Kommande turbulens på bostadsmarknaden?

29 mars, 2017

BostadsbubblanBoende är konsumtion. Ingenting man konsumerar stiger i värde. Allt man konsumerar sjunker i värde av helt naturliga skäl, eftersom det sker ett naturligt slitage. Bostäder ska sjunka i pris, i takt med slitaget.

Det som just nu och sedan 90-talet har fått priset på bostäder att stiga så mycket är tillgången på billiga krediter. Centralbankerna, främst amerikanska Federal Reserve och europeiska ECB, har artificiellt styrt ner hela räntemarknaden genom att sätta styrräntorna nära noll eller till och med under noll.

Det är detta som har drivit upp bostadspriserna till helt absurda nivåer över hela världen. I Sverige har Riksbanken haft negativ styrränta under ganska lång tid så här är situationen extrem.

Bostadsmarknaden är i en bubbla. Det är helt odiskutabelt.

Så då är frågan, hur länge kan centralbankerna hålla styrräntorna konstgjort låga? Jag tror knappast de har något annat val än att på alla tänkbara sätt skapa så bred acceptans som möjligt bland allmänheten att ekonomin som helhet motiverar låga räntor, oavsett hur verkligheten ser ut. Ty de konstgjort låga räntorna under så lång tid har byggt upp ett enormt skuldberg. Skulle man forcera upp räntorna på mer normala nivåer, 5-6%, så skulle marknaden för krediter krympa dramatiskt, efterfrågan på nya bostadslån skulle därmed också minska dramatiskt, och bostadspriserna skulle falla brant. Detta vill centralbanker, och regeringar, i längsta mån undvika och därför finns det en outtalad gemensam policy att publikt argumentera för att ekonomin är ”svag” och kräver låga styrräntor. Ingen centralbanksdirektion eller i regering invald politiker vill ha en bostadskrasch under sitt pass. Det enklaste är att fortsätta sparka problemet framför sig, genom att underlåta att göra reformer (som förr eller senare är oundvikliga) som därmed skulle krascha både bostadsmarknad och ekonomi. Det är också intressant att se hur man trixar med offentlig statistik för att ge sken av att inflationen är under kontroll. Man inför nya sätt att beräkna inflation, som exkluderar allt fler saker, där priserna drar i väg dramatiskt. Alla kan ju se att priserna på bostäder, mat, service och en rad andra saker har dragit iväg under lång tid. Det handlar om att missleda och manipulera.

Frågan är alltså, hur länge kan charaden pågå? Hur mycket kan man bygga upp skuldberget innan det oundvikliga förr eller senare inträffar?

Det som är intressant just nu är att Federal Reserve har börjat höja sina styrräntor. Man har gjort tre höjningar de senaste 15 månaderna. Och Federal Reserve har historiskt legat före resten av världen gällande styrräntenivåer. Rimligen kan man förvänta sig att andra centralbanker också börjar höja sina respektive styrräntor efter hand. Marknadsräntorna är med andra ord på väg upp.

När och hur mycket slår detta mot bostadsmarknaden i Sverige?

Det ser ut som att marknaden tror att Donald Trump de facto får fart på den amerikanska ekonomin genom sina skattereformer och minskade regleringar på en rad områden. Detta ökar inte bara efterfrågan i USA på konsumtion, utan drar med sig hela världen uppåt. Det är delvis en förväntan om starkare ekonomi, som följd av Donald Trumps tillträde, som kan förklara Federal Reserves senaste två styrräntehöjningar. Stigande räntor i USA kommer med tiden att sprida sig över världen.

Det mest sannolika är att centralbankerna i det längsta drar sig för att höja styrräntorna pga de stora skuldbergen. På kort sikt kommer detta troligen att öka efterfrågan ytterligare på krediter pga expansion av den reala ekonomin, vilket kommer att blåsa upp bubblorna på bostadsmarknaderna ytterligare, innan styrkan i ekonomin når en sådan nivå att centralbankerna måste höja styrräntorna dramatiskt för att hindra en okontrollerad inflationistisk överhettning.

