 1906 på gynnsamma strömmar vid det tillfället. Man vet inte riktigt. Klart är att Arktis is har varierat stort även innan människan hade någon möjlighet att på allvar påverka den globala medeltemperaturen. Det finns anledningar att på goda grunder misstänka att NASA har ”homogeniserat” bort lite väl mycket av värmen under första halvan av 1900-talet och accentuerat värmen under de senaste 50-60 åren och i synnerhet de senaste 30 åren. Allt för att få till en så hockeyklubb-liknande temperaturutveckling som möjligt. En purfärsk sammanställning av en del frågor kring den manipulerade temperaturdatan här.

Och visst, man kan dividera fram och tillbaka om vad som driver det globala klimatsystemet. Och det finns säkert ett visst fog att vara vaksam mot snabba förändringar kommande år om de nu inträffar. Men för att sätta Martin Hedbergs presentation i ett perspektiv, och som han själv faktiskt sade, spelar det någon roll? För oavsett så kommer havsnivåerna, enligt Hedberg, att stiga minst 25 meter, sannolikt 50 meter, kommande 5000 år och 1-3 meter redan de närmaste 80 åren. Och vi kan inte göra ett jäkla skit åt det. Koldioxiden finns redan i atmosfären och människan har mer fossila bränslen att förbränna så koldioxidhalten kommer fortsätta öka innan den börjar minska när mängden förbränningsbart kol så småningom minskar. Det är med andra ord kört, om man tror på koldioxiden som huvuddrivare av klimatsystemet.

Eller? Ingen som vill tänka tanken att oavsett om Martin Hedberg har rätt eller om Judith Curry eller Roy Spencer eller John Christy (för att nämna några av de klimatforskare som publikt uttryckt skepsis mot koldioxidens roll i det globala klimatsystemet) har rätt så är det bästa vi kan göra att ge oss själva så bra förutsättningar som möjligt att anpassa oss efter de förändringar som faktiskt sker (vare sig det handlar om stigande eller sjunkande temperatur, eller stigande eller sjunkande havsnivåer)?

Och hur då då?

Frihet. Ju friare människor är att skapa värde för sig själva och andra, ju friare människor är att utbyta producerat värde med varandra, desto större samlat välstånd och ekonomisk frihet har både individer och lokalsamhällen att med tekniska hjälpmedel och innovationer möta de utmaningar som man ställs inför.

Dagens politiska klimatdebatt handlar om raka motsatsenAlla klimatkonferenser och all klimat-”politik” handlar om att minska individers frihet, att omfördela och subventionera och att reglera och beskatta. Helt och hållet kontraproduktivt. Det gör oss bara mer sårbara.

Påtagligt är också de religiösa undertonerna, både hos moderatorn (som satte nivån i presentationen av Martin Hedberg då vi nu skulle få höra om ”riktiga fakta, inte åsikter”), hos föreläsaren i sin roll som uppfordrande predikare och bland en del tydligt frälsta åhörare. En av åhörarna sa faktiskt uttryckligen att ”[skeptikerna] borde inte ifrågasätta. Det borde vara förbjudet!”. Jag skojar inte! Om man vill kalla klimatforskningen för vetenskaplig, kan man inte kalla kritiker av hypotesen öknamn (”förnekare”) och förbjuda åsikter (censur). Det kanske i slutändan visar sig att alarmisterna har rätt. Den möjligheten finns. Men genom sitt ovetenskapliga och icke-ödmjuka beteende drar man ett löjets skimmer över hela klimatforskningsområdet. Om man vill tas på allvar måste man också bemöta invändningar på allvar och med ödmjukhet.

My 5 cents.


Kommande turbulens på bostadsmarknaden?

29 mars, 2017

BostadsbubblanBoende är konsumtion. Ingenting man konsumerar stiger i värde. Allt man konsumerar sjunker i värde av helt naturliga skäl, eftersom det sker ett naturligt slitage. Bostäder ska sjunka i pris, i takt med slitaget.

Det som just nu och sedan 90-talet har fått priset på bostäder att stiga så mycket är tillgången på billiga krediter. Centralbankerna, främst amerikanska Federal Reserve och europeiska ECB, har artificiellt styrt ner hela räntemarknaden genom att sätta styrräntorna nära noll eller till och med under noll.

Det är detta som har drivit upp bostadspriserna till helt absurda nivåer över hela världen. I Sverige har Riksbanken haft negativ styrränta under ganska lång tid så här är situationen extrem.

Bostadsmarknaden är i en bubbla. Det är helt odiskutabelt.

