Strategi inför valet 2018

20 augusti, 2018

Jag har vansinnigt svårt att bestämma hur jag ska göra med valet 2018.

Ska jag alls rösta? I min bok är demokratin mycket skadlig över tid då systemet innebär att politiker har incitament att lova att staten ska ”ta hand om” medborgarna i allt större utsträckning. Det blir en långsam, utdragen process där socialliberalismen urholkar fri- och rättigheterna tills vi har full socialism och total misär. Ett ständigt ökande skattetryck vittnar om processen. I ett sunt samhälle ska man inte kunna rösta om individuella rättigheter. Ett minskat valdeltagande vore en sund signal till politikerna att det är systemet det är fel på.

Å andra sidan. Givet att man vill ge ”demokratin en chans” och ”ändra systemet inifrån” ligger Klassiskt liberala partiet nära till hands, om man vill ha någorlunda rent samvete. En plattform som till stora delar tilltalar en libertarianskt lagt individ. Samt, de är medvetna om det pågående kulturkriget. Sannolikheten att de kommer till makten och verkligen kan ändra på något i tydligt frihetlig riktning är dock minimal inom överskådlig framtid. En röst till eller från kan i dagsläget kvitta. Tyvärr. Jag hade gärna sett att de nosade på riksdagsspärren, då hade valet varit enklare.

Det nämnda kulturkriget är dock en realitet idag. Sju av åtta riksdagspartier är samtliga i högsta grad medskyldiga till det kaos som råder i förorterna till våra större städer, samt i alla mindre orter runt om i Sverige, vilka påtvingats en kulturellt avvikande befolkning, med ökad otrygghet och hårt belastad offentlig välfärd som följd. Prioritet ett är att först kraftigt bromsa denna utveckling och sedan reversera den. Med nuvarande kulturinvasion är det klar risk att vi inte har några fri- och rättigheter kvar om ett par decennier när den muslimska kulturen i stora delar har tagit över alla delar av samhället. Är SD ett alternativ? Ja, om man omedelbart vill ge ”Sjuklövern” och medierna en knäpp på näsan. Dock tror jag inte SD är något alternativ på sikt, eftersom det är så centralt för dom att återuppbygga folkhemmet. I grunden är de är sossar hela bunten. AfS då? Risken är att de kom upp på banan för sent och därför inte har någon realistisk chans att pressa sig över riksdagsspärren. AfS är visserligen sossiga de också, men är ändå ett klart bättre alternativ än SD, då de har en bättre attityd till skatter och den fria marknaden, samt tydligt agiterar för en återvandringsprocess av individer som inte tillför något produktivt värdeskapande för samhället.

I normala fall hade jag inte röstat alls, men det blir nu sannolikt en röst i ”självförsvar”. Libertarianska värderingar till trots är jag rädd att frihetlighet är något vi enbart kan fortsätta drömma om ifall man inte snabbt gör något radikalt åt den kulturella invasionen som redan på kort sikt innebär potentiellt mycket skadliga konsekvenser för vår västerländskt grundade svenska kultur. Det lutar åt AfS, men vi får se hur vindarna känns när valdagen närmar sig. Det kan vara strategiskt bättre att ge SD rösten i årets val och ge AfS rösten nästa val när de troligen har fått än mer bränsle och medgång som följd av det förväntade parlamentariska kaoset som lär följa efter 2018 års val.

Annonser

15 punkter för Sverige

21 februari, 2018

Jag blev inspirerad av Jens Ganmans ”Statsminister för en dag”-åtgärder för att få ordning på Sverige. Mina #15punkterförsverige :

1. Avskaffa majoritetens diktatur och upplös riksdagen. Den fria marknaden är den enda verkliga, och direkta demokratin.

2. Avveckla Riksbanken. Ta bort statlig insättningsgaranti.

3. Avveckla all offentlig produktion av varor och tjänster. I synnerhet välfärdstjänsterna vård, skola och omsorg. Dessa verksamheter är alldeles för viktiga för att tillåtas fortsätta demoleras av offentlig byråkratisk inkompetens och finansiering. Fullständig avreglering av välfärdstjänstesektorerna.

4. Behåll tillsvidare statligt finansierat rättsväsende, polis och militärt försvar. Med ambitionen att detta så småningom också skall finansieras och drivas i frånvaro av stat.

5. Skyddet för individens fri- och rättigheter stärks kraftigt. ALLA individers LIKA rätt till liv, frihet och egendom ska vara vägledande rättsprincip. Alla typer av morallagstiftning avskaffas. Vapenlagar liberaliseras. ”Castle doctrine”.