Vad händer med kreditmarknaden i det läget? Och vilken nivå har bostadsmarknaden nått i det läget och till vilken nivå korrigerar bostadsmarknaden?!?

Annonser

Högre löner i sjukvården? Kräv fri marknad!

23 januari, 2017

lindstrom_sjuk_humorDet finns en väsentlig del i denna diskussion som utelämnats.

Johnny Magnusson i den länkade artikeln har rätt i att han inte kan ”vifta med en trollstav”. Han är en politiker som är satt att styra över en tjänsteproducerande verksamhet med tilldelad budget av skattemedel.

En politikerstyrd, och skattefinansierad, tjänsteproducerande verksamhet är planekonomisk eller centralstyrd till sin natur. Man producerar inte vad människor (”konsumenter”) behöver/efterfrågar, utan vad politikerna beslutar över deras huvuden att de behöver. De tilldelar resurser enligt stelbenta planer och budgetar som är obsoleta långt innan de träder i kraft och innan de får genomslag i organisationen och möter kunden/patienten. Verksamheterna ÄR ineffektiva och därmed DYRA.

Att tilldela en dylik verksamhet mer medel (kräver omfördelning av andra offentliga medel och/eller högre skatter) löser inte grundproblemet. Kortsiktigt skapar det visst manöverutrymme, men snart är man tillbaka i samma situation igen. Nya sparbeting, som är nödvändiga i ineffektiva verksamheter, håller nere verksamhetsutveckling och personalens löneutveckling.

Den huvudsakliga konsekvensen av den ineffektiva, planekonomiska driften är att verksamheten med tiden konsumerar allt mer skattemedel, vilket dels betyder att andra skattefinansierade verksamheter tilldelas relativt mindre, dels att skatterna höjs, vilket hämmar den generella ekonomiska utvecklingen, som i sin tur minskar skattebasen och förvärrar problemet.

Det är inte enskilda politiker eller partipolitik som är grundproblemet. Grundproblemet är att verksamheterna alls är styrda av politiker och finansierade via skatter. Om man således eftersträvar en långsiktig lösning så bör man helt, eller åtminstone till väldigt stor del, lyfta bort tjänsteproducerande verksamheter från den offentliga sfären.

Om de som är anställda inom vården idag, med all rätt, önskar högre löner och bättre arbetsförhållanden, är den mest rationella vägen att gå för dessa att försöka påverka människor att ifrågasätta den offentliga centralplaneringen och skattefinansieringen.


Vinster i välfärden

2 november, 2016

vivDet är med en stor portion uppgivenhet man tar del av en SIFO-undersökning om svenskars inställning till ”vinstutdelning” i företag verksamma inom välfärdssektorn.

Det är illa nog att folk är så totalt indoktrinerade och marinerade i välfärdssocialism att en stor majoritet är för totalt förbud eller av begränsning av vinstuttag i ”privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola och omsorg”.

Värre är att det förmodligen är en ännu större majoritet emot att avreglera denna sektor så att antalet företag verksamma inom denna sektor till största delen (eller hellre: samtliga) varken är statligt reglerade eller offentligt finansierade.

Människors socialistiska och kommandoekonomiska preferenser i denna fråga hämmar starkt utvecklingen av svensk vård, skola och omsorg.

Vinstincitament är nödvändigt för att på något sätt effektivisera och kvalitetssäkra utbudet av varor, eller i det här fallet: tjänster.

På en marknad där fri konkurrens råder kan bara ett företag överleva som levererar det som kunden/patienten förväntar sig. Ett företag som inte når upp till kundens/patientens förväntningar riskerar att kunden/patienten väljer ett annat företag för sitt behov nästa gång, samt att rykten eller publika omdömen om dålig/otillräcklig vård, skola eller omsorg styr kunder/patienter till andra företag. Människan står i centrum. Inte systemet.

Frånvaro av vinstincitament innebär att verksamheten inte fokuserar på kunden/patienten utan i stället på att nå en tilldelad politikerbeslutad budget. Kommandoekonomi. Centralplanering. Tänk Sovjetunionen. Systemet står i centrum. Inte människan.

