Klimatföreläsning med Martin Hedberg

7 april, 2017

Martin Hedberg, välkänd TV-meteorolog. Föredrag med titeln ”Klimat i förändring” och med undertiteln ”Spelar det någon roll?”

Lite reflektioner efter att ha fått dryga 24h att smälta ( 🙂 ) Martin Hedbergs syn på klimatet.

Jag har lyssnat på många föredrag om klimatet. Jag menar många. Både från de som är alarmister och från de som har en mer skeptisk hållning till magnituden av koldioxidens inverkan på klimatet lokalt och globalt.

Det här överträffade allt hittills i fråga om extrem alarmism. Allt.

Jag har t ex först nu stött på någon som menar att best case när det gäller havsnivåhöjning är +25 meter kommande 5000 år. Best case. Mest sannolika, enligt Hedberg, landar på 50+ meter. Hedbergs base case ligger ovanför worst, worst case enligt IPCC AR5! Och IPCC är alarmister! Inte minst mot bakgrund av att uppmätt temperaturutveckling inte alls följt ensemblescenarierna och levererat långt under befarad temperatur. Men Hedberg toppar detta, med skruv!

Hedberg uttryckte det som att det redan detta sekel i princip är odiskutabelt att den globala havsnivån stiger ”en meter eller mer. Kanske tre”.

Men vi sätter Hedbergs presentation i en kontext. Vi har med stor sannolikhet haft stigande temperaturer globalt sedan åtminstone den ”lilla istiden” på 1700-talet. Vad kan man förvänta sig då? Jo, varmare atmosfär ger varmare vatten och varmare vatten expanderar, därav en stigande havsnivå. I tillägg avger ett varmare hav koldioxid, vilket ökar koldioxidhalten i atmosfären. Värt att ha i bakhuvudet under hela klimatdiskussionen är med andra ord att redan i grunden stiger koldioxidhalten i atmosfären på grund av en långsiktig, flerhundraårig trend. Den från människan tillförda koldioxiden till atmosfären ska adderas till grundtillförseln.

Här är nuvarande havsnivåutveckling, färskt från climate4you, officiell data. Först sammanvägd data från ett flertal mätpunkter globalt sedan 1900-talets början:

Notera den stigande trenden. Dock ingen acceleration. Sedan satellituppmätta havsnivåer, sedan 1992 (finns inga satellitdata tidigare än så):

Dvs, återigen en jämn stigning, men ingen synbar acceleration. Om kommande 80 år ska se 1-3 meter havsnivåhöjning, borde man inte ha sett i alla fall en antydan till acceleration redan i dagens data?

IPCC talar om kanske 60-65 cm som ett basscenario i sin ”AR5”-rapport (5th Assessment Report). Alltså den senaste rapporten som sammanställdes 2009. Värt att tillägga är också att uppmätt temperaturhöjning inte är i närheten av de scenarier som IPCC befarat. Detta talar ytterligare emot Martin Hedbergs extrem-extrema klimatscenarie.

Fair enough. Det är kanske möjligt att Martin Hedbergs huvudscenarie har en matematisk sannolikhet >0. Den måste då bygga på att den globala medeltemperaturen accelererar ordentligt. Och det måste den göra redan i närtid, de närmaste kommande åren, för att havsnivåerna ska ha skuggan av en chans (risk!) att nå de nivåer som Martin Hedberg befarar. Det återstår att se. Dagsaktuell satellituppmätt atmosfärisk temperaturstatistik här:

Det återstår också att se om de förstärkningseffekter kickar in som Martin räknar med, dvs att vi snart når en ”tipping point” där koldioxiden samverkar med minskat albedo, minskad mängd svaveldioxidpartiklar och ökad halt metangas i atmosfären och vi får en ”runaway global warming”. Återstår att se. Tillåt mig tvivla. Tillåt mig också tvivla på att spårgasen koldioxid har den huvudroll för den globala temperaturen, som de mest alarmistiska klimatpredikarna hävdar.