6. Ta bort alla skatter. Ja, alla. #skattärstöld

7. Kvarvarande statligt finansieringsbehov sker genom frivilliga donationer och lotterier.

8. Avskaffa alla offentliga subventioner och bidrag. De flesta myndigheter kan avvecklas omgående.

9. Avskaffa skolplikt. Tillåt hemundervisning.

10. Den allmänna värnplikten avskaffas. Igen.

11. Migration ska vara fri, men får enbart ske på frivillig inbjudan och med någon individ, något företag eller någon frivillig organisation som ger garantier om integrations- och försörjningsstöd om arbete saknas. Medborgarskap kan medges efter sju års arbete och brottsfrihet.

12. Kraftigt ökad polisiär närvaro i samhället för att få bukt med den accelererande kriminaliteten. I synnerhet i det dryga 60-tal no go-zoner som idag existerar i Sverige. Skärpta straff för vålds- och egendomsbrott. Three strikes and you’re out tillämpas utan undantag.

13. Total avreglering av arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, pensionssystemet.

14. Begär omgående utträde ur EU.

15. Avskaffa samtliga handelshinder (tullar, subventioner, kvoter) – inför fri handel.


Valutfall 2018

18 december, 2017

Önskemål om utfall av riksdagsvalet 2018:
1. Valdeltagandet blir så lågt att talmannen tvingas konstatera att befolkningen ratat det representativa majoritetsdiktaturexperimentet. Konungen upplöser Riksdagen (i strid med grundlagen 🙂 ). Direktdemokrati, dvs fria och avreglerade marknader, införs. Önska får man ju. 🙂
2. Folkpartiet (”Liberalerna”) åker ur. Förbudspartiet och den individuella frihetens fiendeparti nummer ett. Kommunisterna på den mer extrema vänsterkanten är i alla fall öppna med att de är antiliberala, men Folkpartiets falska marknadsföring där man påstår sig vara det man verkligen inte är ska bara inte belönas. Folkpartiet ”liberalerna” är samma eufemism som ”Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea”.
3. FI erhåller 3.9% av rösterna och faller på målsnöret. Några av vattenmelonerna som röstat på miljöpartiet lägger nu sin röst på FI, men det räcker inte.
4. Miljöpartiet erhåller 0% av rösterna och åker äntligen ur. Den katastrofala regeringsperioden knäckte till slut partiet för gott.
5. Sossarna (ja, samtliga åtta riksdagspartier är ju i praktiken sossar i nuvarande riksdag, men jag avser de som var först med folkhemssocialismens tanke: Socialdemokratiska arbetarepartiet) gör sitt sämsta val någonsin. Någon rimlighet måste det väl ändå vara i att den sämsta svenska regeringen någonsin bestraffas för det?
6. Moderaterna bestraffas för sitt velande och att man fortsätter med den totalt huvudlösa ”öppna hjärtan”-politiken.
7. SD erhåller över 30% och ger de andra partierna en rejäl näsbränna. Inte för att jag tycker SD är bra (de är folkhemssossar, som alla de andra), men någonstans har de andra partierna så totalt förnedrat sig själva i godhetssignalerande att styrkeställningarna sossepartierna emellan i någon mån förtjänar att ändras.
8. Centern? Skakar bara på huvudet. Annie Lööf. Där fanns en gång SÅ stort hopp. SÅ platt det föll till marken.

MSM – den vinklade verkligheten

4 maj, 2017

De flesta tänker inte på det, eller reagerar inte på det, men i stort sett alla inslag i exempelvis SVT Rapport eller TV4-nyheterna är mer eller mindre vinklade i att presentera varje nyhet med en förklarande eller rent av uppfostrande bias gentemot den ”svenska välfärdsmodellen” som den enda sanningens samhällsmodell. Det svenska systemet är fortsatt världsbäst i alla klasser. Problem inom den svenska välfärdssektorn underrapporteras, medans man gärna berättar om problemen i andra länders välfärdssystem, i synnerhet det amerikanska, trots att detta ingalunda kan vara ett representabelt alternativt system för någon som på rimliga grunder ifrågasätter det svenska.

Det handlar om att befästa och bekräfta ”den svenska modellen”, dvs en omfattande välfärdsstat där individens frihet är kraftigt inskränkt, men där alla ska uppfostras ha uppfattningen att det är frivilligt valt (det så kallade ”samhällskontraktet”) och till gagn för den övervägande majoriteten medborgare.

Det är så tydligt att en värdegrund där höga skatter och omfattande regleringar är bra trummas in vid varje chans. Välfärdssektorn, ”Vård-skola-omsorg”, är alltid bra om den är offentligt finansierad och producerad, samtidigt som motsatsen alltid bemöts med misstänksamhet. Fackens makt ifrågasätts inte heller, liksom inte arbetsmarknadens regleringar som anses oantastliga. Om någon skulle andas ifrågasättande på detta område är vederbörande ”nyliberal” eller fientligt inställd till den svenska modellen. En individ som varit kreativ och lyckats förhindra skatteverket från att stjäla dennes inkomster är genuint avskyvärd, enligt den norm som trummas in dagligen. En högprofilerad ”skattesmitare” som har ertappats, rapporteras det om med förnöjsam belåtenhet och illa dold skadeglädje. Frågorna till intervjuoffer är alltid ledande.