Marknaden är självreglerande. Dåliga företag överlever inte. Bra företag gör det. Dåliga sorteras bort. Bra företag belönas. Vinstincitament är en helt essentiell del av denna process.

Vinst är en förutsättning för att utveckla och förbättra både välfärdstjänsterna och för att utveckla människorna som jobbar i företagen. Det är stor tragik för alla inblandade att människors uppfattningar om detta är så förvrängda.

(Fotnot: Bilden är hämtad från en opinionsundersökning från 2015 som presenterades i Dagens Arena)


Avsaknad av sjukdomsinsikt

22 september, 2016

bidragskatterregleringarVarför lägger storföretag, som exempelvis Ericsson eller Nomad Foods/Findus, ner stora enheter i Sverige?

Det finns inga enskilda faktorer, utan det är givetvis ett resultat av en sammanvägning av flera orsaker. De främsta orsakerna är:

  • Sverige har världens högsta skattetryck. Inkomstskatter, kapitalskatter, energiskatter, punktskatter, etc, etc. Det är ett omfattande batteri av skatter och avgifter på allt. Sverige har till och med skatt på vissa skatter (mervärdesskatt på energiskatt)! Individer ser de samlade pålagorna och kan relativt enkelt inse att det gynnar dem flerfalt att hellre göra karriär utomlands än i Sverige; ju mer högpresterande och potentiellt värdeskapande en individ är, desto större blir belöningen både ekonomiskt och socialt att flytta utomlands. Likaledes blir Sverige oattraktivt för specialiserad utländsk arbetskraft att arbeta i Sverige, till både svenska företags nackdel och till nackdel för det svenska samhället i stort. Ju större del av individers inkomst som staten stjäl genom beskattning, desto lägre värderar individen arbete och desto högre värderar individen fritid. De höga skatterna i Sverige demotiverar människor att arbeta och skapa värde.
  • Detaljregleringar av företag. Politiker älskar att klåfingra. Styrelsesammansättningar, bonusar, arbetsmiljö, handikappanpassning; allt stort och smått är föremål för kostnadspålagor som hämmar företags konkurrenskraft.
  • Arbetsmarknadsregleringar. Det är svårt att både anställa och göra sig av med personal. Anställningstryggheten är chimär då den gör företag mindre konkurrenskraftiga.
  • Reglerad bostadsmarknad. Både destruktiva byggregleringar och hyresregleringar. Dålig rörlighet av arbetskraft mellan städer och regioner försvårar för företag att rekrytera. Dåligt utbud på bostäder driver upp bostadspriser.
  • Svensk utbildning och utbildningsnivå. En skola i förfall, vars problem har sin direkta grund i offentlig styrning (skollagen, regleringar, etc) och finansiering. Kopplingen mellan vad företag önskar från sin blivande arbetskraft och vad som produceras från svenska högskolor och universitet är nära nog obefintlig; de som utbildas är utbildade i genusvetenskap och inte i yrkesförberedande färdigheter.
  • En rättsstat i förfall. Polisen har svår resursbrist, rättssystemet/domstolsväsendet har klara brister. Rådande verklighet driver på marginalen också ut högpresterande individer från Sverige och svenska företag, samt minskar sannolikheten att utländsk specialiserad arbetskraft söker sig till Sverige. Företag ser svårigheter att skydda sin egendom.

”Överraskande”, säger företrädare för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, när företag, efter företag, efter företag presenterar nedläggningsplaner och/eller utlandsflytt. Och ”oppositionen” är tyst, eftersom de vare sig avviker från sossarnas systemsyn (enligt punkterna ovan), har några alternativa lösningar eller har någon vilja (!) att ta över.