De KAN ha rätt. Absolut. Men med hänvisning till Ockhams rakkniv-analogin, vad är mest sannolikt? Jordens klimat har varit självreglerande i miljarder år. Koldioxidhalterna har varit betydligt högre än de är nu. Varför skulle inte Jorden kunna självreglera sig igen?

Fair enough igen: Människan har på geologiskt kort tid ökat koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Men även om ökningen ser dramatisk ut just nu så är förändringen inte jätteunik. Koldioxidhalterna har stigit betydligt mer i förhistorisk tid än den har nu. Och till betydligt högre nivåer. Visserligen kanske inte på så kort tid, men ändå. Och märk väl, det råder inte konsensus om att koldioxiden har den huvudroll för Jordens medeltemperatur som förs fram av superalarmisterna.

Martin Hedberg presenterar homogeniserad temperaturdataserie.

Och på tal om temperaturen. Den temperaturdata som Hedberg hänger upp hela sitt case på är en så kallad ”homogeniserad dataserie” av sammanställda mätdata från ett antal platser runt om på Jorden. Som emanerar från den klimatalarmistiska delen av NASA där Michael ”hockey stick” Mann och osympatiske Gavin Schmidt huserar. Agendan där är välkänd.

Vad är då en ”homogeniserad” temperaturdataserie? Jo, det betyder att man har manipulerat dataserierna för att kompensera för en rad saker, t ex att omgivningen runt mätstationen ändrats under åren pga människans bebyggelser; man har alltså gjort justeringar av datan. Det kan man väl göra. Urban Heat Island-effekten (UHI) är välkänd och väldokumenterad. Men det som är intressant i sammanhanget är att det finns många dataserier som inte uppvisar den accelererande temperaturhöjning som av någon märklig anledning uppstår i NASAs justerade dataserie.

1979 började man mäta temperaturen i atmosfären med satellit. Den datan uppvisar inte samma typ av acceleration som existerar i NASAs homogeniserade marktemperaturdataserie. Man kan se att temperaturen stigit, men med tanke på att 1970-talet var ett ganska kallt årtionde globalt (i TIME Magazine hade man en känd cover där man frågade sig om en ny istid var på gång) är det inte helt överraskande att man har en viss stigande trend sedan dess. Dessutom är den längre trenden sannolikt också stigande sedan 1700-talet, då det omvittnat och dokumenterat var kallare, åtminstone på norra halvklotet (och därmed sannolikt också på södra halvklotet, men det finns för få dokumenterade observationer för att styrka det säkert).

En annan märklig sak med NASAs homogeniserade temperaturdataserie är att 1930-talet var ett ganska varmt årtionde. I Sverige slogs t ex värmerekordet i Ulltuna i Uppland på 38 grader 1933 och tangerades i Målilla i Småland 1947. Dessa rekordnoteringar, liksom många amerikanska temperaturrekordnoteringar under 1930-talet, står sig än idag, trots global ”rekordvärme”. Det generellt, och förmodat, varmare 1930-talet syns visserligen i NASAs serie, men rimligen borde temperaturen vara åtminstone i linje med dagens. Och det kan också ha varit varmt i början av 1900-talet då Roald Amundsen lyckades ta sig genom Nordvästpassagen 1906, vilket bara är möjligt när Arktis isutbredning är väldigt liten. Eller så berodde isutbredningen 1906 på gynnsamma strömmar vid det tillfället. Man vet inte riktigt. Klart är att Arktis is har varierat stort även innan människan hade någon möjlighet att på allvar påverka den globala medeltemperaturen. Det finns anledningar att på goda grunder misstänka att NASA har ”homogeniserat” bort lite väl mycket av värmen under första halvan av 1900-talet och accentuerat värmen under de senaste 50-60 åren och i synnerhet de senaste 30 åren. Allt för att få till en så hockeyklubb-liknande temperaturutveckling som möjligt. En purfärsk sammanställning av en del frågor kring den manipulerade temperaturdatan här.