En annan iakttagelse man kan göra från MSM är att de som förmedlar opinion gällande den inhemska politiken gärna vill överdriva skillnader mellan partier och block i politiken. Om man synar partiernas partiprogram och hur de har agerat i regeringsställning kan man enkelt konstatera att skillnaderna i faktisk politik är väldigt liten. Ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och KD omfamnar båda två den omfattande välfärdsstaten. Att Vänsterpartiet förespråkar höga skatter och inskränkt frihet är knappast kontroversiellt, men även KD har i regeringsställning genomdrivit och förvaltat en högskattestat. Skillnaden i fråga om skattetryck är på sin höjd några få procentenheter.

Även etiketteringen av de politiska partierna i medierna är problematisk. Om man synar Sverigedemokraternas partiprogram sammanfaller deras idéer väldigt väl med Socialdemokraternas. Men populärt kallas ändå Sverigedemokraterna för ”högerextrema”.

Man vill gärna få till en polarisering där riksdagspartierna representerar ytterligheter. Men i grund och botten är de allihop socialdemokratiska, välfärdsstatsvurmande högskattepartier. Någon ”ekonomisk höger” finns inte. Någon reell opposition existerar inte, vare sig på papperet eller i verkligheten. En utomstående betraktare finner få anledningar till varför inte socialdemokraterna och moderaterna bildar regering då den ekonomiska politiken överlappar mycket väl. Det är retoriken som skiljer. Med tanke på Sverigedemokraternas momentum i opinionen så är en m+s-regering ingen långsökt tänkbar regeringskonstellation efter valet 2018. Jämför man partiprogrammen vore s + SD den mest naturliga, men mediernas narrativ förefaller ha uteslutet denna.

Jag har i stort lyckats undvika MSM under snart ett år. De medier som jag har identifierat som svenska mainstream-medier är följande: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, TV4 Nyheter, TV4 Nyhetsmorgon, SVT Rapport, SVT Aktuellt, SVT Nyhetsmorgon, SVT Opinion Live och SVT Agenda.

Jag mår mycket bättre av att slippa utsättas för den ständiga bias som präglar den etablerade nyhetsrapporteringen. Det finns många alternativa nyhetskällor om man bara börjar söka.


Högre löner i sjukvården? Kräv fri marknad!

23 januari, 2017

lindstrom_sjuk_humorDet finns en väsentlig del i denna diskussion som utelämnats.

Johnny Magnusson i den länkade artikeln har rätt i att han inte kan ”vifta med en trollstav”. Han är en politiker som är satt att styra över en tjänsteproducerande verksamhet med tilldelad budget av skattemedel.

En politikerstyrd, och skattefinansierad, tjänsteproducerande verksamhet är planekonomisk eller centralstyrd till sin natur. Man producerar inte vad människor (”konsumenter”) behöver/efterfrågar, utan vad politikerna beslutar över deras huvuden att de behöver. De tilldelar resurser enligt stelbenta planer och budgetar som är obsoleta långt innan de träder i kraft och innan de får genomslag i organisationen och möter kunden/patienten. Verksamheterna ÄR ineffektiva och därmed DYRA.

Att tilldela en dylik verksamhet mer medel (kräver omfördelning av andra offentliga medel och/eller högre skatter) löser inte grundproblemet. Kortsiktigt skapar det visst manöverutrymme, men snart är man tillbaka i samma situation igen. Nya sparbeting, som är nödvändiga i ineffektiva verksamheter, håller nere verksamhetsutveckling och personalens löneutveckling.

Den huvudsakliga konsekvensen av den ineffektiva, planekonomiska driften är att verksamheten med tiden konsumerar allt mer skattemedel, vilket dels betyder att andra skattefinansierade verksamheter tilldelas relativt mindre, dels att skatterna höjs, vilket hämmar den generella ekonomiska utvecklingen, som i sin tur minskar skattebasen och förvärrar problemet.

Det är inte enskilda politiker eller partipolitik som är grundproblemet. Grundproblemet är att verksamheterna alls är styrda av politiker och finansierade via skatter. Om man således eftersträvar en långsiktig lösning så bör man helt, eller åtminstone till väldigt stor del, lyfta bort tjänsteproducerande verksamheter från den offentliga sfären.

Om de som är anställda inom vården idag, med all rätt, önskar högre löner och bättre arbetsförhållanden, är den mest rationella vägen att gå för dessa att försöka påverka människor att ifrågasätta den offentliga centralplaneringen och skattefinansieringen.


