Jag när en liten förhoppning inför 2021, specifikt för januari 2021, och det är att Donald Trump sitter kvar som president i USA i ytterligare fyra år. Jag vet att förhoppningen verkligen är liten, och jag är beredd på en besvikelse, men saker sker som kan påverka utgången av räkningen av elektorsröster den 6 januari. Trump har ännu inte erkänt sig besegrad och först den 20 januari vet man antagligen säkert vem som blir president.
Att det amerikanska presidentvalet den 3 november 2020 inte gick rätt till har varit uppenbart sedan rösträkningen stoppades på valkvällen den 3 november och valobservatörerna skickades hem. Under valnatten fortsatte ändå rösträkningen i många valdistrikt och på morgonen den 4 november hade Joe Biden mirakulöst kommit ifatt Trumps ledningar i alla de swingstates som behövdes för att Biden skulle vinna. Det har varit ett koordinerat valbedrägeri där Trumpröster med automatik flippats till Biden, gigantiska röstdumpar på hundratusentals röster med en fullständigt osannolik fördelning mellan Trump/Biden har förekommit och ovanpå detta har många krafter bidragit genom att på alla sätt utnyttja alla de kryphål som finns i delstaternas vallagar till Bidens fördel, samt ett direkt röstfusk, som det finns edsvurna vittnesmål om i tusental. Och ovanpå detta har domstolarna vägrat ta upp de flesta av de stämningsansökningar som lämnats in, av formella skäl, inte av sakskäl. Det är på det hela taget ett fulspel på en astronomisk skala. Att den sidan som representeras av det ”demokratiska” partiet i USA är så fruktansvärt patetisk att man ser som enda möjlighet att slå den andra i ett allmänt val genom fusk säger så mycket om både karaktären och desperationen. Och medströmsmedia tillsammans med Big Tech är i högsta grad delaktiga i detta fulspel genom att censurera legitim kritik mot metoder och faktiskt konstaterat valfusk. Om Biden svärs in den 20 januari kan USA i stället för allmänna val framöver i stället låta det demokratiska partiet tillsammans med de stora medieplattformarnas och nyhetsmediernas ledningar utse president, parlamentariska kammare och HD-ledamöter. Det vore i alla fall ärligt.
Men, nu är det så att det ändå finns en liten, liten sannolikhet att Trump trots allt sitter kvar som president. Det finns flera olika scenarier i vilka man kan hindra demokraterna att stjäla detta val. Och det kommer givetvis mötas av omfattande protester ifrån de medier och medieplattformar som så innerligt vill att de korrumperade demokraterna sitter vid makten och inte republikanerna, eller Trump. Men Trump står i så fall inte för någon valstöld. Han har i så fall bara hindrat en.
Varför är då Trump ett så mycket bättre alternativ än Biden/Harris? Det uppenbara svaret är givetvis att demokraterna, som det uttalade vänsterparti det är, har gått långt mer åt vänster det senaste årtiondet än vad som är hälsosamt för en världsledande ekonomi. Det var på vippen att Bernie Sanders, som till och med karaktäriserat sig själv som uttalad socialist, tog hem den demokratiska nomineringen. Nu lyckades partiledningen manövrera ut Sanders, men Sanders idéer är i högsta grad levande i det demokratiska partiet, och kommer prägla en demokratisk administration. Kamala Harris väntas segla in i Joe Bidens ställe ganska snart och hon är i Sanders kamp. Trump är sannerligen inte perfekt, men han är i alla fall någon som bromsar alla galenskaper som vänsterpolitiker och medieplattformar vill rulla ut. I Trumps frånvaro kommer det antagligen på alla fronter i rask takt. Det vore sannerligen inte önskvärt.
Händelserna i samband med det amerikanska presidentvalet den 3 november, 2020, stärker mig bara i min uppfattning att staten i kombination med representativ demokrati/republik, som system, är destruktivt.