Så då är frågan, hur länge kan centralbankerna hålla styrräntorna konstgjort låga? Jag tror knappast de har något annat val än att på alla tänkbara sätt skapa så bred acceptans som möjligt bland allmänheten att ekonomin som helhet motiverar låga räntor, oavsett hur verkligheten ser ut. Ty de konstgjort låga räntorna under så lång tid har byggt upp ett enormt skuldberg. Skulle man forcera upp räntorna på mer normala nivåer, 5-6%, så skulle marknaden för krediter krympa dramatiskt, efterfrågan på nya bostadslån skulle därmed också minska dramatiskt, och bostadspriserna skulle falla brant. Detta vill centralbanker, och regeringar, i längsta mån undvika och därför finns det en outtalad gemensam policy att publikt argumentera för att ekonomin är ”svag” och kräver låga styrräntor. Ingen centralbanksdirektion eller i regering invald politiker vill ha en bostadskrasch under sitt pass. Det enklaste är att fortsätta sparka problemet framför sig, genom att underlåta att göra reformer (som förr eller senare är oundvikliga) som därmed skulle krascha både bostadsmarknad och ekonomi. Det är också intressant att se hur man trixar med offentlig statistik för att ge sken av att inflationen är under kontroll. Man inför nya sätt att beräkna inflation, som exkluderar allt fler saker, där priserna drar i väg dramatiskt. Alla kan ju se att priserna på bostäder, mat, service och en rad andra saker har dragit iväg under lång tid. Det handlar om att missleda och manipulera.

Frågan är alltså, hur länge kan charaden pågå? Hur mycket kan man bygga upp skuldberget innan det oundvikliga förr eller senare inträffar?

Det som är intressant just nu är att Federal Reserve har börjat höja sina styrräntor. Man har gjort tre höjningar de senaste 15 månaderna. Och Federal Reserve har historiskt legat före resten av världen gällande styrräntenivåer. Rimligen kan man förvänta sig att andra centralbanker också börjar höja sina respektive styrräntor efter hand. Marknadsräntorna är med andra ord på väg upp.

När och hur mycket slår detta mot bostadsmarknaden i Sverige?

Det ser ut som att marknaden tror att Donald Trump de facto får fart på den amerikanska ekonomin genom sina skattereformer och minskade regleringar på en rad områden. Detta ökar inte bara efterfrågan i USA på konsumtion, utan drar med sig hela världen uppåt. Det är delvis en förväntan om starkare ekonomi, som följd av Donald Trumps tillträde, som kan förklara Federal Reserves senaste två styrräntehöjningar. Stigande räntor i USA kommer med tiden att sprida sig över världen.

Det mest sannolika är att centralbankerna i det längsta drar sig för att höja styrräntorna pga de stora skuldbergen. På kort sikt kommer detta troligen att öka efterfrågan ytterligare på krediter pga expansion av den reala ekonomin, vilket kommer att blåsa upp bubblorna på bostadsmarknaderna ytterligare, innan styrkan i ekonomin når en sådan nivå att centralbankerna måste höja styrräntorna dramatiskt för att hindra en okontrollerad inflationistisk överhettning.

Vad händer med kreditmarknaden i det läget? Och vilken nivå har bostadsmarknaden nått i det läget och till vilken nivå korrigerar bostadsmarknaden?!?


Högre löner i sjukvården? Kräv fri marknad!

23 januari, 2017

lindstrom_sjuk_humorDet finns en väsentlig del i denna diskussion som utelämnats.

Johnny Magnusson i den länkade artikeln har rätt i att han inte kan ”vifta med en trollstav”. Han är en politiker som är satt att styra över en tjänsteproducerande verksamhet med tilldelad budget av skattemedel.

En politikerstyrd, och skattefinansierad, tjänsteproducerande verksamhet är planekonomisk eller centralstyrd till sin natur. Man producerar inte vad människor (”konsumenter”) behöver/efterfrågar, utan vad politikerna beslutar över deras huvuden att de behöver. De tilldelar resurser enligt stelbenta planer och budgetar som är obsoleta långt innan de träder i kraft och innan de får genomslag i organisationen och möter kunden/patienten. Verksamheterna ÄR ineffektiva och därmed DYRA.

Att tilldela en dylik verksamhet mer medel (kräver omfördelning av andra offentliga medel och/eller högre skatter) löser inte grundproblemet. Kortsiktigt skapar det visst manöverutrymme, men snart är man tillbaka i samma situation igen. Nya sparbeting, som är nödvändiga i ineffektiva verksamheter, håller nere verksamhetsutveckling och personalens löneutveckling.

Den huvudsakliga konsekvensen av den ineffektiva, planekonomiska driften är att verksamheten med tiden konsumerar allt mer skattemedel, vilket dels betyder att andra skattefinansierade verksamheter tilldelas relativt mindre, dels att skatterna höjs, vilket hämmar den generella ekonomiska utvecklingen, som i sin tur minskar skattebasen och förvärrar problemet.

