MSM – den vinklade verkligheten

4 maj, 2017

De flesta tänker inte på det, eller reagerar inte på det, men i stort sett alla inslag i exempelvis SVT Rapport eller TV4-nyheterna är mer eller mindre vinklade i att presentera varje nyhet med en förklarande eller rent av uppfostrande bias gentemot den ”svenska välfärdsmodellen” som den enda sanningens samhällsmodell. Det svenska systemet är fortsatt världsbäst i alla klasser. Problem inom den svenska välfärdssektorn underrapporteras, medans man gärna berättar om problemen i andra länders välfärdssystem, i synnerhet det amerikanska, trots att detta ingalunda kan vara ett representabelt alternativt system för någon som på rimliga grunder ifrågasätter det svenska.

Det handlar om att befästa och bekräfta ”den svenska modellen”, dvs en omfattande välfärdsstat där individens frihet är kraftigt inskränkt, men där alla ska uppfostras ha uppfattningen att det är frivilligt valt (det så kallade ”samhällskontraktet”) och till gagn för den övervägande majoriteten medborgare.

Det är så tydligt att en värdegrund där höga skatter och omfattande regleringar är bra trummas in vid varje chans. Välfärdssektorn, ”Vård-skola-omsorg”, är alltid bra om den är offentligt finansierad och producerad, samtidigt som motsatsen alltid bemöts med misstänksamhet. Fackens makt ifrågasätts inte heller, liksom inte arbetsmarknadens regleringar som anses oantastliga. Om någon skulle andas ifrågasättande på detta område är vederbörande ”nyliberal” eller fientligt inställd till den svenska modellen. En individ som varit kreativ och lyckats förhindra skatteverket från att stjäla dennes inkomster är genuint avskyvärd, enligt den norm som trummas in dagligen. En högprofilerad ”skattesmitare” som har ertappats, rapporteras det om med förnöjsam belåtenhet och illa dold skadeglädje. Frågorna till intervjuoffer är alltid ledande.

En annan iakttagelse man kan göra från MSM är att de som förmedlar opinion gällande den inhemska politiken gärna vill överdriva skillnader mellan partier och block i politiken. Om man synar partiernas partiprogram och hur de har agerat i regeringsställning kan man enkelt konstatera att skillnaderna i faktisk politik är väldigt liten. Ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och KD omfamnar båda två den omfattande välfärdsstaten. Att Vänsterpartiet förespråkar höga skatter och inskränkt frihet är knappast kontroversiellt, men även KD har i regeringsställning genomdrivit och förvaltat en högskattestat. Skillnaden i fråga om skattetryck är på sin höjd några få procentenheter.

Även etiketteringen av de politiska partierna i medierna är problematisk. Om man synar Sverigedemokraternas partiprogram sammanfaller deras idéer väldigt väl med Socialdemokraternas. Men populärt kallas ändå Sverigedemokraterna för ”högerextrema”.

Man vill gärna få till en polarisering där riksdagspartierna representerar ytterligheter. Men i grund och botten är de allihop socialdemokratiska, välfärdsstatsvurmande högskattepartier. Någon ”ekonomisk höger” finns inte. Någon reell opposition existerar inte, vare sig på papperet eller i verkligheten. En utomstående betraktare finner få anledningar till varför inte socialdemokraterna och moderaterna bildar regering då den ekonomiska politiken överlappar mycket väl. Det är retoriken som skiljer. Med tanke på Sverigedemokraternas momentum i opinionen så är en m+s-regering ingen långsökt tänkbar regeringskonstellation efter valet 2018. Jämför man partiprogrammen vore s + SD den mest naturliga, men mediernas narrativ förefaller ha uteslutet denna.

Jag har i stort lyckats undvika MSM under snart ett år. De medier som jag har identifierat som svenska mainstream-medier är följande: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, TV4 Nyheter, TV4 Nyhetsmorgon, SVT Rapport, SVT Aktuellt, SVT Nyhetsmorgon, SVT Opinion Live och SVT Agenda.

Jag mår mycket bättre av att slippa utsättas för den ständiga bias som präglar den etablerade nyhetsrapporteringen. Det finns många alternativa nyhetskällor om man bara börjar söka.


Högre löner i sjukvården? Kräv fri marknad!

23 januari, 2017

lindstrom_sjuk_humorDet finns en väsentlig del i denna diskussion som utelämnats.

Johnny Magnusson i den länkade artikeln har rätt i att han inte kan ”vifta med en trollstav”. Han är en politiker som är satt att styra över en tjänsteproducerande verksamhet med tilldelad budget av skattemedel.