Att fusk i högsta grad bidragit till Bidens seger (okej, valet är formellt ännu inte avgjort – det finns fortfarande en liten chans att Högsta Domstolen går på Trumplägrets invändningar och ogiltigförklarar resultatet i ett flertal swingstater, men det ändrar inte det principiella) anser jag vara solklart, utifrån de hearings och edsvurna vittnesmål som avgivits i flera av swingstaterna, och utifrån de statistiska analyser som gjorts på de mycket märkliga röstsiffrorna i ett flertal counties.
Men att fusk skulle ske var ingen överraskning. Denna gång var det bara på en stratosfärisk skala (mer uppenbart) då Trump till synes hade en bekväm ledning när rösträknandet plötsligt avbröts på kvällen den 3e november och valobservatörerna skickades hem. På morgonen den 4 november hade sedan Biden på något magiskt sätt gått om Trump. Hade Trumps ledning varit mindre hade fusket inte behövts i lika stor omfattning för att pressa Biden förbi Trump i antal röster i respektive swingstat.
Hur det än är med detaljerna kring fusket är detta dock enbart ett symptom på ett i grunden osunt system.
Staten och parlamentarismen
Staten är våldsmonopol och makten att diktera frihetsinskränkningar för de medborgare som omfattas av staten. I en demokrati/republik läggs den yttersta makten över våldsmonopolet och omfattningen av kontrollen över medborgarna i händer på personer som valts i allmänna val – parlamentarism.
Den makt som staten innehar innebär en berusning för de som väljs in i de salonger som hanterar våldsmonopolets omfattning. Det är lätt att lockas att ge löften om diverse ytterligare regleringar eller ekonomiska fördelar för utvalda intressen. Allt utan personlig risk och på skattebetalarnas bekostnad.
Det basala som krävs för att erhålla mandatperioder av makt är att utfärda löften. Och, som vi tydligt har sett i USA, val- och röstfusk är också ett medel som helgar ändamålet. Det finns ingenting som med tiden begränsar statens omfattning och politikernas makt över medborgarnas enskilda angelägenheter. Staten och korruptionen växer i takt med löftenas omfattning, liksom skattebördorna och inskränkningarna av individernas fri- och rättigheter.
Inte ens i USA, där det finns en konstitution som är till för att begränsa statens maktbefogenheter, går det att hindra staten ifrån att växa.
Kombinationen stat + demokrati/republik är väldigt destruktivt för medborgarna i ett land. Eftersom det inte finns några begränsningar för statens omfattning är det dess öde att fortsätta växa tills den inte kan växa mer och då är medborgarna slutligen underordnade ett totalitärt system. Precis det som ”demokratin” från början var tänkt att vara motsatsen till. Demokrati leder med tiden oundvikligen till kollektiv totalitarism i någon form.
Min slutsats är att det är dags att sluta ge dessa system legitimitet genom att sluta helt att rösta. Inte heller en röst på ”the lesser evil” är i längden hållbart, ty ”the lesser evil” kommer också med tiden att lockas sälja folkets frihet i utbyte mot maktens berusning. Röstningsförfarandet är bara en ritual för att legitimera makt i händer på psykopater. Min tro är att det är bättre att undergräva systemets legitimitet genom att inte delta i dess röstningsritualer, än att marschera mot Helgeandsholmen med brandfacklor och högafflar. När valdeltagandet drar sig under 50% och närmar sig 40% borde väl till och med de korrupta, statsstödsdiande fejkmedierna tillåta sig vädra kritik mot systemet?
Människor behöver inte staten. Vi behöver inte välja människor att bestämma över oss. Vi kan klara av att organisera våra mellanhavanden själva. Utan en statlig mellanhands godkännande. Om vi ger oss själva friheten så fixar vi det! Se: https://www.mises.se/ och https://www.mises.org/
Så, med det sagt: jag har lagt min sista röst i ett parlamentariskt val för all framtid. Hoppas du gör likadant och att ordet sprider sig.
Filosofen Stefan Molyneux beskrev i morse media som ”a Truman-show mainstream media”.