Brexit, Trump och Sverigedemokraterna

22 november, 2016

Senaste opinionsmätningen från Sentio:

Moderaterna 20,5 (19,5)
“Liberalerna” 4,8 (5,9)
Centerpartiet 8,1 (8,7)
Kristdemokraterna 3,4 (4,1)

Socialdemokraterna 20,8 (23,5)
Vänsterpartiet 9,1 (9,7)
Miljöpartiet 3,0 (2,4)

Sverigedemokraterna 25,0 (21,7)

Fi 3,4 (2,4)
Piratpartiet 1,4 (1,9)

dividedpopulationJag vet. Nyheter Idag. Men ändå. Min tro är att Sentios siffror fångar verkligheten i större grad än exempelvis Sifos. Och förmodligen underskattas till och med SDs siffror. Och trenden är mycket tydlig.

Samma typ av effekt som ledde till Brexit och samma typ av effekt som ledde till valet av Trump, medför att SD stormar mot egen majoritet relativt snart. Etablissemangseliten tycks oförtrutet fortsätta att fatta beslut vars konsekvenser inte är märkbara för dem själva i sina elfenbenstorn, men desto mer påtagliga för alla andra som inte tillbringar all sin tid i stadskärnorna eller i villakommunerna. Det kommer märkas tydligt i riksdagsvalet 2018.

MP har förmodligen (förhoppningsvis) redan tabbat ut sig för gott. KD kommer få mycket svårt att nå 4%-spärren. Och ”Liberalerna” kommer sannolikt att få kämpa hårt för att klara gränsen också. Bli inte förvånad om SD nosar på 40% redan 2018. Bli inte förvånad om m + s tillsammans inte ens når 30%. Kanske blir en koalition med m + c + s för att med ett nödrop stjäla majoriteten från SD? Fyra år till av parlamentariskt kaos och fyra ytterligare år av samma. Ytterligare en mandatperiod med bedriften att ignorera och förarga folk ännu mer utanför stadskärnorna och villaområdena. Reaktionen 2022 blir kanske att vi bara har tre partier kvar i riksdagen. Och med SD i klar egen majoritet.

Se det inte som en prognos. Se det som ett fullt möjligt scenario.

Jag undrar när godhetsapostlarna på Aftonbladets ledarsidor eller på SVTs eller TV4s redaktioner inser att deras Potemkinkuliss till verklighetsuppfattning är vad som har skapat det monster vars framväxt som man så innerligt velat förhindra? Vilken händelse kommer att utlösa?


Vinster i välfärden

2 november, 2016

vivDet är med en stor portion uppgivenhet man tar del av en SIFO-undersökning om svenskars inställning till ”vinstutdelning” i företag verksamma inom välfärdssektorn.

Det är illa nog att folk är så totalt indoktrinerade och marinerade i välfärdssocialism att en stor majoritet är för totalt förbud eller av begränsning av vinstuttag i ”privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola och omsorg”.

Värre är att det förmodligen är en ännu större majoritet emot att avreglera denna sektor så att antalet företag verksamma inom denna sektor till största delen (eller hellre: samtliga) varken är statligt reglerade eller offentligt finansierade.

Människors socialistiska och kommandoekonomiska preferenser i denna fråga hämmar starkt utvecklingen av svensk vård, skola och omsorg.

Vinstincitament är nödvändigt för att på något sätt effektivisera och kvalitetssäkra utbudet av varor, eller i det här fallet: tjänster.

På en marknad där fri konkurrens råder kan bara ett företag överleva som levererar det som kunden/patienten förväntar sig. Ett företag som inte når upp till kundens/patientens förväntningar riskerar att kunden/patienten väljer ett annat företag för sitt behov nästa gång, samt att rykten eller publika omdömen om dålig/otillräcklig vård, skola eller omsorg styr kunder/patienter till andra företag. Människan står i centrum. Inte systemet.

Frånvaro av vinstincitament innebär att verksamheten inte fokuserar på kunden/patienten utan i stället på att nå en tilldelad politikerbeslutad budget. Kommandoekonomi. Centralplanering. Tänk Sovjetunionen. Systemet står i centrum. Inte människan.

Marknaden är självreglerande. Dåliga företag överlever inte. Bra företag gör det. Dåliga sorteras bort. Bra företag belönas. Vinstincitament är en helt essentiell del av denna process.

Vinst är en förutsättning för att utveckla och förbättra både välfärdstjänsterna och för att utveckla människorna som jobbar i företagen. Det är stor tragik för alla inblandade att människors uppfattningar om detta är så förvrängda.

(Fotnot: Bilden är hämtad från en opinionsundersökning från 2015 som presenterades i Dagens Arena)