En politikerstyrd, och skattefinansierad, tjänsteproducerande verksamhet är planekonomisk eller centralstyrd till sin natur. Man producerar inte vad människor (”konsumenter”) behöver/efterfrågar, utan vad politikerna beslutar över deras huvuden att de behöver. De tilldelar resurser enligt stelbenta planer och budgetar som är obsoleta långt innan de träder i kraft och innan de får genomslag i organisationen och möter kunden/patienten. Verksamheterna ÄR ineffektiva och därmed DYRA.

Att tilldela en dylik verksamhet mer medel (kräver omfördelning av andra offentliga medel och/eller högre skatter) löser inte grundproblemet. Kortsiktigt skapar det visst manöverutrymme, men snart är man tillbaka i samma situation igen. Nya sparbeting, som är nödvändiga i ineffektiva verksamheter, håller nere verksamhetsutveckling och personalens löneutveckling.

Den huvudsakliga konsekvensen av den ineffektiva, planekonomiska driften är att verksamheten med tiden konsumerar allt mer skattemedel, vilket dels betyder att andra skattefinansierade verksamheter tilldelas relativt mindre, dels att skatterna höjs, vilket hämmar den generella ekonomiska utvecklingen, som i sin tur minskar skattebasen och förvärrar problemet.

Det är inte enskilda politiker eller partipolitik som är grundproblemet. Grundproblemet är att verksamheterna alls är styrda av politiker och finansierade via skatter. Om man således eftersträvar en långsiktig lösning så bör man helt, eller åtminstone till väldigt stor del, lyfta bort tjänsteproducerande verksamheter från den offentliga sfären.

Om de som är anställda inom vården idag, med all rätt, önskar högre löner och bättre arbetsförhållanden, är den mest rationella vägen att gå för dessa att försöka påverka människor att ifrågasätta den offentliga centralplaneringen och skattefinansieringen.


Brexit, Trump och Sverigedemokraterna

22 november, 2016

Senaste opinionsmätningen från Sentio:

Moderaterna 20,5 (19,5)
“Liberalerna” 4,8 (5,9)
Centerpartiet 8,1 (8,7)
Kristdemokraterna 3,4 (4,1)

Socialdemokraterna 20,8 (23,5)
Vänsterpartiet 9,1 (9,7)
Miljöpartiet 3,0 (2,4)

Sverigedemokraterna 25,0 (21,7)

Fi 3,4 (2,4)
Piratpartiet 1,4 (1,9)

dividedpopulationJag vet. Nyheter Idag. Men ändå. Min tro är att Sentios siffror fångar verkligheten i större grad än exempelvis Sifos. Och förmodligen underskattas till och med SDs siffror. Och trenden är mycket tydlig.

Samma typ av effekt som ledde till Brexit och samma typ av effekt som ledde till valet av Trump, medför att SD stormar mot egen majoritet relativt snart. Etablissemangseliten tycks oförtrutet fortsätta att fatta beslut vars konsekvenser inte är märkbara för dem själva i sina elfenbenstorn, men desto mer påtagliga för alla andra som inte tillbringar all sin tid i stadskärnorna eller i villakommunerna. Det kommer märkas tydligt i riksdagsvalet 2018.

MP har förmodligen (förhoppningsvis) redan tabbat ut sig för gott. KD kommer få mycket svårt att nå 4%-spärren. Och ”Liberalerna” kommer sannolikt att få kämpa hårt för att klara gränsen också. Bli inte förvånad om SD nosar på 40% redan 2018. Bli inte förvånad om m + s tillsammans inte ens når 30%. Kanske blir en koalition med m + c + s för att med ett nödrop stjäla majoriteten från SD? Fyra år till av parlamentariskt kaos och fyra ytterligare år av samma. Ytterligare en mandatperiod med bedriften att ignorera och förarga folk ännu mer utanför stadskärnorna och villaområdena. Reaktionen 2022 blir kanske att vi bara har tre partier kvar i riksdagen. Och med SD i klar egen majoritet.

Se det inte som en prognos. Se det som ett fullt möjligt scenario.

Jag undrar när godhetsapostlarna på Aftonbladets ledarsidor eller på SVTs eller TV4s redaktioner inser att deras Potemkinkuliss till verklighetsuppfattning är vad som har skapat det monster vars framväxt som man så innerligt velat förhindra? Vilken händelse kommer att utlösa?