Parallellen till filmen Truman Show, med Jim Carrey i huvudrollen, är slående. Molyneux beskrev framförallt situationen i USA, men svenska förhållanden är onekligen slående lika de som råder i USA.
Det är en perfekt metafor av ett medielandskap som kämpar, verkligen kämpar, för att vidmakthålla ett narrativ om en bild av verkligheten som verkligen inte stämmer. Alla kan se det. Alla kan se att de anställda (att klassa dessa propagandister som journalister är fel) på olika former av mediehus, oavsett om det handlar om TV, radio eller skrivna medier, arbetar hårt med att dölja eller vinkla oönskade händelser, så att de passar in i det narrativ som de försöker övertyga mediekonsumenten (den intet ont anande Truman) om. Det handlar om många aspekter, inte bara konsekvenserna av den okontrollerade invandringen. Det handlar även om ekonomin i stort, om demokratin, om skattesystemet, om pensionssystemet, om utrikespolitiken, om den offentliga ”välfärden”, om EU, om det monetära systemet, om beredskapen/försvaret, etc. Men mest av allt handlar det i Sverige om att sopa negativa konsekvenser av invandringen under mattan.
Det finns inga ursäkter. De som har röstat in partier till riksdagen som medverkat till detta borde omyndigförklaras. Man kan inte skylla på ”någon annan” eller på medier och/eller politiker som förvridit sanningen. Man har en egen skyldighet, för sin egen och sin familjs framtid, att informera sig om sakförhållanden som påverkar ens omgivning och möjligheter att leva i frihet och trygghet.
Sverige håller på att falla sönder. Vi har haft en offentligt finansierad och offentligt styrd välfärd som, redan innan landet översköljdes av migrantvågen, gick på knäna (ineffektiv, hårt reglerad, politikerstyrd/centralplanerad verksamhet som orsakar budgetproblem -> besparingar + skattehöjningar). Ovanpå en redan omöjlig samhällsorganisation skjuter riksdag + regering ut konsekvenserna av en fullständigt huvudlös invandringspolitik på kommunerna som inte har, eller kommer att ha, något annat val än att kraftigt skära i sina verksamheter ytterligare, samt att parallellt med detta höja skatterna kraftigt. Man knäcker landet.
Jag är principiellt emot offentligt finansierad och offentligt producerad välfärd. Och jag ser gärna en övergång till en ordning där välfärdstjänsterna omgående lyfts bort ifrån den destruktiva offentliga finansieringen och styrningen. Det ser dock nu ut som att man har skapat en situation där staten sannolikt tvingas kasta ut ”välfärden” i privata händer, samtidigt som man tvingar på folket en allmän finansiering av människor som inte kan arbeta och försörja sig själva. Så i stället för låga (eller helst: inga!) skatter så att människor utan problem kan finansiera den privata välfärden med egna medel, tvingas människor inom kort leva med höga skatter och privat välfärd. De som drabbas värst är i vanlig ordning de med sämre möjlighet att arbeta och försörja sig själva. Skandalöst.
Vänsterpartiet förespråkar socialism i hela samhället. Man eftersträvar en samhällsordning som kommer degenerera i en utveckling likt Venezuelas, likt Sovjetunionens, likt Nordkoreas, likt whatever socialist country you can imagine. 1 av 12 svenskar tycker, ofattbart nog, att en sådan samhällsordning vore fantastiskt bra och eftersträvansvärt.
Mer problematiskt är att den bakomliggande orsaken till den utveckling, som oundvikligen drabbar länder med genomgripande socialism, nämligen PLANEKONOMIN (offentligt finansierad och hårt reglerad, politikerstyrd varu- och tjänsteproduktion), även är en eftersträvansvärd, och central del, av även övriga riksdagspartiers agendor.
Samtliga riksdagspartier tycker att den vänsterpartistiska/venezoelanska/socialistiska ”lösningen” av, i synnerhet, tjänsteproduktion är helt naturlig när det kommer till bl a skola, sjukvård, äldrevård, barnomsorg, pensioner och bostäder.
