Varför förespråkar ”de borgerliga” socialism?

2 oktober, 2018

Vänsterpartiet förespråkar socialism i hela samhället. Man eftersträvar en samhällsordning som kommer degenerera i en utveckling likt Venezuelas, likt Sovjetunionens, likt Nordkoreas, likt whatever socialist country you can imagine. 1 av 12 svenskar tycker, ofattbart nog, att en sådan samhällsordning vore fantastiskt bra och eftersträvansvärt.

Mer problematiskt är att den bakomliggande orsaken till den utveckling, som oundvikligen drabbar länder med genomgripande socialism, nämligen PLANEKONOMIN (offentligt finansierad och hårt reglerad, politikerstyrd varu- och tjänsteproduktion), även är en eftersträvansvärd, och central del, av även övriga riksdagspartiers agendor.

Samtliga riksdagspartier tycker att den vänsterpartistiska/venezoelanska/socialistiska ”lösningen” av, i synnerhet, tjänsteproduktion är helt naturlig när det kommer till bl a skola, sjukvård, äldrevård, barnomsorg, pensioner och bostäder.

Varför?

Socialism är destruktivt för hela samhället, men av någon anledning bra (!?) när det gäller specifika sektorer?? Det är ingen tillfällighet att svenska skolelever faller efter i internationella jämförelser, att väntetiderna är katastrofala på akutmottagningarna och att kötiderna till operationer är långa, att äldrevården är eftersatt, att pedagogerna inom barnomsorgen går på knäna, att pensionerna är förolämpande usla och osäkra, att det är långa köer till bostäder i Sverige, etc, etc. Alla dessa problem, och många fler, är symptom på den planekonomiska ”styrningen”, eller regleringarna, av respektive sektor. Och man tror att det bara är att höja skatterna eller att styra om lite skattemedel (mer ”politik”) så löser det sig?

En moderat jag talade med inför valet i en valstuga menade att ”ja, självklart vill vi minska utgifterna. På sikt. Vi ska effektivisera.” Det är ofattbart att sjukdomsinsikten är nära noll, även i det traditionellt mest marknadsliberala partiet i riksdagen.

Annonser

Valutfall 2018

18 december, 2017

Önskemål om utfall av riksdagsvalet 2018:
1. Valdeltagandet blir så lågt att talmannen tvingas konstatera att befolkningen ratat det representativa majoritetsdiktaturexperimentet. Konungen upplöser Riksdagen (i strid med grundlagen 🙂 ). Direktdemokrati, dvs fria och avreglerade marknader, införs. Önska får man ju. 🙂
2. Folkpartiet (”Liberalerna”) åker ur. Förbudspartiet och den individuella frihetens fiendeparti nummer ett. Kommunisterna på den mer extrema vänsterkanten är i alla fall öppna med att de är antiliberala, men Folkpartiets falska marknadsföring där man påstår sig vara det man verkligen inte är ska bara inte belönas. Folkpartiet ”liberalerna” är samma eufemism som ”Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea”.
3. FI erhåller 3.9% av rösterna och faller på målsnöret. Några av vattenmelonerna som röstat på miljöpartiet lägger nu sin röst på FI, men det räcker inte.
4. Miljöpartiet erhåller 0% av rösterna och åker äntligen ur. Den katastrofala regeringsperioden knäckte till slut partiet för gott.
5. Sossarna (ja, samtliga åtta riksdagspartier är ju i praktiken sossar i nuvarande riksdag, men jag avser de som var först med folkhemssocialismens tanke: Socialdemokratiska arbetarepartiet) gör sitt sämsta val någonsin. Någon rimlighet måste det väl ändå vara i att den sämsta svenska regeringen någonsin bestraffas för det?
6. Moderaterna bestraffas för sitt velande och att man fortsätter med den totalt huvudlösa ”öppna hjärtan”-politiken.
7. SD erhåller över 30% och ger de andra partierna en rejäl näsbränna. Inte för att jag tycker SD är bra (de är folkhemssossar, som alla de andra), men någonstans har de andra partierna så totalt förnedrat sig själva i godhetssignalerande att styrkeställningarna sossepartierna emellan i någon mån förtjänar att ändras.
8. Centern? Skakar bara på huvudet. Annie Lööf. Där fanns en gång SÅ stort hopp. SÅ platt det föll till marken.