Det är inte enskilda politiker eller partipolitik som är grundproblemet. Grundproblemet är att verksamheterna alls är styrda av politiker och finansierade via skatter. Om man således eftersträvar en långsiktig lösning så bör man helt, eller åtminstone till väldigt stor del, lyfta bort tjänsteproducerande verksamheter från den offentliga sfären.

Om de som är anställda inom vården idag, med all rätt, önskar högre löner och bättre arbetsförhållanden, är den mest rationella vägen att gå för dessa att försöka påverka människor att ifrågasätta den offentliga centralplaneringen och skattefinansieringen.


Brexit, Trump och Sverigedemokraterna

22 november, 2016

Senaste opinionsmätningen från Sentio:

Moderaterna 20,5 (19,5)
“Liberalerna” 4,8 (5,9)
Centerpartiet 8,1 (8,7)
Kristdemokraterna 3,4 (4,1)

Socialdemokraterna 20,8 (23,5)
Vänsterpartiet 9,1 (9,7)
Miljöpartiet 3,0 (2,4)

Sverigedemokraterna 25,0 (21,7)

Fi 3,4 (2,4)
Piratpartiet 1,4 (1,9)

dividedpopulationJag vet. Nyheter Idag. Men ändå. Min tro är att Sentios siffror fångar verkligheten i större grad än exempelvis Sifos. Och förmodligen underskattas till och med SDs siffror. Och trenden är mycket tydlig.

Samma typ av effekt som ledde till Brexit och samma typ av effekt som ledde till valet av Trump, medför att SD stormar mot egen majoritet relativt snart. Etablissemangseliten tycks oförtrutet fortsätta att fatta beslut vars konsekvenser inte är märkbara för dem själva i sina elfenbenstorn, men desto mer påtagliga för alla andra som inte tillbringar all sin tid i stadskärnorna eller i villakommunerna. Det kommer märkas tydligt i riksdagsvalet 2018.

MP har förmodligen (förhoppningsvis) redan tabbat ut sig för gott. KD kommer få mycket svårt att nå 4%-spärren. Och ”Liberalerna” kommer sannolikt att få kämpa hårt för att klara gränsen också. Bli inte förvånad om SD nosar på 40% redan 2018. Bli inte förvånad om m + s tillsammans inte ens når 30%. Kanske blir en koalition med m + c + s för att med ett nödrop stjäla majoriteten från SD? Fyra år till av parlamentariskt kaos och fyra ytterligare år av samma. Ytterligare en mandatperiod med bedriften att ignorera och förarga folk ännu mer utanför stadskärnorna och villaområdena. Reaktionen 2022 blir kanske att vi bara har tre partier kvar i riksdagen. Och med SD i klar egen majoritet.

Se det inte som en prognos. Se det som ett fullt möjligt scenario.

Jag undrar när godhetsapostlarna på Aftonbladets ledarsidor eller på SVTs eller TV4s redaktioner inser att deras Potemkinkuliss till verklighetsuppfattning är vad som har skapat det monster vars framväxt som man så innerligt velat förhindra? Vilken händelse kommer att utlösa?


Vinster i välfärden

2 november, 2016

vivDet är med en stor portion uppgivenhet man tar del av en SIFO-undersökning om svenskars inställning till ”vinstutdelning” i företag verksamma inom välfärdssektorn.

Det är illa nog att folk är så totalt indoktrinerade och marinerade i välfärdssocialism att en stor majoritet är för totalt förbud eller av begränsning av vinstuttag i ”privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola och omsorg”.

Värre är att det förmodligen är en ännu större majoritet emot att avreglera denna sektor så att antalet företag verksamma inom denna sektor till största delen (eller hellre: samtliga) varken är statligt reglerade eller offentligt finansierade.

Människors socialistiska och kommandoekonomiska preferenser i denna fråga hämmar starkt utvecklingen av svensk vård, skola och omsorg.

Vinstincitament är nödvändigt för att på något sätt effektivisera och kvalitetssäkra utbudet av varor, eller i det här fallet: tjänster.

På en marknad där fri konkurrens råder kan bara ett företag överleva som levererar det som kunden/patienten förväntar sig. Ett företag som inte når upp till kundens/patientens förväntningar riskerar att kunden/patienten väljer ett annat företag för sitt behov nästa gång, samt att rykten eller publika omdömen om dålig/otillräcklig vård, skola eller omsorg styr kunder/patienter till andra företag. Människan står i centrum. Inte systemet.

Frånvaro av vinstincitament innebär att verksamheten inte fokuserar på kunden/patienten utan i stället på att nå en tilldelad politikerbeslutad budget. Kommandoekonomi. Centralplanering. Tänk Sovjetunionen. Systemet står i centrum. Inte människan.