Vinster i välfärden

2 november, 2016

vivDet är med en stor portion uppgivenhet man tar del av en SIFO-undersökning om svenskars inställning till ”vinstutdelning” i företag verksamma inom välfärdssektorn.

Det är illa nog att folk är så totalt indoktrinerade och marinerade i välfärdssocialism att en stor majoritet är för totalt förbud eller av begränsning av vinstuttag i ”privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola och omsorg”.

Värre är att det förmodligen är en ännu större majoritet emot att avreglera denna sektor så att antalet företag verksamma inom denna sektor till största delen (eller hellre: samtliga) varken är statligt reglerade eller offentligt finansierade.

Människors socialistiska och kommandoekonomiska preferenser i denna fråga hämmar starkt utvecklingen av svensk vård, skola och omsorg.

Vinstincitament är nödvändigt för att på något sätt effektivisera och kvalitetssäkra utbudet av varor, eller i det här fallet: tjänster.

På en marknad där fri konkurrens råder kan bara ett företag överleva som levererar det som kunden/patienten förväntar sig. Ett företag som inte når upp till kundens/patientens förväntningar riskerar att kunden/patienten väljer ett annat företag för sitt behov nästa gång, samt att rykten eller publika omdömen om dålig/otillräcklig vård, skola eller omsorg styr kunder/patienter till andra företag. Människan står i centrum. Inte systemet.

Frånvaro av vinstincitament innebär att verksamheten inte fokuserar på kunden/patienten utan i stället på att nå en tilldelad politikerbeslutad budget. Kommandoekonomi. Centralplanering. Tänk Sovjetunionen. Systemet står i centrum. Inte människan.

Marknaden är självreglerande. Dåliga företag överlever inte. Bra företag gör det. Dåliga sorteras bort. Bra företag belönas. Vinstincitament är en helt essentiell del av denna process.

Vinst är en förutsättning för att utveckla och förbättra både välfärdstjänsterna och för att utveckla människorna som jobbar i företagen. Det är stor tragik för alla inblandade att människors uppfattningar om detta är så förvrängda.

(Fotnot: Bilden är hämtad från en opinionsundersökning från 2015 som presenterades i Dagens Arena)


Avsaknad av sjukdomsinsikt

22 september, 2016

bidragskatterregleringarVarför lägger storföretag, som exempelvis Ericsson eller Nomad Foods/Findus, ner stora enheter i Sverige?

Det finns inga enskilda faktorer, utan det är givetvis ett resultat av en sammanvägning av flera orsaker. De främsta orsakerna är:

  • Sverige har världens högsta skattetryck. Inkomstskatter, kapitalskatter, energiskatter, punktskatter, etc, etc. Det är ett omfattande batteri av skatter och avgifter på allt. Sverige har till och med skatt på vissa skatter (mervärdesskatt på energiskatt)! Individer ser de samlade pålagorna och kan relativt enkelt inse att det gynnar dem flerfalt att hellre göra karriär utomlands än i Sverige; ju mer högpresterande och potentiellt värdeskapande en individ är, desto större blir belöningen både ekonomiskt och socialt att flytta utomlands. Likaledes blir Sverige oattraktivt för specialiserad utländsk arbetskraft att arbeta i Sverige, till både svenska företags nackdel och till nackdel för det svenska samhället i stort. Ju större del av individers inkomst som staten stjäl genom beskattning, desto lägre värderar individen arbete och desto högre värderar individen fritid. De höga skatterna i Sverige demotiverar människor att arbeta och skapa värde.
  • Detaljregleringar av företag. Politiker älskar att klåfingra. Styrelsesammansättningar, bonusar, arbetsmiljö, handikappanpassning; allt stort och smått är föremål för kostnadspålagor som hämmar företags konkurrenskraft.
  • Arbetsmarknadsregleringar. Det är svårt att både anställa och göra sig av med personal. Anställningstryggheten är chimär då den gör företag mindre konkurrenskraftiga.
  • Reglerad bostadsmarknad. Både destruktiva byggregleringar och hyresregleringar. Dålig rörlighet av arbetskraft mellan städer och regioner försvårar för företag att rekrytera. Dåligt utbud på bostäder driver upp bostadspriser.
  • Svensk utbildning och utbildningsnivå. En skola i förfall, vars problem har sin direkta grund i offentlig styrning (skollagen, regleringar, etc) och finansiering. Kopplingen mellan vad företag önskar från sin blivande arbetskraft och vad som produceras från svenska högskolor och universitet är nära nog obefintlig; de som utbildas är utbildade i genusvetenskap och inte i yrkesförberedande färdigheter.
  • En rättsstat i förfall. Polisen har svår resursbrist, rättssystemet/domstolsväsendet har klara brister. Rådande verklighet driver på marginalen också ut högpresterande individer från Sverige och svenska företag, samt minskar sannolikheten att utländsk specialiserad arbetskraft söker sig till Sverige. Företag ser svårigheter att skydda sin egendom.