Och visst, man kan dividera fram och tillbaka om vad som driver det globala klimatsystemet. Och det finns säkert ett visst fog att vara vaksam mot snabba förändringar kommande år om de nu inträffar. Men för att sätta Martin Hedbergs presentation i ett perspektiv, och som han själv faktiskt sade, spelar det någon roll? För oavsett så kommer havsnivåerna, enligt Hedberg, att stiga minst 25 meter, sannolikt 50 meter, kommande 5000 år och 1-3 meter redan de närmaste 80 åren. Och vi kan inte göra ett jäkla skit åt det. Koldioxiden finns redan i atmosfären och människan har mer fossila bränslen att förbränna så koldioxidhalten kommer fortsätta öka innan den börjar minska när mängden förbränningsbart kol så småningom minskar. Det är med andra ord kört, om man tror på koldioxiden som huvuddrivare av klimatsystemet.

Eller? Ingen som vill tänka tanken att oavsett om Martin Hedberg har rätt eller om Judith Curry eller Roy Spencer eller John Christy (för att nämna några av de klimatforskare som publikt uttryckt skepsis mot koldioxidens roll i det globala klimatsystemet) har rätt så är det bästa vi kan göra att ge oss själva så bra förutsättningar som möjligt att anpassa oss efter de förändringar som faktiskt sker (vare sig det handlar om stigande eller sjunkande temperatur, eller stigande eller sjunkande havsnivåer)?

Och hur då då?

Frihet. Ju friare människor är att skapa värde för sig själva och andra, ju friare människor är att utbyta producerat värde med varandra, desto större samlat välstånd och ekonomisk frihet har både individer och lokalsamhällen att med tekniska hjälpmedel och innovationer möta de utmaningar som man ställs inför.

Dagens politiska klimatdebatt handlar om raka motsatsenAlla klimatkonferenser och all klimat-”politik” handlar om att minska individers frihet, att omfördela och subventionera och att reglera och beskatta. Helt och hållet kontraproduktivt. Det gör oss bara mer sårbara.

Påtagligt är också de religiösa undertonerna, både hos moderatorn (som satte nivån i presentationen av Martin Hedberg då vi nu skulle få höra om ”riktiga fakta, inte åsikter”), hos föreläsaren i sin roll som uppfordrande predikare och bland en del tydligt frälsta åhörare. En av åhörarna sa faktiskt uttryckligen att ”[skeptikerna] borde inte ifrågasätta. Det borde vara förbjudet!”. Jag skojar inte! Om man vill kalla klimatforskningen för vetenskaplig, kan man inte kalla kritiker av hypotesen öknamn (”förnekare”) och förbjuda åsikter (censur). Det kanske i slutändan visar sig att alarmisterna har rätt. Den möjligheten finns. Men genom sitt ovetenskapliga och icke-ödmjuka beteende drar man ett löjets skimmer över hela klimatforskningsområdet. Om man vill tas på allvar måste man också bemöta invändningar på allvar och med ödmjukhet.

My 5 cents.

Annonser

Högre löner i sjukvården? Kräv fri marknad!

23 januari, 2017

lindstrom_sjuk_humorDet finns en väsentlig del i denna diskussion som utelämnats.

Johnny Magnusson i den länkade artikeln har rätt i att han inte kan ”vifta med en trollstav”. Han är en politiker som är satt att styra över en tjänsteproducerande verksamhet med tilldelad budget av skattemedel.

En politikerstyrd, och skattefinansierad, tjänsteproducerande verksamhet är planekonomisk eller centralstyrd till sin natur. Man producerar inte vad människor (”konsumenter”) behöver/efterfrågar, utan vad politikerna beslutar över deras huvuden att de behöver. De tilldelar resurser enligt stelbenta planer och budgetar som är obsoleta långt innan de träder i kraft och innan de får genomslag i organisationen och möter kunden/patienten. Verksamheterna ÄR ineffektiva och därmed DYRA.

