”Nyliberalism”

24 maj, 2011

Min RSS-läsare fångade upp en ledare från finlandssvenska Österbottens Tidning och ledarskribenten Bengt Rönnback. Jag orkade inte gå igenom registreringsproceduren så jag kommenterar här på bloggen i stället.

Ledaren behandlar ämnet ”nyliberalism”. Just denna ledare sticker inte ut på något sätt jämfört med andra på samma tema, mer än att den verkar ha ett mer religiöst perspektiv. Skribenten på Österbottens Tidning, liksom de flesta andra samhällskritiker, ger reflexmässigt ”nyliberalismen” skulden för de problem som de flesta västländer upplever idag med avseende på bl a skenande budgetunderskott och hög arbetslöshet.

Vad är (ny)liberalism? Liberalismens kärna, vare sig den är ”ny” eller klassisk, är att sätta individen i centrum. Individen ska tillerkännas makten över sitt liv. Staten, eller något annat mer eller mindre abstrakt kollektiv, ska inte ha makten att styra enskilda människors livsval. Staten ska finnas där, men den ska finnas där till skydd för individens rätt till sitt eget liv, sin egen frihet och frukten av sitt eget arbete. Det är liberalismens kärna.

Då är nästa fråga: råder en (ny)liberal ”ordning” i dag i västvärldens samhällen? Knappast.

I ett (ny)liberalt samhälle hade skatteuttaget varit minimalt och endast varit motiverat för att upprätthålla nämnda skydd för individernas fri- och rättigheter, nämligen polis, domstolar och försvar. Ett skattetryck för att upprätthålla dessa samhällsfunktioner skulle inte behöva uppgå till mer än en bråkdel av dagens. Gissningsvis skulle man inte behöva överstiga 10% av BNP. I många av dagens västsamhällen ligger skatteuttaget vanligtvis mellan 35-50% av BNP.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten således heller inte tillåtits gå in och detaljreglera människors mellanhavanden. Alla mänskliga relationer hade varit frivilliga. Idag omgärdas alla marknader av omfattande regleringar. Inte minst arbetsmarknaden. Dessa regleringar är i många fall direkta hinder för produktiv sysselsättning.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten aldrig haft mandat att stödja en viss sektor i ekonomin (t ex banksektorn) på någon annan sektors eller på andra individers bekostnad. När staten har denna möjlighet är ordningen korporativistisk. Korporativism är en form av kollektivism och är alltså inte liberalt. Det närmast ohämmade stöd för bankerna som finns, främst i USA, men även i Europa, från statens sida, är i högsta grad anti-liberalt.

Alla de missförhållanden som råder går att spåra tillbaka till det faktum att skyddet för de individuella rättigheterna är svagt eller mycket svagt i de flesta länder. Och att detta skydd är svagt går knappast att lasta (ny)liberalismen för.

Jag är helt enig med Bengt Rönnback, och de flesta andra människor, om att förändringar är nödvändiga för att komma tillrätta med orättvisor och fattigdom. Men att gå mot mer regleringar och högre skatter, vilket de flesta ”nyliberalism”-kritiker anser, kommer bara att öka arbetslösheten och förvärra fattigdomen. Jag kan bara hoppas att denna insikt når ett större antal beslutsfattare inom en snar framtid.

Annonser