Klimatpolitik leder katastrofalt fel

30 november, 2015

IPCCMindTrack

Hela klimatfrågan har otäcka malthusianska och politiska förtecken, som, om världens ledare och medier fortsätter att ihärdigt gå klimatlobbyn till mötes, på sikt kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för människors möjligheter att tillgodogöra sig välfärd och trygghet. Miljövänstern har hela tiden letat sätt att sätta käppar i hjulet för kapitalism och det industri- och välfärdssamhälle som följt i kapitalismens spår. Fossila bränslen har kommit att bli huvudfiende. Det finns miljömässiga skäl att ersätta fossila bränslen med andra, miljövänligare och mer kostnadseffektiva bränslen. Men koldioxid är sannolikt inte ett av dom skälen.

IPCC bildades med syfte att försöka knyta klimatförändringar till koldioxid. Alltså har man redan i ansatsen styrt forskningen åt ett håll man önskar. Ännu finns det inga otvetydiga bevis för att spårgasen koldioxid styr klimatet i så hög grad som IPCC både önskar och hävdar. Bara gissningar. Det mesta tyder dock på att de temperaturvariationer som vi upplevt globalt och lokalt det senaste århundradet är naturliga. Klimatkänsligheten för koldioxid är med stor säkerhet alldeles för hög i de modeller som larmar om stora förändringar i kommande klimat, och farhågorna om positiv återkoppling helt och hållet grundlösa. Att vetenskapen är styrd i önskvärd riktning är otäckt nog, men att man använder felaktig, eller åtminstone kraftigt överdriven, vetenskap som ursäkt för politiska vänsterradikala mål är för mänskligheten extremt allvarligt. De kollektivistiskt skolade individerna som företräder länder och NGOer vid Parismötet har svårt att undvika att dölja sin glädje över att få chansen att vara med och inskränka människors frihet, denna gång under ett globalt paraply, med överstatliga regleringar som både medel och mål. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men tyvärr tror jag att mänskligheten går mot en mörk tidsålder, där hårda diktat kommer att beskära människors frihet kraftigt, med ”klimatet” som förevändning, vilket kommer att märkas i accelererande takt på en krympande välståndsutveckling, och ökad global fattigdom.


Behov och marknad

3 juni, 2009

Kaj Raving är vänsterpartiets ordförande i Nybro kommun. Han ger på sin blogg uttryck för den vanliga vänstermissuppfattningen att marknaden åsidosätter människors behov.

Raving skriver:

”Vänsterpartiet kräver […] att människors behov ska gå före marknadens intressen…”

Den huvudsakliga missuppfattningen är att ”marknaden” på något sätt skulle vara skild från människorna. Marknaden är summan av alla enskilda individers utbud och efterfråga av specifika varor och tjänster. Följaktligen kan inte ”marknadens intressen” gå före ”människors behov”. Marknaden kanaliserar människors behov.

Problemet med dagens marknader är snarare att de inte är så fria som man kunde hoppas. De flesta marknader omgärdas av ett större eller mindre antal regleringar som på olika sätt hindrar människor från att komma överens om frivilliga avtal att byta värde mot värde med varandra. Det kan t ex handla om att det finns bestämmelser kring vilka hyror som bostadsägare får ta ut från sina hyresgäster, det kan handla om att minimipriset på ett visst arbete är bestämt, det kan handla om att det finns bestämmelser om att ge en viss grupp av individer mer generösa lånevillkor än andra. Det finns en mängd dylika regleringar som sätter marknadsmekanismen ur spel och som orsakar konsekvenser i form av överutbud eller underutbud av olika varor och tjänster. Regleringar leder till ineffektiv resursallokering. Regleringar är de facto orättvisa, eftersom de innebär att en eller flera parter på en marknad erhåller oförtjänade fördelar på andra individers bekostnad.

Kaj invände att ”marknadens intressen motsvarar inget annat än företagens och deras ägares intressen.”

Men detta argument kan lätt avfärdas, eftersom ett företags enda syfte är att generera vinst och utan att tillhandahålla de varor eller tjänster som kunderna efterfrågar (rätt pris och rätt kvalitet ger nöjda och återkommande kunder) genereras inte någon vinst. Det ligger alltså i företagets främsta intresse att tillgodose kundens behov. Företagets överlevad hänger på detta faktum.