”Överraskande”, säger företrädare för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, när företag, efter företag, efter företag presenterar nedläggningsplaner och/eller utlandsflytt. Och ”oppositionen” är tyst, eftersom de vare sig avviker från sossarnas systemsyn (enligt punkterna ovan), har några alternativa lösningar eller har någon vilja (!) att ta över.

Väljarna bär ansvaret för denna situation. Det är väljarna som valt denna kader av kompasslösa politiker som förordat den omfattande stat som kräver dessa höga skatter, de omfattande regleringarna som hämmar alla individer och familjer i deras strävan efter ett bättre liv, och som de facto, otvetydigt, leder till den uppgivenhet som följer av nedskärningar inom för människor viktiga samhälls- och välfärdstjänster. Samtliga åtta riksdagspartier förordar nuvarande system, endast med små kosmetiska praktiska skillnader.

Avsaknaden av sjukdomsinsikt bland svenskarna är det som skrämmer mest. Det är nästan lite poetisk rättvisa över att symptomen på ovanstående naturligt leder till missnöje, vilket medför att människor letar efter politiker som kan förändra och man finner Sverigedemokraterna (!), som är mer sossiga än sossarna själva (return to ”folkhemmet”). Mer av samma. Blir säkert bra detta. Good luck.


Svensk polis i fritt fall

16 augusti, 2016

Punkardanne

Polisen har sedan länge sådan brist på resurser att den prioriterar bort en rad centrala saker som är viktiga för att få människor att känna sig trygga i vardagen. Otryggheten sprider sig. Välfärdsstaten slukar enorma summor skattemedel som tränger ut resurstilldelningen till de centrala nattväktarstatsfunktionerna polis, domstolar och försvar. Idag brinner bilar dagligen i Malmö stad, polis och räddningstjänst vågar sig knappt längre in i ett allt större antal stadsområden som blivit ”no go”-zoner där svensk lag inte längre råder, skottlossning läser man om nästan dagligen. Inom några år sprider sig sannolikt gängkriminaliteten till mer välmående stadsdelar och till villaområdena i kranskommunerna runt de större städerna. Tro inte att något av de åtta riksdagspartierna på något avgörande sätt kan vända denna utveckling. Inget av dem vågar ta impopulära beslut gällande välfärdsstaten, vilket betyder att nattväktarstatsfunktionerna kommer att fortsätta att åderlåtas.

Hur känns det att ha sanktionerat denna ordning? Jag frågar er som röstat på något av de åtta riksdagspartierna som samtliga stödjer den svenska välfärdsstaten och högskattesamhället.

Länkar:

Dan Eliasson anser att Sverige ”klarade” sommaren.

Otryggheten sprider sig. Nu även i Älvsjö.

Bilbränder i Malmö.

Polisen i Uppsala underbemannad.

Polisen prioriterar…


Symptom på välfärdsstatens kollaps allt vanligare

12 juli, 2016

Welfarestate2Idag kan två rubriker från det svenska nyhetsflödet sätta ljus på helt naturliga symptom på den svenska välfärdsstaten.

Platsbrist på förlossningsavdelningen på Lunds universitetssjukhus, ett av Sveriges största sjukhus, medförde att en baby dog.

Rekordstor brist på sjuksköterskor, medför att vårdplatser stängs och att i stort sett samtliga landsting har överbeläggningar.

Vården är en central och helig del av den svenska välfärdsstaten. Årtionden av indoktrinering av svenskarna, från tidig ålder, har fått dem att tro att vård måste vara finansierad via skattsedeln och centralplanerad av politiska byråkrater. Man kan verkligen undra varför, eftersom man med enkel logik kan påvisa att en dylik organisation leder till en rad skadliga effekter för i stort sett samtliga inblandade, och i synnerhet för de som ska ta del av vården och de som arbetar med att vårda.

Ovan rubriker skvallrar om brist på resurser och anställda som flyr till bättre förhållanden och löner utomlands. Detta är dock ingen förvånande utveckling, utan är helt normala konsekvenser när man väljer att ha offentligt finansierad och centralstyrd vård, i kombination med hårda arbetsmarknadsregleringar.