Varför?
Socialism är destruktivt för hela samhället, men av någon anledning bra (!?) när det gäller specifika sektorer?? Det är ingen tillfällighet att svenska skolelever faller efter i internationella jämförelser, att väntetiderna är katastrofala på akutmottagningarna och att kötiderna till operationer är långa, att äldrevården är eftersatt, att pedagogerna inom barnomsorgen går på knäna, att pensionerna är förolämpande usla och osäkra, att det är långa köer till bostäder i Sverige, etc, etc. Alla dessa problem, och många fler, är symptom på den planekonomiska ”styrningen”, eller regleringarna, av respektive sektor. Och man tror att det bara är att höja skatterna eller att styra om lite skattemedel (mer ”politik”) så löser det sig?
En moderat jag talade med inför valet i en valstuga menade att ”ja, självklart vill vi minska utgifterna. På sikt. Vi ska effektivisera.” Det är ofattbart att sjukdomsinsikten är nära noll, även i det traditionellt mest marknadsliberala partiet i riksdagen.
Jag har vansinnigt svårt att bestämma hur jag ska göra med valet 2018.
Ska jag alls rösta? I min bok är demokratin mycket skadlig över tid då systemet innebär att politiker har incitament att lova att staten ska ”ta hand om” medborgarna i allt större utsträckning. Det blir en långsam, utdragen process där socialliberalismen urholkar fri- och rättigheterna tills vi har full socialism och total misär. Ett ständigt ökande skattetryck vittnar om processen. I ett sunt samhälle ska man inte kunna rösta om individuella rättigheter. Ett minskat valdeltagande vore en sund signal till politikerna att det är systemet det är fel på.
Å andra sidan. Givet att man vill ge ”demokratin en chans” och ”ändra systemet inifrån” ligger Klassiskt liberala partiet nära till hands, om man vill ha någorlunda rent samvete. En plattform som till stora delar tilltalar en libertarianskt lagt individ. Samt, de är medvetna om det pågående kulturkriget. Sannolikheten att de kommer till makten och verkligen kan ändra på något i tydligt frihetlig riktning är dock minimal inom överskådlig framtid. En röst till eller från kan i dagsläget kvitta. Tyvärr. Jag hade gärna sett att de nosade på riksdagsspärren, då hade valet varit enklare.
Det nämnda kulturkriget är dock en realitet idag. Sju av åtta riksdagspartier är samtliga i högsta grad medskyldiga till det kaos som råder i förorterna till våra större städer, samt i alla mindre orter runt om i Sverige, vilka påtvingats en kulturellt avvikande befolkning, med ökad otrygghet och hårt belastad offentlig välfärd som följd. Prioritet ett är att först kraftigt bromsa denna utveckling och sedan reversera den. Med nuvarande kulturinvasion är det klar risk att vi inte har några fri- och rättigheter kvar om ett par decennier när den muslimska kulturen i stora delar har tagit över alla delar av samhället. Är SD ett alternativ? Ja, om man omedelbart vill ge ”Sjuklövern” och medierna en knäpp på näsan. Dock tror jag inte SD är något alternativ på sikt, eftersom det är så centralt för dom att återuppbygga folkhemmet. I grunden är de är sossar hela bunten. AfS då? Risken är att de kom upp på banan för sent och därför inte har någon realistisk chans att pressa sig över riksdagsspärren. AfS är visserligen sossiga de också, men är ändå ett klart bättre alternativ än SD, då de har en bättre attityd till skatter och den fria marknaden, samt tydligt agiterar för en återvandringsprocess av individer som inte tillför något produktivt värdeskapande för samhället.
