De borgerliga är medskyldiga till skattehöjningarna

31 maj, 2016

AllaPartiledare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De borgerliga partierna, ”Alliansen”, är medskyldiga till de skattehöjningar och andra fri- och rättighetsinskränkningar som det svenska folket bombarderas av nu från sossevänstern. I grunden förespråkar samtliga åtta partier i riksdagen samma system; en mycket omfattande välfärdsstat där det offentliga tar hand om människors alla problem, stora som små, vare sig man vill eller inte vill, eller kan eller inte kan lösa dem själv.

De höga skattenivåer och de omfattande regleringar på de flesta marknader, som samtliga riksdagspartier står bakom, har flera skadliga effekter på landets ekonomi och därmed både direkt och indirekt på de offentliga finanserna.

    • Människors incitament att arbeta minskar pga höga skatter på arbete. Allt annat lika värderar en individ fritid hela tiden högre, i takt med att hen straffas för att arbeta mer.
    • Investeringsviljan för företag som verkar i Sverige minskar pga höga skatter på allt från anställningar, till kapital och energi. I synnerhet blir detta tydligt för större företag som har verksamhet i flera länder. För dessa är det enkelt att förlägga investeringar utan för Sveriges gränser, vilket de också gör.
    • Företags incitament att anställa minskar, eftersom arbetsavgifter och hårda arbetsmarknadsregleringar sätter käppar i hjulen. Vi får en onödigt hög arbetslöshet, i synnerhet bland unga och de med mindre eller ingen utbildning.

Sammantaget betyder detta att ett hela tiden svällande åtagande för det offentliga omöjligen är hållbart över en längre tidsperiod. Utveckligen är tydlig sedan många årtionden tillbaka.

Politikerna lovar nya allmosor till folket, de offentliga utgifterna som andel av BNP stiger hela tiden och för att finansiera dessa utgifter ökar hela tiden omfattningen av stölden av kapital från den arbetande befolkningen, genom direkta straffskatter på arbete, kapital, konsumtion, energi och punktskatter på nästan allt. Lägg ovanpå detta att man på andra sätt också försvårar för värdeskapande genom att man hindrar människor att frivilligt avtala med varandra, på grund av hårda regleringar.

Ovanstående står sossarna, de borgerliga/”Alliansen”, liksom SD, bakom. Samtliga riksdagspartier står bakom en omfattande välfärdsstat.

De borgerliga har under sina perioder av regeringsinnehav kanske inte accelererat skattepålagorna och regleringsivrandet, men man har heller inte, totalt sett, gjort särskilt mycket för att förändra grundorsaken till problemet med de hela tiden ökande offentliga utgifterna. Många ”borgerliga” slår sig för bröstet och menar att man under de senaste åtta årens regeringsinnehav lyckats sänka en del skatter, men med tanke på att de offentliga utgifterna fortsatte att öka, varje år, under de borgerligas styre, betyder det bara att sänkta skatter på några saker togs igen genom höjda skatter på annat, samt på ökad avgiftsfinansiering av offentliga verksamheter.

Man får intrycket av att det nästan är medvetet att låta sossarna få ta över ansvaret, låta dem höja skattebördorna och sedan återta makten i kölvattnet av folks missnöje. Bara för att slippa göra det själva.

En sak är säker. Det kommer bara att bli svårare att få de offentliga finanserna att gå ihop. Och då har jag inte ens berört de utgiftshöjningar som följer av flyktingmottagandet.

Man måste börja lyfta ur tjänsteproduktion ur den offentliga sfären. Man måste börja sänka skatterna och minska omfattningen av regleringarna. Det är den enda vägen fram. Att fortsätta att blunda för verkligheten kommer att sluta katastrofalt illa.

Annonser

Medborgarlön

9 december, 2012

Diskussionen om medborgarlön (ML) tycks inte dö ut.

För några dagar sedan tog en av Sveriges största bloggare, Lars Wilderäng / Cornucopia, upp frågan. Lars tar ställning för ML, likt Liberaldemokraterna gjorde i sitt partiprogram, som jag recenserade här.

