Avsaknad av sjukdomsinsikt

22 september, 2016

bidragskatterregleringarVarför lägger storföretag, som exempelvis Ericsson eller Nomad Foods/Findus, ner stora enheter i Sverige?

Det finns inga enskilda faktorer, utan det är givetvis ett resultat av en sammanvägning av flera orsaker. De främsta orsakerna är:

  • Sverige har världens högsta skattetryck. Inkomstskatter, kapitalskatter, energiskatter, punktskatter, etc, etc. Det är ett omfattande batteri av skatter och avgifter på allt. Sverige har till och med skatt på vissa skatter (mervärdesskatt på energiskatt)! Individer ser de samlade pålagorna och kan relativt enkelt inse att det gynnar dem flerfalt att hellre göra karriär utomlands än i Sverige; ju mer högpresterande och potentiellt värdeskapande en individ är, desto större blir belöningen både ekonomiskt och socialt att flytta utomlands. Likaledes blir Sverige oattraktivt för specialiserad utländsk arbetskraft att arbeta i Sverige, till både svenska företags nackdel och till nackdel för det svenska samhället i stort. Ju större del av individers inkomst som staten stjäl genom beskattning, desto lägre värderar individen arbete och desto högre värderar individen fritid. De höga skatterna i Sverige demotiverar människor att arbeta och skapa värde.
  • Detaljregleringar av företag. Politiker älskar att klåfingra. Styrelsesammansättningar, bonusar, arbetsmiljö, handikappanpassning; allt stort och smått är föremål för kostnadspålagor som hämmar företags konkurrenskraft.
  • Arbetsmarknadsregleringar. Det är svårt att både anställa och göra sig av med personal. Anställningstryggheten är chimär då den gör företag mindre konkurrenskraftiga.
  • Reglerad bostadsmarknad. Både destruktiva byggregleringar och hyresregleringar. Dålig rörlighet av arbetskraft mellan städer och regioner försvårar för företag att rekrytera. Dåligt utbud på bostäder driver upp bostadspriser.
  • Svensk utbildning och utbildningsnivå. En skola i förfall, vars problem har sin direkta grund i offentlig styrning (skollagen, regleringar, etc) och finansiering. Kopplingen mellan vad företag önskar från sin blivande arbetskraft och vad som produceras från svenska högskolor och universitet är nära nog obefintlig; de som utbildas är utbildade i genusvetenskap och inte i yrkesförberedande färdigheter.
  • En rättsstat i förfall. Polisen har svår resursbrist, rättssystemet/domstolsväsendet har klara brister. Rådande verklighet driver på marginalen också ut högpresterande individer från Sverige och svenska företag, samt minskar sannolikheten att utländsk specialiserad arbetskraft söker sig till Sverige. Företag ser svårigheter att skydda sin egendom.

”Överraskande”, säger företrädare för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, när företag, efter företag, efter företag presenterar nedläggningsplaner och/eller utlandsflytt. Och ”oppositionen” är tyst, eftersom de vare sig avviker från sossarnas systemsyn (enligt punkterna ovan), har några alternativa lösningar eller har någon vilja (!) att ta över.

Väljarna bär ansvaret för denna situation. Det är väljarna som valt denna kader av kompasslösa politiker som förordat den omfattande stat som kräver dessa höga skatter, de omfattande regleringarna som hämmar alla individer och familjer i deras strävan efter ett bättre liv, och som de facto, otvetydigt, leder till den uppgivenhet som följer av nedskärningar inom för människor viktiga samhälls- och välfärdstjänster. Samtliga åtta riksdagspartier förordar nuvarande system, endast med små kosmetiska praktiska skillnader.

Avsaknaden av sjukdomsinsikt bland svenskarna är det som skrämmer mest. Det är nästan lite poetisk rättvisa över att symptomen på ovanstående naturligt leder till missnöje, vilket medför att människor letar efter politiker som kan förändra och man finner Sverigedemokraterna (!), som är mer sossiga än sossarna själva (return to ”folkhemmet”). Mer av samma. Blir säkert bra detta. Good luck.