Att tilldela en dylik verksamhet mer medel (kräver omfördelning av andra offentliga medel och/eller högre skatter) löser inte grundproblemet. Kortsiktigt skapar det visst manöverutrymme, men snart är man tillbaka i samma situation igen. Nya sparbeting, som är nödvändiga i ineffektiva verksamheter, håller nere verksamhetsutveckling och personalens löneutveckling.

Den huvudsakliga konsekvensen av den ineffektiva, planekonomiska driften är att verksamheten med tiden konsumerar allt mer skattemedel, vilket dels betyder att andra skattefinansierade verksamheter tilldelas relativt mindre, dels att skatterna höjs, vilket hämmar den generella ekonomiska utvecklingen, som i sin tur minskar skattebasen och förvärrar problemet.

Det är inte enskilda politiker eller partipolitik som är grundproblemet. Grundproblemet är att verksamheterna alls är styrda av politiker och finansierade via skatter. Om man således eftersträvar en långsiktig lösning så bör man helt, eller åtminstone till väldigt stor del, lyfta bort tjänsteproducerande verksamheter från den offentliga sfären.

Om de som är anställda inom vården idag, med all rätt, önskar högre löner och bättre arbetsförhållanden, är den mest rationella vägen att gå för dessa att försöka påverka människor att ifrågasätta den offentliga centralplaneringen och skattefinansieringen.


Vinster i välfärden

2 november, 2016

vivDet är med en stor portion uppgivenhet man tar del av en SIFO-undersökning om svenskars inställning till ”vinstutdelning” i företag verksamma inom välfärdssektorn.

Det är illa nog att folk är så totalt indoktrinerade och marinerade i välfärdssocialism att en stor majoritet är för totalt förbud eller av begränsning av vinstuttag i ”privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola och omsorg”.

Värre är att det förmodligen är en ännu större majoritet emot att avreglera denna sektor så att antalet företag verksamma inom denna sektor till största delen (eller hellre: samtliga) varken är statligt reglerade eller offentligt finansierade.

Människors socialistiska och kommandoekonomiska preferenser i denna fråga hämmar starkt utvecklingen av svensk vård, skola och omsorg.

Vinstincitament är nödvändigt för att på något sätt effektivisera och kvalitetssäkra utbudet av varor, eller i det här fallet: tjänster.

På en marknad där fri konkurrens råder kan bara ett företag överleva som levererar det som kunden/patienten förväntar sig. Ett företag som inte når upp till kundens/patientens förväntningar riskerar att kunden/patienten väljer ett annat företag för sitt behov nästa gång, samt att rykten eller publika omdömen om dålig/otillräcklig vård, skola eller omsorg styr kunder/patienter till andra företag. Människan står i centrum. Inte systemet.

Frånvaro av vinstincitament innebär att verksamheten inte fokuserar på kunden/patienten utan i stället på att nå en tilldelad politikerbeslutad budget. Kommandoekonomi. Centralplanering. Tänk Sovjetunionen. Systemet står i centrum. Inte människan.

Marknaden är självreglerande. Dåliga företag överlever inte. Bra företag gör det. Dåliga sorteras bort. Bra företag belönas. Vinstincitament är en helt essentiell del av denna process.

Vinst är en förutsättning för att utveckla och förbättra både välfärdstjänsterna och för att utveckla människorna som jobbar i företagen. Det är stor tragik för alla inblandade att människors uppfattningar om detta är så förvrängda.