Väljarna bär ansvaret för denna situation. Det är väljarna som valt denna kader av kompasslösa politiker som förordat den omfattande stat som kräver dessa höga skatter, de omfattande regleringarna som hämmar alla individer och familjer i deras strävan efter ett bättre liv, och som de facto, otvetydigt, leder till den uppgivenhet som följer av nedskärningar inom för människor viktiga samhälls- och välfärdstjänster. Samtliga åtta riksdagspartier förordar nuvarande system, endast med små kosmetiska praktiska skillnader.

Avsaknaden av sjukdomsinsikt bland svenskarna är det som skrämmer mest. Det är nästan lite poetisk rättvisa över att symptomen på ovanstående naturligt leder till missnöje, vilket medför att människor letar efter politiker som kan förändra och man finner Sverigedemokraterna (!), som är mer sossiga än sossarna själva (return to ”folkhemmet”). Mer av samma. Blir säkert bra detta. Good luck.


”Välfärds”-staten

3 juni, 2016

welfarestate

”Välfärds”-staten…

 

 

 

 

 

 

 

  • …innebär att en mängd tjänster som lika gärna kunde ha varit producerade på en fri marknad i fri konkurrens, och därmed effektivt, produceras genom politikerstyrda, centralplanerade administrationer, och därmed ineffektivt.
  • …vilket medför att verksamheterna över tid både har svårt att hålla uppsatta budgetar och att generera önskad kvalitet.
  • …vilket i sin tur medför att verksamheterna hela tiden kräver större och större resurstillskott från politikernas budgetar, där alternativet är nedskärningar. Och inte sällan i kombination.
  • …vilket betyder att skattetrycket tenderar att öka över tid.
  • …vilket allt annat lika medför att människor på marginalen värderar fritid allt högre och arbete allt lägre. Uttryckt på annat sätt: människors incitament att arbeta minskar.
  • …vilket i kombination med benägenheten för politiker att ständigt hitta på nya hinder (regleringar) för människor att frivilligt avtala om utbyte av värde med varandra också minskar människors vilja att starta nya företag.
  • …vilket med tiden gör det allt svårare för politikerna att öka skattetrycket. Vid någon punkt (som sannolikt är passerad) nås oundvikligen en nivå på skatterna där ytterligare höjd skatt ger LÄGRE skatteintäkter, totalt sett.
  • …vilket medför att trycket på de offentliga verksamheterna att spara, dvs skära ned, eller öka avgiftsfinansieringen, med tiden ökar.
  • …vilket medför att politikerna i sin iver att inte avvika alltför långt ifrån de löften som de gett till sina väljare angående den ”offentliga välfärden”, kannibaliserar på andra offentliga verksamheter, med resultatet att centrala funktioner såsom polis, samhällsskydd i stort, militärt försvar, men även pensioner och andra trygghetssystem får se sina resurstilldelningar och villkor beskurna.
  • …vilket också medför att lagstagad pensionsålder med tiden oundvikligen pressas upp. Reinfeldt flaggade förra året för 75 år, vad blir det om några år, därnäst? 80? Sedan 85?
  • …vilket oundvikligen medför konsekvensen att varje inbetalad skattekrona med tiden medför allt sämre välfärd.
  • …vilket med säkerhet betyder att det på medborgarna påtvingade systemet med välfärdsstaten för all framtid kommer att medföra en negativ spiral enligt ovan; skattehöjningar, nedskärningar, försämrade villkor.

Går det fortfarande att tala om offentlig VÄLFÄRD? Hur mycket mer tål landets arbetande och skattebetalande befolkning? När ska folk inse att roten till det hela inte har att göra med om man röstar in vänstersossar (s+mp+v) eller högersossar (m+c+l+kd) eller sossar (sd) till att administrera den offentliga välfärden? Utan att det hela handlar om hur man enklast möjligt börjar avveckla en offentligt finansierad och producerad välfärd och ersätter den med en privat finansierad och producerad välfärd?


Je suis Panama

5 april, 2016

mossack-fonseca-1-e1459715218875

Summering av härvan kring ”Panama- dokumenten”:

1) Det är moraliskt att skydda sina pengar, eller andra tillgångar, från stöld.