Svensk polis i fritt fall

16 augusti, 2016

Punkardanne

Polisen har sedan länge sådan brist på resurser att den prioriterar bort en rad centrala saker som är viktiga för att få människor att känna sig trygga i vardagen. Otryggheten sprider sig. Välfärdsstaten slukar enorma summor skattemedel som tränger ut resurstilldelningen till de centrala nattväktarstatsfunktionerna polis, domstolar och försvar. Idag brinner bilar dagligen i Malmö stad, polis och räddningstjänst vågar sig knappt längre in i ett allt större antal stadsområden som blivit ”no go”-zoner där svensk lag inte längre råder, skottlossning läser man om nästan dagligen. Inom några år sprider sig sannolikt gängkriminaliteten till mer välmående stadsdelar och till villaområdena i kranskommunerna runt de större städerna. Tro inte att något av de åtta riksdagspartierna på något avgörande sätt kan vända denna utveckling. Inget av dem vågar ta impopulära beslut gällande välfärdsstaten, vilket betyder att nattväktarstatsfunktionerna kommer att fortsätta att åderlåtas.

Hur känns det att ha sanktionerat denna ordning? Jag frågar er som röstat på något av de åtta riksdagspartierna som samtliga stödjer den svenska välfärdsstaten och högskattesamhället.

Länkar:

Dan Eliasson anser att Sverige ”klarade” sommaren.

Otryggheten sprider sig. Nu även i Älvsjö.

Bilbränder i Malmö.

Polisen i Uppsala underbemannad.

Polisen prioriterar…


För och emot hårda vapenlagar

21 juli, 2016

GunControlDebatten om vapenlagar är kanske inte särskilt omfattande i Sverige. Däremot är den föremål för stor diskussion i främst USA. Den debatt som förekommer i Sverige handlar ofta om åsikter om de amerikanska vapenlagarna. Dock vore en principiell diskussion även för svenska förhållanden intressant. Jag tänkte här lista en del argument för och emot strängare vapenlagar.

Regleringsförespråkarna anför oftast argumentet att om man ökar regleringarna så kommer färre vapen i omlopp och då minskar antalet dödsskjutningar med skjutvapen inblandade. Även om det går att sympatisera med intentionen i en sådan hållning, är det sannolikt att hårdare regleringar av legala vapen inte har någon märkbar effekt alls på antalet dödsskjutningar, men att det i stället bara försvårar för jägare och sportskyttar i sin kontrollerade utövning.

Det som staten kan reglera är licensierade vapeninnehav, dvs legala vapen. I Sverige är dessa i huvudsak vapen avsedda för jakt (älgstudsare och liknande) samt sportskyttevapen. Antalet brott som begås med dylika vapen är försvinnande litet i förhållande till det totala antalet vapenbrott. Stölder av legala vapen är dessutom stadigt minskande sedan årtionden tillbaka.

I USA ser marknaden för licensierade vapen lite annorlunda ut. Efter en körning mot brottsregister och federal prövning kan man köpa även andra typer av halvautomatiska vapen, för personligt självförsvarsbruk. Handel med och licensiering av helautomatiska vapen är hårt reglerad i USA (National Firearms Act, Gun Control Act och Firearm Owners’ Protection Act).

Att skärpa restriktionerna på legala vapen kommer sannolikt enbart ha symbolvärde och inte minska tillgången på vapen generellt. Erfarenheter från andra typer av förbud (t ex spritransoneringen i USA 1920-1933) visar att en svart marknad uppstår för att tillgodose den efterfråga som existerar – där det är ännu svårare att ha någon sorts kontroll och där brottssyndikat som handlar med illegala vapen kommer att få ett uppsving. Den individ som vill komma över ett vapen, gör det oavsett om marknaden är vit eller svart. I praktiken kommer mer regleringar därför sannolikt inte att få någon som helst effekt på antalet döda.

Det finns dessutom inga empiriska fakta som stödjer tesen om fler vapen, fler brott och fler döda (Kates & Mauser, Would banning firearms reduce murder and suicide?, 2007 ). I teorin kan det dessutom finnas rakt motsatt effekt, eftersom vapen också har en avskräckande effekt för våldsbrott. Jämför t ex med kärnvapenavskräckningen (”terrorbalansen”).

Intressant lästips: Legala vapen – samhällsproblem eller rättighet (Timbro, 2014)

Ett principiellt försvar för liberala vapenlagar

Det är en fundamental individuell frihet och rättighet att försvara sitt liv och sin egendom i proportion mot potentiellt hot. I en värld där kriminella i allt större omfattning innehar skjutvapen är det således påkallat att man som vanlig, laglydig medborgare har både rätt att anskaffa och inneha skjutvapen i självförsvar.