Jag har stark sympati för de som önskar minska den offentliga byråkratin. Och det är möjligt, eller kanske till och med sannolikt, att ML skulle kunna minska den totala offentliga byråkratin, åtminstone inledningsvis, då den skulle kunna ersätta administrationen av en rad andra transfereringar. Men, dels är det en öppen fråga som sannolikt inte går att svara på förrän man har facit i hand, dels kommer införandet av ML med stor sannolikhet ha en rad negativa effekter som med tiden kommer få kostnaderna för systemet att explodera. Vad man ganska säkert kan säga är att ett införande av ML kommer att bli en mycket dyr historia.

Tanken om medborgarlön kan möjligtvis fungera i teorin under förutsättning att alla agerar som förut, men detta är, tror jag, hela grejen som får teorin att falla. Det grundläggande felet som förespråkarna av ML gör är, tror jag, att de bortser ifrån, eller åtminstone kraftigt underskattar, de direkta och indirekta effekterna som ML rimligen bör ha på arbetsincitament och arbetsmoral.

Människor kommer nämligen att ändra beteende. En garanterad, arbetsfri inkomst medför att individer anstränger sig mindre, allt annat lika. Det betyder lägre produktivitet och mindre producerat värde, vilket är samma sak som lägre skatteintäkter för staten.

Samtidigt kommer fler att helt enkelt välja att inte arbeta. De som redan har en ganska låg lön kommer inte att tycka att det är värt att arbeta längre och nöjer sig troligen med en något lägre, men garanterad, ML som enda inkomst. Det stora flertalet kommer inledningsvis inte att göra det, men tillräckligt många för att det ska märkas tydligt. Det betyder också mindre skatteintäkter för staten.

Förändringen av att folk i viss mån har möjlighet att välja att inte arbeta, och faktiskt också gör detta val, bör betyda att utbudet av okvalificerad arbetskraft sjunker och att därmed lönerna på okvalificerat arbete kommer att stiga. En dylik utveckling sänder felaktiga signaler till arbetsmarknaden. Varför skaffa sig en avancerad, tidskrävande utbildning när man lika gärna kan försörja sig gott på ett okvalificerat arbete?

Dessutom kan man misstänka att den svarta sektorns omfång ökar bland alla de som väljer att inte arbeta officiellt. Ett antal individer med mindre nogräknad moral bör lockas att erhålla en riskfri inkomst från staten och komplettera denna inkomst med svartarbete. Det betyder också minskade intäkter för staten.

Ett ML-experiment i stor skala är beroende av höga och, mycket troligt, med tiden stigande skatteintäkter. För att systemet med ML ska fungera förutsätter det att människor fortsatt har ett starkt incitament att arbeta för att generera skatteintäkter till staten. Eftersom skatterna ska användas för att betala ML och en rad andra saker som man inte kommer ifrån, främst nattväktarstatens funktioner (domstolar, polis och försvar), kommer det efterhand sannolikt att bli något av en närmast hopplös uppgift att balansera statsbudgeten. Bortfallet av skatteintäkter enligt ovan resonemang bör tvinga fram högre skatter på det mesta, vilket kommer driva upp kostnadsläget, och ytterligare minska människors incitament att arbeta för att producera varor och tjänster som människor faktiskt efterfrågar. Högre kostnader lär samtidigt också orsaka krav på löneförhöjningar som ytterligare försvårar för företag att konkurrera, vilket orsakar ytterligare skattebortfall pga högre arbetslöshet.

För att summera. ML förändrar människors beteenden; det minskar människors arbetsmoral direkt då de kan välja att inte arbeta eller att arbeta mindre för samma inkomst, det minskar efterfrågan på arbete, vilket ökar arbetslösheten, vilket betyder att allt fler kommer behöva försörjas av allt färre; oundvikligen kommer skatteuttaget att behöva höjas på de som fortfarande arbetar och producerar värden; allt högre skatter kommer i sin tur att minska arbetsmoralen ytterligare för de som fortfarande arbetar.

Jag vill påstå att ML är en form av socialism. ML har samma effekter som införande av socialism, eftersom arbete bestraffas och icke-arbete belönas. Ett storskaligt införande av ML kommer att misslyckas på grund av detta. Det är oundvikligt.

”The State is the great fiction through which everyone endeavours to live at the expense of everyone else.”

– Frédéric Bastiat