Marknaden är självreglerande. Dåliga företag överlever inte. Bra företag gör det. Dåliga sorteras bort. Bra företag belönas. Vinstincitament är en helt essentiell del av denna process.

Vinst är en förutsättning för att utveckla och förbättra både välfärdstjänsterna och för att utveckla människorna som jobbar i företagen. Det är stor tragik för alla inblandade att människors uppfattningar om detta är så förvrängda.

(Fotnot: Bilden är hämtad från en opinionsundersökning från 2015 som presenterades i Dagens Arena)


Avsaknad av sjukdomsinsikt

22 september, 2016

bidragskatterregleringarVarför lägger storföretag, som exempelvis Ericsson eller Nomad Foods/Findus, ner stora enheter i Sverige?

Det finns inga enskilda faktorer, utan det är givetvis ett resultat av en sammanvägning av flera orsaker. De främsta orsakerna är:

  • Sverige har världens högsta skattetryck. Inkomstskatter, kapitalskatter, energiskatter, punktskatter, etc, etc. Det är ett omfattande batteri av skatter och avgifter på allt. Sverige har till och med skatt på vissa skatter (mervärdesskatt på energiskatt)! Individer ser de samlade pålagorna och kan relativt enkelt inse att det gynnar dem flerfalt att hellre göra karriär utomlands än i Sverige; ju mer högpresterande och potentiellt värdeskapande en individ är, desto större blir belöningen både ekonomiskt och socialt att flytta utomlands. Likaledes blir Sverige oattraktivt för specialiserad utländsk arbetskraft att arbeta i Sverige, till både svenska företags nackdel och till nackdel för det svenska samhället i stort. Ju större del av individers inkomst som staten stjäl genom beskattning, desto lägre värderar individen arbete och desto högre värderar individen fritid. De höga skatterna i Sverige demotiverar människor att arbeta och skapa värde.
  • Detaljregleringar av företag. Politiker älskar att klåfingra. Styrelsesammansättningar, bonusar, arbetsmiljö, handikappanpassning; allt stort och smått är föremål för kostnadspålagor som hämmar företags konkurrenskraft.
  • Arbetsmarknadsregleringar. Det är svårt att både anställa och göra sig av med personal. Anställningstryggheten är chimär då den gör företag mindre konkurrenskraftiga.
  • Reglerad bostadsmarknad. Både destruktiva byggregleringar och hyresregleringar. Dålig rörlighet av arbetskraft mellan städer och regioner försvårar för företag att rekrytera. Dåligt utbud på bostäder driver upp bostadspriser.
  • Svensk utbildning och utbildningsnivå. En skola i förfall, vars problem har sin direkta grund i offentlig styrning (skollagen, regleringar, etc) och finansiering. Kopplingen mellan vad företag önskar från sin blivande arbetskraft och vad som produceras från svenska högskolor och universitet är nära nog obefintlig; de som utbildas är utbildade i genusvetenskap och inte i yrkesförberedande färdigheter.
  • En rättsstat i förfall. Polisen har svår resursbrist, rättssystemet/domstolsväsendet har klara brister. Rådande verklighet driver på marginalen också ut högpresterande individer från Sverige och svenska företag, samt minskar sannolikheten att utländsk specialiserad arbetskraft söker sig till Sverige. Företag ser svårigheter att skydda sin egendom.

”Överraskande”, säger företrädare för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, när företag, efter företag, efter företag presenterar nedläggningsplaner och/eller utlandsflytt. Och ”oppositionen” är tyst, eftersom de vare sig avviker från sossarnas systemsyn (enligt punkterna ovan), har några alternativa lösningar eller har någon vilja (!) att ta över.

Väljarna bär ansvaret för denna situation. Det är väljarna som valt denna kader av kompasslösa politiker som förordat den omfattande stat som kräver dessa höga skatter, de omfattande regleringarna som hämmar alla individer och familjer i deras strävan efter ett bättre liv, och som de facto, otvetydigt, leder till den uppgivenhet som följer av nedskärningar inom för människor viktiga samhälls- och välfärdstjänster. Samtliga åtta riksdagspartier förordar nuvarande system, endast med små kosmetiska praktiska skillnader.

Avsaknaden av sjukdomsinsikt bland svenskarna är det som skrämmer mest. Det är nästan lite poetisk rättvisa över att symptomen på ovanstående naturligt leder till missnöje, vilket medför att människor letar efter politiker som kan förändra och man finner Sverigedemokraterna (!), som är mer sossiga än sossarna själva (return to ”folkhemmet”). Mer av samma. Blir säkert bra detta. Good luck.