Centralplanerad produktion leder till brist – Venezuela avskräckande exempel

27 maj, 2009

Att inskränkningar av människors fri- och rättigheter, genom regleringar, subventioner och höga skatter, minskar människors möjligheter att arbeta och skapa välfärd är uppenbart.

Det kan därför inte komma som någon överraskning för någon att de prisregleringar och de förstatliganden av bl a valutan, läkemedelsdistribution, matproduktion och matdistribution som Hugo Chavez genomfört i Venezuela skulle leda till sviktande förtroende för landets valuta (och inflation), samt mat- och läkemedelsbrist.

Som ett brev på posten:

CARACAS, Venezuela — Prices for home appliances have skyrocketed, pharmacies are reporting shortages of drugs and General Motors is planning to stop car production here next month, as measures by the Venezuelan government to conserve dollars ripple through the weakening economy.

”Today, there’s no milk, no rice, no beans, no chicken, no meat, no butter and no cooking oil,” Francisco Quintero said as he shopped at a government store that sells subsidized staples for the poor.

All centralplanerad varu- och tjänsteproduktion lider av det faktum att den individ eller den grupp av individer som, utan naturliga incitament, är satt att allokera resurser till produktionen, omöjligt kan ha en korrekt överblick över faktisk efterfråga. Den enda som har överblick över faktisk efterfråga är den individ eller grupp av individer som har ett faktiskt motiv att göra sin potentiella kund nöjd vid varje enskilt tillfälle. Utan kunden – ingen verksamhet. Detta starka motiv saknar den centralplanerade verksamheten, eftersom den primärt inte står tills svars inför kunden utan inför den som allokerar dess resurser – vanligtvis en grupp politiker.

Det uppstår således alltid en mismatch mellan det centralplanerade utbudet och människors faktiska efterfråga. Denna mismatch leder till misshushållning av resurser, onödigt dyr produktion och köbildning/brist.

En avreglerad, konkurrensutsatt marknad för en specifik vara eller tjänst är effektiv, eftersom vinstmaximeringskravet kräver att företaget hushåller med sina begränsade resurser. Det tvingar företaget att producera i enlighet med faktisk efterfråga. Och det medför också att priset på varan eller tjänsten i stort hamnar ungefär på den faktiska produktionskostnaden inklusive en rimlig vinstmarginal.

Att det nu har uppstått brister på olika läkemedel och matvaror i Venezuela är därför inte konstigt. Det är en naturlig följd av centralplanerad produktion och reglerade marknader.


Kommentar till Robert Skoglund (s)

13 maj, 2009

Följande är en kommentar till Robert Skoglunds (s) debattinlägg i Katrinekolmskuriren , inför det stundande EU-valet.

”Röstar jag blått så vet jag att vi får en högervridning med allt vad der innebär. Mindre trygghet, var och en får klara sig bäst själv och en nedmontering av den allmänna välfärden.”

Trygghet. I min värld är samhällelig trygghet att mina fri- och rättigheter som individ är skyddade; att staten skyddar alla människors rätt till sitt eget liv, sin egen frihet och frukten av sitt arbete. Trygghet är inte att lägga alla ägg i samma korg och lita till att staten för all framtid ser till att försörja en med vård, omsorg, pensioner, osv.

”Försämringar på arbetsmarknaden med en uppluckring av kollektivavtalen, trots vad Reinfeldt säger här hemma. Moderaterna är inget arbetareparti, de är traditionella konservativa som ser till de välbeställdas rätt.”

Jag är inte moderat. Men när man betraktar de svenska riksdagspartierna utifrån är det få saker som skiljer s och m åt. I vissa sakfrågor kan de ha divergerande uppfattningar, men i det stora hela är både s och m väldigt lika varandra i sin övergripande politik. Båda partierna värnar en högskattestat där en stor del av den samlade produktionen av välfärdstjänster sker offentligt. Att det skiljer några tiondelar i fråga om totalt skattetryck dem emellan är ingen avgörande skillnad.

Sedan undrar jag över det kloka i att beskriva moderaterna som konservativa? Konservatism är att bevara det gamla. Om det är något parti som vill vrida klockan tillbaka, med ”återställarpolitik” (åtminstone i retoriken), är det väl s?

”Mindre skatter som leder till en försämrad skola, vård och omsorg hemma i sin egen kommun. Vi borde sluta att prata om skatter som om de vore något hemskt för oss. Det är ju skatterna som är själva kärnan i ett väl och rättvist fungerande samhälle.”