I normala fall hade jag inte röstat alls, men det blir nu sannolikt en röst i ”självförsvar”. Libertarianska värderingar till trots är jag rädd att frihetlighet är något vi enbart kan fortsätta drömma om ifall man inte snabbt gör något radikalt åt den kulturella invasionen som redan på kort sikt innebär potentiellt mycket skadliga konsekvenser för vår västerländskt grundade svenska kultur. Det lutar åt AfS, men vi får se hur vindarna känns när valdagen närmar sig. Det kan vara strategiskt bättre att ge SD rösten i årets val och ge AfS rösten nästa val när de troligen har fått än mer bränsle och medgång som följd av det förväntade parlamentariska kaoset som lär följa efter 2018 års val.
Jag blev inspirerad av Jens Ganmans ”Statsminister för en dag”-åtgärder för att få ordning på Sverige. Mina #15punkterförsverige :
1. Avskaffa majoritetens diktatur och upplös riksdagen. Den fria marknaden är den enda verkliga, och direkta demokratin.
2. Avveckla Riksbanken. Ta bort statlig insättningsgaranti.
3. Avveckla all offentlig produktion av varor och tjänster. I synnerhet välfärdstjänsterna vård, skola och omsorg. Dessa verksamheter är alldeles för viktiga för att tillåtas fortsätta demoleras av offentlig byråkratisk inkompetens och finansiering. Fullständig avreglering av välfärdstjänstesektorerna.
4. Behåll tillsvidare statligt finansierat rättsväsende, polis och militärt försvar. Med ambitionen att detta så småningom också skall finansieras och drivas i frånvaro av stat.
5. Skyddet för individens fri- och rättigheter stärks kraftigt. ALLA individers LIKA rätt till liv, frihet och egendom ska vara vägledande rättsprincip. Alla typer av morallagstiftning avskaffas. Vapenlagar liberaliseras. ”Castle doctrine”.
6. Ta bort alla skatter. Ja, alla. #skattärstöld
7. Kvarvarande statligt finansieringsbehov sker genom frivilliga donationer och lotterier.
8. Avskaffa alla offentliga subventioner och bidrag. De flesta myndigheter kan avvecklas omgående.
9. Avskaffa skolplikt. Tillåt hemundervisning.
10. Den allmänna värnplikten avskaffas. Igen.
11. Migration ska vara fri, men får enbart ske på frivillig inbjudan och med någon individ, något företag eller någon frivillig organisation som ger garantier om integrations- och försörjningsstöd om arbete saknas. Medborgarskap kan medges efter sju års arbete och brottsfrihet.
12. Kraftigt ökad polisiär närvaro i samhället för att få bukt med den accelererande kriminaliteten. I synnerhet i det dryga 60-tal no go-zoner som idag existerar i Sverige. Skärpta straff för vålds- och egendomsbrott. Three strikes and you’re out tillämpas utan undantag.
13. Total avreglering av arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, pensionssystemet.
14. Begär omgående utträde ur EU.
15. Avskaffa samtliga handelshinder (tullar, subventioner, kvoter) – inför fri handel.
1. Valdeltagandet blir så lågt att talmannen tvingas konstatera att befolkningen ratat det representativa majoritetsdiktaturexperimentet. Konungen upplöser Riksdagen (i strid med grundlagen 🙂 ). Direktdemokrati, dvs fria och avreglerade marknader, införs. Önska får man ju. 🙂
2. Folkpartiet (”Liberalerna”) åker ur. Förbudspartiet och den individuella frihetens fiendeparti nummer ett. Kommunisterna på den mer extrema vänsterkanten är i alla fall öppna med att de är antiliberala, men Folkpartiets falska marknadsföring där man påstår sig vara det man verkligen inte är ska bara inte belönas. Folkpartiet ”liberalerna” är samma eufemism som ”Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea”.
3. FI erhåller 3.9% av rösterna och faller på målsnöret. Några av vattenmelonerna som röstat på miljöpartiet lägger nu sin röst på FI, men det räcker inte.
4. Miljöpartiet erhåller 0% av rösterna och åker äntligen ur. Den katastrofala regeringsperioden knäckte till slut partiet för gott.