(Fotnot: Bilden är hämtad från en opinionsundersökning från 2015 som presenterades i Dagens Arena)


För och emot hårda vapenlagar

21 juli, 2016

GunControlDebatten om vapenlagar är kanske inte särskilt omfattande i Sverige. Däremot är den föremål för stor diskussion i främst USA. Den debatt som förekommer i Sverige handlar ofta om åsikter om de amerikanska vapenlagarna. Dock vore en principiell diskussion även för svenska förhållanden intressant. Jag tänkte här lista en del argument för och emot strängare vapenlagar.

Regleringsförespråkarna anför oftast argumentet att om man ökar regleringarna så kommer färre vapen i omlopp och då minskar antalet dödsskjutningar med skjutvapen inblandade. Även om det går att sympatisera med intentionen i en sådan hållning, är det sannolikt att hårdare regleringar av legala vapen inte har någon märkbar effekt alls på antalet dödsskjutningar, men att det i stället bara försvårar för jägare och sportskyttar i sin kontrollerade utövning.

Det som staten kan reglera är licensierade vapeninnehav, dvs legala vapen. I Sverige är dessa i huvudsak vapen avsedda för jakt (älgstudsare och liknande) samt sportskyttevapen. Antalet brott som begås med dylika vapen är försvinnande litet i förhållande till det totala antalet vapenbrott. Stölder av legala vapen är dessutom stadigt minskande sedan årtionden tillbaka.

I USA ser marknaden för licensierade vapen lite annorlunda ut. Efter en körning mot brottsregister och federal prövning kan man köpa även andra typer av halvautomatiska vapen, för personligt självförsvarsbruk. Handel med och licensiering av helautomatiska vapen är hårt reglerad i USA (National Firearms Act, Gun Control Act och Firearm Owners’ Protection Act).

Att skärpa restriktionerna på legala vapen kommer sannolikt enbart ha symbolvärde och inte minska tillgången på vapen generellt. Erfarenheter från andra typer av förbud (t ex spritransoneringen i USA 1920-1933) visar att en svart marknad uppstår för att tillgodose den efterfråga som existerar – där det är ännu svårare att ha någon sorts kontroll och där brottssyndikat som handlar med illegala vapen kommer att få ett uppsving. Den individ som vill komma över ett vapen, gör det oavsett om marknaden är vit eller svart. I praktiken kommer mer regleringar därför sannolikt inte att få någon som helst effekt på antalet döda.

Det finns dessutom inga empiriska fakta som stödjer tesen om fler vapen, fler brott och fler döda (Kates & Mauser, Would banning firearms reduce murder and suicide?, 2007 ). I teorin kan det dessutom finnas rakt motsatt effekt, eftersom vapen också har en avskräckande effekt för våldsbrott. Jämför t ex med kärnvapenavskräckningen (”terrorbalansen”).

Intressant lästips: Legala vapen – samhällsproblem eller rättighet (Timbro, 2014)

Ett principiellt försvar för liberala vapenlagar

Det är en fundamental individuell frihet och rättighet att försvara sitt liv och sin egendom i proportion mot potentiellt hot. I en värld där kriminella i allt större omfattning innehar skjutvapen är det således påkallat att man som vanlig, laglydig medborgare har både rätt att anskaffa och inneha skjutvapen i självförsvar.

Att varje individ eller familj innehar skjutvapen är också en garant för att staten inte ska ta sig för stora friheter på individernas bekostnad. Det ska vara lätt för folket att göra uppror mot en alltför påträngande statsapparat. Eller som John Adams (f1735-d1826, USAs andra president 1797-1801) uttryckte det: ”En beväpnad medborgare är en medborgare. En obeväpnad medborgare är en undersåte”. Dessutom är Sveriges militära försvar i princip nedlagt så att det finns fler vapen hos enskilda individer kan möjligen också verka avskräckande för främmande makt.

Liberala vapenlagar betyder att kriminella inte har monopol på skjutvapen. Fler beväpnade hederliga medborgare gör livet svårare för kriminella.