Detta resonemang är hårresande.

Du/ni får det att låta som om skatteuttag i sig själv skulle vara ekonomins smörjmedel. Välfärd måste skapas innan den kan nyttjas. Någon måste arbeta för att skapa ett värde, innan detta värde kan nyttjas för egen eller andras del (frivilligt eller via tvingande omfördelning). Det enda som KAN skapa välfärd är arbete. Att beskatta arbete och kapital är därför helt och hållet kontraproduktivt. Att expropriera (via skatter) delar av frukten av människors arbete minskar incitamenten att arbeta, och ju mindre människor är villiga eller motiverade att arbeta, desto mindre välfärd kan potentiellt skapas. Och ju högre skatterna är, ju högre andel av frukten av människors arbete man exproprierar, desto mindre värde skapas och desto mindre välfärd kan skapas. Skatter är i den verkliga verkligheten, utanför politikernas ”verklighet”, något som faktiskt är ett grus i maskineriet, och alltså raka motsatsen till ”smörjmedel”.

En annan poäng är att offentlig varu- och tjänsteproduktion är ineffektiv. Den obefintliga eller svaga konkurrensutsättningen att resurser slösas. Offentligt producerade varor och tjänster kräver en högre input för varje output. Dessutom är offenliga verksamheter i slutändan styrda av politiker. Finns det verkligen någon som tror att politiker har bättre uppfattning om vad enskilda individer behöver det, när de behöver det, i vilken omfattning och i vilken kvalitet enskilda individer behöver än individerna själva? Denna mismatch är själva orsaken till att centralplanering inte fungerar. Det är slöseri med resurser och innebär att människor, enskilda individer av kött och blod, kommer i kläm.

Sedan är det nedslående att läsa hur ordet ”rättvisa” behandlas. Rättvisa är att behandla alla människor lika; att ge alla individer lika fri- och rättigheter. Att expropriera mer av resultatet av vissa människor än andra är inte rättvist. Att expropriera något från någon utan dess uttryckliga samtycke är inte heller rättvist. De som vill finansiera välfärd kollektivt ska få göra detta, men att tvinga alla att finansiera tjänster som de finner undermåliga eller som de av andra skäl inte vill ha är verkligen inte rättvist.

Jobben först I Europavalet sätter vi jobben först. Ett eget arbete är en förutsättning för personlig utveckling, gemenskap, och frihet att forma sitt eget liv. Vi vill investera i utbildning, forskning och infrastruktur.”

Fler arbeten skapas inte genom att öka skattetrycket. Vill ni skapa arbeten så gå till val på att minska skatterna på arbete och kapital! Och arbeten skapas inte heller av mer politisk styrning.

Klimatinvestera för framtiden En offensiv sammanhållen klimatpolitik ger Sverige och hela Europa nya möjligheter. I Europavalet lyfter vi fram framtidens jobb, välfärd och ekonomiska tillväxt som kan växa fram ur lösningarna på klimatkrisen.”

Exakt vad består ”klimatkrisen” i? Att det de senaste två åren har slagits köldrekord på många platser runt om på Jorden? Att ens försöka styra det komplexa klimatet är det väl bara politiker med hybris som kan få för sig?

Rättvisa arbetsvillkor Framgång kräver bättre arbetsvillkor. I Europavalet betonar vi att Sverige ska konkurrera med kunskap och investeringar i framtidens jobb, inte med lägre löner och dåliga arbetsvillkor.”

Stärk det generella skyddet för individens fri- och rättigheter och ta bort alla regleringar i övrigt. Då finns det förutsättningar att uppnå verklig rättvisa.

Investera i gröna jobb Jobbkrisen måste mötas med investeringar – i Sverige och resten av Europa. Vi måste ta tillvara klimatomställningens möjligheter för att skapa nya jobb och för framtidens hållbara, klimatanpassade ekonomi.”

Floskler utan innehåll. Bättre kan ni, väl?


Öppet brev till Olle Ljungbeck

7 maj, 2009

Följande är en kommentar till Olle Ljungbeck, efter dagens publicerade krönika på GD.se.

Hejsan Olle!

Det var en intressant krönika du skrev (”Husbondens röst”). Jag gillar särskilt att du tar strid för oss liberalers kamp mot EU:s inskränkningar av individers/arbetares rättigheter gentemot både stater och företag. Jag vill dock starkt opponera mig mot din beskrivning av EU som ”ett extremt marknadsliberalt projekt”. Det är helt enkelt inte sant.