5. Sossarna (ja, samtliga åtta riksdagspartier är ju i praktiken sossar i nuvarande riksdag, men jag avser de som var först med folkhemssocialismens tanke: Socialdemokratiska arbetarepartiet) gör sitt sämsta val någonsin. Någon rimlighet måste det väl ändå vara i att den sämsta svenska regeringen någonsin bestraffas för det?
6. Moderaterna bestraffas för sitt velande och att man fortsätter med den totalt huvudlösa ”öppna hjärtan”-politiken.
7. SD erhåller över 30% och ger de andra partierna en rejäl näsbränna. Inte för att jag tycker SD är bra (de är folkhemssossar, som alla de andra), men någonstans har de andra partierna så totalt förnedrat sig själva i godhetssignalerande att styrkeställningarna sossepartierna emellan i någon mån förtjänar att ändras.
8. Centern? Skakar bara på huvudet. Annie Lööf. Där fanns en gång SÅ stort hopp. SÅ platt det föll till marken.
Detta är centralt i hela industrin kring att göra koldioxid till en klimatbov. Efter larmet om att koldioxid skulle kunna vara en huvudorsak till en antropogent skapad global uppvärmning, har mängder av studier gjorts och publicerats som undersöker sambandet. Från att initialt ha pekat på att larmen var påkallade, har studierna i allt högre grad visat att sambandet närmar sig noll, dvs att koldioxidens roll i en antropogent skapad uppvärmning inte är i närheten av den magnitud som varnades för initialt. Det är absolut fortfarande möjligt att människan orsakar någon form av global temperaturhöjning, och att koldioxid har en viss påverkan, men det förefaller allt mindre troligt att koldioxid har den huvudroll i denna process som implicerats i de initiala larmen.
De flesta tänker inte på det, eller reagerar inte på det, men i stort sett alla inslag i exempelvis SVT Rapport eller TV4-nyheterna är mer eller mindre vinklade i att presentera varje nyhet med en förklarande eller rent av uppfostrande bias gentemot den ”svenska välfärdsmodellen” som den enda sanningens samhällsmodell. Det svenska systemet är fortsatt världsbäst i alla klasser. Problem inom den svenska välfärdssektorn underrapporteras, medans man gärna berättar om problemen i andra länders välfärdssystem, i synnerhet det amerikanska, trots att detta ingalunda kan vara ett representabelt alternativt system för någon som på rimliga grunder ifrågasätter det svenska.
Det handlar om att befästa och bekräfta ”den svenska modellen”, dvs en omfattande välfärdsstat där individens frihet är kraftigt inskränkt, men där alla ska uppfostras ha uppfattningen att det är frivilligt valt (det så kallade ”samhällskontraktet”) och till gagn för den övervägande majoriteten medborgare.
Det är så tydligt att en värdegrund där höga skatter och omfattande regleringar är bra trummas in vid varje chans. Välfärdssektorn, ”Vård-skola-omsorg”, är alltid bra om den är offentligt finansierad och producerad, samtidigt som motsatsen alltid bemöts med misstänksamhet. Fackens makt ifrågasätts inte heller, liksom inte arbetsmarknadens regleringar som anses oantastliga. Om någon skulle andas ifrågasättande på detta område är vederbörande ”nyliberal” eller fientligt inställd till den svenska modellen. En individ som varit kreativ och lyckats förhindra skatteverket från att stjäla dennes inkomster är genuint avskyvärd, enligt den norm som trummas in dagligen. En högprofilerad ”skattesmitare” som har ertappats, rapporteras det om med förnöjsam belåtenhet och illa dold skadeglädje. Frågorna till intervjuoffer är alltid ledande.