Sammanfattning

Min sammanfattande uppfattning är att mer reglering betyder fler illegala vapen, vilket leder till större risk att olämpliga personer innehar vapen. Samtidigt är legal tillgång till vapen i självförsvar i högsta grad förenligt med de individuella rättigheterna.


”Välfärds”-staten

3 juni, 2016

welfarestate

”Välfärds”-staten…

 

 

 

 

 

 

 

  • …innebär att en mängd tjänster som lika gärna kunde ha varit producerade på en fri marknad i fri konkurrens, och därmed effektivt, produceras genom politikerstyrda, centralplanerade administrationer, och därmed ineffektivt.
  • …vilket medför att verksamheterna över tid både har svårt att hålla uppsatta budgetar och att generera önskad kvalitet.
  • …vilket i sin tur medför att verksamheterna hela tiden kräver större och större resurstillskott från politikernas budgetar, där alternativet är nedskärningar. Och inte sällan i kombination.
  • …vilket betyder att skattetrycket tenderar att öka över tid.
  • …vilket allt annat lika medför att människor på marginalen värderar fritid allt högre och arbete allt lägre. Uttryckt på annat sätt: människors incitament att arbeta minskar.
  • …vilket i kombination med benägenheten för politiker att ständigt hitta på nya hinder (regleringar) för människor att frivilligt avtala om utbyte av värde med varandra också minskar människors vilja att starta nya företag.
  • …vilket med tiden gör det allt svårare för politikerna att öka skattetrycket. Vid någon punkt (som sannolikt är passerad) nås oundvikligen en nivå på skatterna där ytterligare höjd skatt ger LÄGRE skatteintäkter, totalt sett.
  • …vilket medför att trycket på de offentliga verksamheterna att spara, dvs skära ned, eller öka avgiftsfinansieringen, med tiden ökar.
  • …vilket medför att politikerna i sin iver att inte avvika alltför långt ifrån de löften som de gett till sina väljare angående den ”offentliga välfärden”, kannibaliserar på andra offentliga verksamheter, med resultatet att centrala funktioner såsom polis, samhällsskydd i stort, militärt försvar, men även pensioner och andra trygghetssystem får se sina resurstilldelningar och villkor beskurna.
  • …vilket också medför att lagstagad pensionsålder med tiden oundvikligen pressas upp. Reinfeldt flaggade förra året för 75 år, vad blir det om några år, därnäst? 80? Sedan 85?
  • …vilket oundvikligen medför konsekvensen att varje inbetalad skattekrona med tiden medför allt sämre välfärd.
  • …vilket med säkerhet betyder att det på medborgarna påtvingade systemet med välfärdsstaten för all framtid kommer att medföra en negativ spiral enligt ovan; skattehöjningar, nedskärningar, försämrade villkor.

Går det fortfarande att tala om offentlig VÄLFÄRD? Hur mycket mer tål landets arbetande och skattebetalande befolkning? När ska folk inse att roten till det hela inte har att göra med om man röstar in vänstersossar (s+mp+v) eller högersossar (m+c+l+kd) eller sossar (sd) till att administrera den offentliga välfärden? Utan att det hela handlar om hur man enklast möjligt börjar avveckla en offentligt finansierad och producerad välfärd och ersätter den med en privat finansierad och producerad välfärd?


Kritiken mot elmarknaden är orättvis

3 februari, 2010

Detta är ett svar till Danne Nordling, som idag publicerade några tankar om elmarknaden.

Danne är en person jag vanligtvis tycker argumenterar väl på sin blogg kring de flesta ämnesområden. Dagens bloggpost kring elmarknaden tillhör dock undantagen. Det är tråkigt att även Danne sänkt sig till populistiska argument. Hans text innehåller många tramsigheter.

Danne påstår att elmarknaden ”inte fungerar” och att producenterna bör ”klämmas åt”. Det går definitivt att kritisera ”avregleringen” på flera punkter, men exakt vad är det som inte fungerar i enlighet med gällande regelverk och lagar? Och ska elproducenterna straffas för att de följer gällande regelverk och lagar?