2) Det är moraliskt att i försvarshandling hindra staten att stjäla ens pengar, eller tillgångar, i syfte att låta en redan översvälld stat svälla ännu mer. Skatteflykt är således en välgärning och moraliskt gott. Det är inte något dåligt, utan, tvärtom, något bra och påbjudet.

3) Att stjäla, och dessutom offentliggöra, uppgifter om enskilda individers banktillgodohavanden är en grov integritetskränkning och ett grovt brott.

4) Makalöst att konstatera att en hord av 400+ journalister över hela världen suttit och dissekerat dokumenten och ingen enda av dem verkar ifrågasätta rimligheten i vad de gör.

Varsågoda, nu kan ni återgå till andra nyheter i propagandaflödet.

(Lyssna även på en bra diskussion på Radio Bubb.la.)


Systemrisk

28 november, 2014

omxs30

Bild lånad från Cornucopia / aka Lars Wilderäng.

De svenska storbolagens aktieindex, OMXS30, är tillbaka på nivåerna runt IT-bubbeltoppen år 2000. Skillnaden idag är att värderingarna på bolagen i sig är någorlunda försvarbara, givet rekordlåga räntenivåer och någorlunda stabil global efterfråga – marknadsrisken i sig är ok. Samtidigt är den övergripande systemrisken ett betydligt större frågetecken. Vi är i ett läge där centralbankerna har manipulerat sönder prissättningen på pengar och därmed satt den viktigaste marknaden av dem alla ur spel, med ständiga likviditetsinjektioner och nära nog nollränta i större delen av västvärlden. Just nu går det inte att se annat än låg ränta i närtid, och det går inte heller att se att centralbankerna ska förlora greppet om det monetära systemet i närtid. Men förr eller senare, när som helst, kan någon form av oförutsedd händelse (svart svan) rubba systemet så att centralbankerna förlorar kontrollen och kreditförlusterna i banksystemet blir ohanterliga. Och då är helt plötsligt värderingen på aktiemarknaden skyhög.

Det monetära systemet är bortom all sans. Skuldsättningen har nått sådana nivåer att centralbanker och politiker inte har något annat val än att fortsätta hålla illusionen av att allt är ok levande. Deras största oro är en större nedgång på aktiemarknaderna.

Scenariot är detta: En större sättning skulle riskera att medföra tvångslikvidering av många belånade portföljer, med följd att fler tillgångsslag följer med i fallet. Ganska omgående lär en sådan utveckling påverka värderingen på fastigheter, vilka är grundsäkerheten för de skulder som nått astronomisk omfattning. En krasch på fastighetsmarknaderna världen över skulle fullständigt överrumpla nationalstaterna, som skulle få omöjliga problem med kreditförluster. Arbetslösheten skjuter i höjden. Fastighetspriserna accelererar nedåt. En kraftig depression utlöses.

Detta vill man alltså till varje pris undvika genom att injicera likviditet som direkt söker sig till aktiemarknaderna. Vissa centralbanker stödköper till och med direkt i aktiemarknaderna (t ex Bank of Japan och även Federal Reserve ryktas göra det). Point of no return har för länge sedan passerats, ty nu förväntar sig marknadsaktörerna att centralbankerna går in med ny likviditet och/eller än lägre räntor vid varje mindre kursfall. En monstruös skuldbubbla har skapats.

Det monetära systemet är så långt ifrån kapitalism man kan komma. Det är centralplanerat och reglerat. Samtidigt har bankerna givits en särställning av politikerna. Insättningsgaranti och ett outtalat, men i högsta grad närvarande, löfte om bailouts i händelse av större kreditförluster, medför att bankerna tar risker de inte skulle kunnat på en oreglerad bankmarknad och en marknad med fri prissättning av pengar. Konsekvenserna manifesteras nu i den ohämmade skulduppbyggnaden och manipulationen av marknaderna. Den stora frågan är bara hur länge denna absurda och artificiella situation kan bibehållas och vilken händelse som utlöser alla moders kris. Än så länge är pyramidspelet i högsta grad levande, och det kan säkert fortgå en tid till. Men försiktighet anbefalles.