En annan iakttagelse man kan göra från MSM är att de som förmedlar opinion gällande den inhemska politiken gärna vill överdriva skillnader mellan partier och block i politiken. Om man synar partiernas partiprogram och hur de har agerat i regeringsställning kan man enkelt konstatera att skillnaderna i faktisk politik är väldigt liten. Ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och KD omfamnar båda två den omfattande välfärdsstaten. Att Vänsterpartiet förespråkar höga skatter och inskränkt frihet är knappast kontroversiellt, men även KD har i regeringsställning genomdrivit och förvaltat en högskattestat. Skillnaden i fråga om skattetryck är på sin höjd några få procentenheter.
Även etiketteringen av de politiska partierna i medierna är problematisk. Om man synar Sverigedemokraternas partiprogram sammanfaller deras idéer väldigt väl med Socialdemokraternas. Men populärt kallas ändå Sverigedemokraterna för ”högerextrema”.
Man vill gärna få till en polarisering där riksdagspartierna representerar ytterligheter. Men i grund och botten är de allihop socialdemokratiska, välfärdsstatsvurmande högskattepartier. Någon ”ekonomisk höger” finns inte. Någon reell opposition existerar inte, vare sig på papperet eller i verkligheten. En utomstående betraktare finner få anledningar till varför inte socialdemokraterna och moderaterna bildar regering då den ekonomiska politiken överlappar mycket väl. Det är retoriken som skiljer. Med tanke på Sverigedemokraternas momentum i opinionen så är en m+s-regering ingen långsökt tänkbar regeringskonstellation efter valet 2018. Jämför man partiprogrammen vore s + SD den mest naturliga, men mediernas narrativ förefaller ha uteslutet denna.
Jag har i stort lyckats undvika MSM under snart ett år. De medier som jag har identifierat som svenska mainstream-medier är följande: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, TV4 Nyheter, TV4 Nyhetsmorgon, SVT Rapport, SVT Aktuellt, SVT Nyhetsmorgon, SVT Opinion Live och SVT Agenda.
Jag mår mycket bättre av att slippa utsättas för den ständiga bias som präglar den etablerade nyhetsrapporteringen. Det finns många alternativa nyhetskällor om man bara börjar söka.
Publicerat av Ragnar Danneskjöld 
sätt gått om Trump. Hade Trumps ledning varit mindre hade fusket inte behövts i lika stor omfattning för att pressa Biden förbi Trump i antal röster i respektive swingstat.
Det basala som krävs för att erhålla mandatperioder av makt är att utfärda löften. Och, som vi tydligt har sett i USA, val- och röstfusk är också ett medel som helgar ändamålet. Det finns ingenting som med tiden begränsar statens omfattning och politikernas makt över medborgarnas enskilda angelägenheter. Staten och korruptionen växer i takt med löftenas omfattning, liksom skattebördorna och inskränkningarna av individernas fri- och rättigheter.
Jag har vansinnigt svårt att bestämma hur jag ska göra med valet 2018.
Jag blev inspirerad av Jens Ganmans ”
t, eller reagerar inte på det, men i stort sett alla inslag i exempelvis SVT Rapport eller TV4-nyheterna är mer eller mindre vinklade i att presentera varje nyhet med en förklarande eller rent av uppfostrande bias gentemot den ”svenska välfärdsmodellen” som den enda sanningens samhällsmodell. Det svenska systemet är fortsatt världsbäst i alla klasser. Problem inom den svenska välfärdssektorn underrapporteras, medans man gärna berättar om problemen i andra länders välfärdssystem, i synnerhet det amerikanska, trots att detta ingalunda kan vara ett representabelt alternativt system för någon som på rimliga grunder ifrågasätter det svenska.
n. Om man synar partiernas partiprogram och hur de har agerat i regeringsställning kan man enkelt konstatera att skillnaderna i faktisk politik är väldigt liten. Ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och KD omfamnar båda två den omfattande välfärdsstaten. Att Vänsterpartiet förespråkar höga skatter och inskränkt frihet är knappast kontroversiellt, men även KD har i regeringsställning genomdrivit och förvaltat en högskattestat. Skillnaden i fråga om skattetryck är på sin höjd några få procentenheter.
Ragnars hörna 