Elpriserna har stigit sedan avregleringen 1996. Danne väljer år 2000 som startår i sin prisjämförelse och konstaterar att elpriset stigit med 230% sedan dess. Det är säkert riktigt, men i denna prisuppgång döljer sig ett antal förklarande faktorer. År 2000 var ett extremt våtår i Norden, dvs tillgången på vattenkraft var mycket stor, vilket pressade priset väldigt mycket det året. Att då välja år 2000 som basår ger en mycket skev bild av den allmänna prisutvecklingen.

Sedan 2000 har också ett antal ytterligare faktorer bidragit till prisuppgången från en mycket låg nivå.

  • Priserna på fossila bränslen har stigit. Efterfrågan under vinterhalvåret medför att peaktimmar produceras med kolkondens på marginalen även under ett normalt hydrologiskt år i det nordiska systemet.
  • Handel med koldioxidutsläppsrätter har införts, vilket har påverkat och påverkar främst kolkondenspriset och därmed hela prisnivån i den nordiska elmarknaden.
  • Överföringsförbindelserna med kontinenten har byggts ut, vilket har inneburit att Norden har importerat en del av kontinentens prisbild, i synnerhet under offpeaktimmar, under perioder av året när efterfrågan är större.
  • I Sverige har vi lagen om elcertifikat som infördes 2003 och som ytterligare ökat priset till slutkund.
  • Valutakursförändringar har också drabbat svenska slutkunder. Den svenska kronan har försvagats ganska mycket mot både euro och dollar.

Kritiken mot Nordpool är märklig. Nordpool är en handelsplats där både fysiska och finansiella aktörer kan mötas med förhållandevis låga transaktionskostnader. Vad menar Danne med att Nordpool skulle fungera som ”prisledare”? Nordpool är en börs som förmedlar aktuell pristro hos en mängd aktörer. Nordpool i sig har ingen prispåverkande roll. Spotpriset sätts utifrån budkurvor som varje balansansvarigt företag lämnar in för nästföljande dygn. Terminsmarknaden fungerar som vilken annan terminsmarknad. Ingen aktör kan ensam styra forwardkurvans utseende. Forwardkurvan är summan av de finansiella aktörernas samlade förväntning om spotprisets nivå i framtiden. Skevheter i kurvan förekommer ibland, men brukar korrigeras av arbitragörer, precis som på vilken annan finansiell marknad som helst.

Att producenterna skulle ha ett intresse att öka volatiliteten på elmarknaden är också ett ganska befängt påstående. Det ligger inte i någon producents intresse att få upp volatiliteten på marknaden. Alla producenter prissäkrar sin produktion med hjälp av terminer på elmarknaden. Precis på samma sätt som konsumentföreträdare också använder terminer för att prissäkra sina kunders exponering mot ett osäkert framtida spotpris. Man eftersträvar ett så jämnt och förutsägbart pris och kassaflöde som möjligt. Då vill man inte ha fladdriga priser.

Vidare, gällande volatiliteten på elmarknaden, så finns det naturliga förklaringar att den är stor, precis som Odenberg, Fredriksson och Kåberger förklarar, med hänvisning till att el måste konsumeras i samma ögonblick  som den produceras. På senare år har också den ökade andelen vindkraft i produktionsmixen sannolikt också bidragit till ökade prissvängningar.

Att kärnkraften har ett problematiskt år bakom sig har väl de flesta noterat. Men att därifrån dra slutsatsen att kärnkraftsägarna medvetet valt att låta kraftverken stå still för att trissa upp priset faller på sin egen orimlighet. Dels kostar det att låta verken stå, dels kan ingen planera för att vädret i december och januari ska bli onormalt kallt, dels har effekthöjningarna varit svårare än väntat, dels har Strålsäkerhetsmyndigheten dröjt med sin tillståndsgivning. Sist, men inte minst, missgynnas elbolagen av den badwill som onormalt höga priser medför, vilket gör att man hela tiden har ett incitament att handla korrekt med informationsgivning till marknaden och med sitt agerande på marknaden. Vill man se konspirationer bakom de höga priserna så är det givetvis fritt fram, men för oss som dagligen följer marknaden är konspirationsteorierna bara tramsiga.