Att varje individ eller familj innehar skjutvapen är också en garant för att staten inte ska ta sig för stora friheter på individernas bekostnad. Det ska vara lätt för folket att göra uppror mot en alltför påträngande statsapparat. Eller som John Adams (f1735-d1826, USAs andra president 1797-1801) uttryckte det: ”En beväpnad medborgare är en medborgare. En obeväpnad medborgare är en undersåte”. Dessutom är Sveriges militära försvar i princip nedlagt så att det finns fler vapen hos enskilda individer kan möjligen också verka avskräckande för främmande makt.

Liberala vapenlagar betyder att kriminella inte har monopol på skjutvapen. Fler beväpnade hederliga medborgare gör livet svårare för kriminella.

Sammanfattning

Min sammanfattande uppfattning är att mer reglering betyder fler illegala vapen, vilket leder till större risk att olämpliga personer innehar vapen. Samtidigt är legal tillgång till vapen i självförsvar i högsta grad förenligt med de individuella rättigheterna.


Läget i Spanien akut

22 juli, 2012

Utvecklingen i Spanien är intressant och troligtvis ganska vägledande för resten av Europa.

Spaniens budgetunderskott är stort och stigande. Något MÅSTE göras. För varje dag som regeringen inte agerar blir de spanska räntorna allt högre, låneskulden accelererar och budgetsituationen än värre. Det sista man vill göra som politiker är att skära i de offentligt tillhandahållna tjänster som man har blivit valda på, dvs löften om att finansiera inte bara statens fullt moraliska och legitima uppgifter, dvs försvaret av individens rättigheter, utan ÄVEN utfästelser om att tillhandahålla välfärdstjänster ”gratis” eller starkt subventionerat för landets invånare. Det är de senare utfästelserna och associerade utgifter som nu kväver inte bara den spanska ekonomin utan även många andra ekonomier.

Den spanska finansministern ser avgrunden framför sig. Han vädrade förslag om att chockhöja skatter i Spanien, i synnerhet skatter på företag och finansiella transaktioner. Svaret på detta är givetvis att spanska företag inte bara hotar att flytta sin verksamhet utanför Spaniens gränser, utan de kommer faktiskt att göra det också ifall det blir verklighet. Detta visar att välfärdsstaten börjar nå vägs ände, precis som vi välfärdsstatskritiker länge hävdat. Att låna ytterligare för att betala skulder säger sig självt att det inte är någon lösning, ens kortsiktigt. Att kraftigt höja skatterna för att få bukt med budgetunderskottet är inte heller möjligt, visar det sig, då det slår undan skattebasen och förvärrar läget.

Slutsatsen är att den enda vägen att få bukt med de skenande skulderna är att minska utgifterna. Det offentliga måste överge finansieringen av sådana tjänster som marknaden kan tillhandahålla på egen hand; sådana tjänster som politikerna till övervägande del sitter invalda i sina respektive parlament på grundval av; sådana tjänster som innebär att staten eller det offentliga utfäster sig att sörja för människors välfärd i olika utsträckning. Det är sådana utfästelser som har sänkt staternas ekonomier.

Politiker, tillsammans med sina väljare, har intecknat landets invånares framtid, genom lån som morgondagens generationer ska betala, för att ”ge” människor välfärd idag. Men nu är verkligheten sådan att omfattningen av skulderna innebär att nya skulder inte bara drabbar framtida generationer, utan även nu levande arbetande och skattebetalande människor. Verkligheten går inte att undfly.

Läget är akut och kräver drastiska ändringar. Det går inte att fortsätta på inslagen väg. Det är dags för staten att återgå till att finansiera sina legitima kärnuppgifter, dvs skyddet av människors liv, frihet och egendom. I detta ingår att tillhandahålla skydd mot våld, genom polis och militärt försvar, och ett avtalsrättsligt förvar genom domstolar. I detta ingår INTE att ”ge” människor rätt till något på någon annans bekostnad. Ju förr BÅDE dagens politiker och de som väljer politikerna inser detta, desto snabbare går det att lösa problemet med staternas skenande budgetunderskott.


Kris för kapitalismen? Eller för kollektivismen?

26 oktober, 2011

Björn Wiechel, ordförande för SSU i Västerbotten, skriver idag ett debattinlägg i Västerbottens Folkblad. Jag anser att Björn behöver jämföra sin karta med verkligheten.

Kapitalismen genomlider ingen kris. Det är inte de kapitalistiska inslagen i våra ekonomier som skapar obalanserna och det är inte kapitalismen som skapar misär och fattigdom. Tvärtom.

Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på frivilliga överenskommelser mellan individer vars fri- och rättigheter – alla individers lika rätt till sitt liv, sin frihet och frukten av sitt arbete – är skyddade av en rättsstat. Krisen är ett resultat av långvariga strukturfel – som definitivt inte är kapitalistiska (eller liberala) i sin natur.