Vi liberaler (en del envisas att ge oss epitetet ”ny-”, men ingen kan förklara vad skillnaden mellan en liberal och en nyliberal är så det är tydligen bara ett skällsord numera från den extrema vänsterkantens agitatorer) är för starka individuella rättigheter, dvs ett samhälle där ALLA individer åtnjuter ett STARKT rättsskydd för att upprätthålla LIKA rätt till sitt eget liv, rätt till sin egen frihet och rätten till frukten av sitt eget arbete.

Ett dylikt samhälle, med ett starkt individuellt rättsskydd, innebär att ingen människa, eller sammanslutning av människor, har rätt att suga ut en annan människa, eller en annan sammanslutning av människor. Ett dylikt samhälle innebär att ingen människa, eller sammanslutning av människor, har rätt att förslava en annan människa, eller en annan sammanslutning av människor. Ett dylikt samhälle innebär att ingen människa, eller sammanslutning av människor, har rätt att parasitera på en annan människa, eller en annan sammanslutning av människor.

Detta är det sant liberala och sant KAPITALISTISKA samhället.

Ett kapitalistiskt samhälle är ett samhälle där all egendom är privatägd och där alla mänskliga relationer är frivilliga. Detta förutsätter en rättsstat som skyddar alla individer i lika omfattning mot olika former av tvång; en rättsstat som SKYDDAR de ovan nämnda individuella rättigheterna.

EU:s grundidé med de fyra friheterna – fria rörelser av arbete, kapital, varor och tjänster – är helt i linje med de liberala idealen. Även om dessa friheter i huvudsak är upprätthållna inom EU:s gränser är det sedan en rad andra fri- och rättigheter som EU INTE upprätthåller och som gör (”ny”-)liberaler motståndare till EU. (De fyra friheterna behöver dessutom ingen överstatlig organisation för att upprätthållas – de kan enkelt införas ensidigt av vilket land som helst.)

Här ska du få några orsaker till att vi liberaler INTE omfamnar EU:

* Överstatlighet; omfattande byråkrati som möjliggör och också medför inblandning i angelägenheter som enskilda länder är fullt kapabla att hantera själva.

* Regleringar; med ett starkt individuellt rättsskydd behövs inga detaljregleringar. Dagens svaga skydd för individens fri- och rättigheter både möjliggör och de facto innebär en enorm byråkratisk apparat till ingen nytta. Regleringar innebär klåfingrig inblandning i människors privata angelägenheter och hämmar välfärdsutveckling för alla.

* Penningpolitiken; Euroområdet är stort och förutsättningarna är olika för medlemsländerna. En viss räntenivå är på samma gång fördelaktig och skadlig för olika medlemsländer. En gemensam penningpolitik är kontraproduktiv. Dessutom är centralbanker överflödiga då priset på pengar inte bör sättas av en centralbankskommittee utan av den fria marknaden.

* Protektionism och subventioner; höga tullmurar mot länder utanför EU fördyrar levnadsomkostnaderna för EU-ländernas medborgare genom att göra inhemskt producerade varor och tjänster dyra, samtidigt som det skapar fattigdom i tredje världens länder som gärna skulle vilja sälja sina varor och tjänster till oss inom EU, men som inte kan pga höga tullmurar. Common Agricultural Policy (CAP) är något av det mest skadliga som EU befattar sig med och som direkt medför att folk i fattiga länder kvarhålls i fattigdom och svält.

* Integritetsinskränkningar; EU är sedan en tid inne i en mycket oroväckande fas där grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter håller på att inskränkas.

Människor och marknader är således inte alls är så fria som du vill tro eller ge sken av i din krönika. De ”liberaler” du lyssnade till är knappast några liberaler, eftersom de, liksom de andra svenska riksdagspartiernas företrädare, förespråkar en högskattestat, omfattande arbetsmarknadsregleringar och ett i övrigt förhållandevis svagt rättsskydd för enskilda individer.

Vi liberaler är emot Lissabonfördraget.

Vi liberaler är emot EU i nuvarande utformning.

Vi liberaler är emot EMU.

Vi liberaler står på din sida i kampen mot politikervälde, regleringar och detaljstyrning av människors privata angelägenheter.

Vi står på din sida i kampen om individens fri- och rättigheter.

Mvh,

Ragnar