Vidare är produktions- och försäljningsenheterna åtskilda inom de stora producerande företagen, vilket ytterligare minskar risken att de skulle gynna produktionen på kundernas bekostnad.

Avregleringen av elmarknaden har brister. Men nuvarande ordning är långt mer effektiv än den ordning som en återgång till en helt reglerad marknad skulle innebära. Om något bör marknaden avregleras ytterligare på så sätt att man tar bort etableringshinder för nya producenter och minskar hindren att bygga ny produktion.

Det finns en stor missuppfattning om avreglerade marknader. De är ingen garanti för lägre pris. På en marknad med stort, homogent utbud och många aktörer rör sig priset mot den långsiktiga rörliga marginalkostnaden. Dock är det så att långt ifrån alla marknader har denna ideala karaktäristik. Detta gäller bland annat den nordiska elmarknaden. Vad en avreglerad marknad däremot garanterar är att effektivisera resursutnyttjandet. Nettokostnaden för samhället blir större om elmarknaden regleras, eftersom planeringen och driften av kraftverken blir mer ineffektiv, samtidigt som naturliga signaler till människor och företag att spara på el försvinner. Den högre kostnaden drabbar konsumenter och företag indirekt via skattsedeln.

Det är sällan någon som i klartext talar om vad alternativet till dagens semiavreglerade marknad är. Vad föreslår du, Danne?


Behov och marknad

3 juni, 2009

Kaj Raving är vänsterpartiets ordförande i Nybro kommun. Han ger på sin blogg uttryck för den vanliga vänstermissuppfattningen att marknaden åsidosätter människors behov.

Raving skriver:

”Vänsterpartiet kräver […] att människors behov ska gå före marknadens intressen…”

Den huvudsakliga missuppfattningen är att ”marknaden” på något sätt skulle vara skild från människorna. Marknaden är summan av alla enskilda individers utbud och efterfråga av specifika varor och tjänster. Följaktligen kan inte ”marknadens intressen” gå före ”människors behov”. Marknaden kanaliserar människors behov.

Problemet med dagens marknader är snarare att de inte är så fria som man kunde hoppas. De flesta marknader omgärdas av ett större eller mindre antal regleringar som på olika sätt hindrar människor från att komma överens om frivilliga avtal att byta värde mot värde med varandra. Det kan t ex handla om att det finns bestämmelser kring vilka hyror som bostadsägare får ta ut från sina hyresgäster, det kan handla om att minimipriset på ett visst arbete är bestämt, det kan handla om att det finns bestämmelser om att ge en viss grupp av individer mer generösa lånevillkor än andra. Det finns en mängd dylika regleringar som sätter marknadsmekanismen ur spel och som orsakar konsekvenser i form av överutbud eller underutbud av olika varor och tjänster. Regleringar leder till ineffektiv resursallokering. Regleringar är de facto orättvisa, eftersom de innebär att en eller flera parter på en marknad erhåller oförtjänade fördelar på andra individers bekostnad.

Kaj invände att ”marknadens intressen motsvarar inget annat än företagens och deras ägares intressen.”

Men detta argument kan lätt avfärdas, eftersom ett företags enda syfte är att generera vinst och utan att tillhandahålla de varor eller tjänster som kunderna efterfrågar (rätt pris och rätt kvalitet ger nöjda och återkommande kunder) genereras inte någon vinst. Det ligger alltså i företagets främsta intresse att tillgodose kundens behov. Företagets överlevad hänger på detta faktum.