Vare sig Reinfeldt eller någon annan av dagens ledare kan anses vara skyldig till problemen. De gör dock allihop ett väldigt dåligt jobb att förvalta situationen.

Problemen är uppbyggda över lång tid. Det överskuggande problemet är att man möjliggjort sk Fractional Reserve Banking (FRB), dvs att man har tillåtit banker att låna ut pengar man inte har (en form av falskmynteri eller bedrägeri), samtidigt som priset på pengar och mängden pengar i omlopp regleras och manipuleras genom centralbanker. Denna ordning var något som infördes under första halvan av 1900-talet världen över. Det har medfört att staterna har kunnat föra keynesiansk stimulanspolitik under sämre tider, vilket byggt på de offentliga underskotten och statsskulderna, men man har samtidigt inte lyckats minska underskotten eller skulderna under bättre tider. Konsekvensen är att berget av krediter har en tendens att växa med tiden. Skulderna är en konsekvens av (både höger- och vänster-) politikers vilja att styra (”omfördela”) ekonomin. Men alla skulder måste i slutändan betalas av någon.

Förmåga att betala av skulder beror av förmåga att skapa värde, dvs att skapa något (en vara eller en tjänst) som någon annan är beredd att frivilligt betala för. Problemet är att samtidigt som staterna byggt upp sina skulder, har man också insett att skulderna kostar. Dessa kostnader drar med tiden med sig oundvikliga skattehöjningar för att finansiera både ökade omfördelningskostnader och räntekostnaderna på skulderna.

Politikerna ”mutar” väljarna med en massa saker under valrörelserna för att de ska rösta på dem. I verkligheten är deras uppfattning om vad dessa löften kostar skev, vilket resulterar i otillräcklig finansiering. De efterföljande underskotten har i realiteten bekostats av krediter. Samtidigt driver detta naturligt på politikernas önskan att öka skatteuttaget ytterligare, ”så att man får råd med dom där omfördelningsreformerna som vi lovade förrförra valet”. Skatteuttaget har sedan mitten av förra århundradet ökat dramatiskt.

Skatter har den egenheten att de allt annat lika minskar människors vilja att arbeta. Ju mer staten tar ifrån en individ frukten av dennes frivilliga arbete, desto mindre benägen blir denna individ att arbeta. Alternativet fritid värderas plötsligt högre. Ovanpå de direkta minskade incitamenten till produktivt arbete som kommer från det ökande skatteuttaget, har de klåfingriga politikerna (både från höger och vänster) infört direkta hinder för människor att arbeta och skapa värden, så kallade regleringar. Alla varu- och tjänstemarknader är reglerade i större eller mindre grad. Regleringarna är alltså också något som hämmar värdeskapande arbete.

För att knyta ihop säcken så har vi alltså en situation med en skulduppbyggnad som har pågått under en lång tid, som möjliggjorts av ett i grunden instabilt monetärt system, och som börjar nå vägs ände när nya skulder inte förmår skapa tillräckliga värden för att betala av gamla skulder. Samtidigt är ekonomiernas/politikernas möjlighet att betala av skulderna begränsade, eftersom man genom skatter och regleringar hindrar värdeskapande arbete.

Detta är i stora drag vad skuldkrisen handlar om.

Dess lösning ligger således inte i att skapa mer skulder. Det gör naturligtvis bara saken ännu värre. Lösningen måste innefatta en reformering av det monetära systemet, med naturligt skapade hinder för politiker att bygga upp nya skulder (till exempel ett förbud mot FRB), i kombination med incitament till frivilligt, produktivt arbete. Nyckeln är att ge människor makten över sina egna liv genom ett starkare skydd för individens fri- och rättigheter.

Kort sagt, kasta kollektivismen, genom främst socialismen och korporativismen, på sophögen och tillåt kapitalismen att skapa grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle med arbete och välfärd.


Skydd för individuella rättigheter förbättrar miljön

16 mars, 2010

USA Today presenterade idag en undersökning som visar att människor i USA oroar sig allt mindre för miljön. Det finns helt enkelt inte så mycket att oroa sig för längre, eftersom miljön stadigt förbättras.

På frågan vad som ”oroar mycket” i olika miljöfrågor svarade amerikanarna gällande:

  • Föroreningar i vattendrag 46%. Ner från max 72% 1989.
  • Luftföroreningar 38%. Ner från max 63% 1989.
  • Gifter i mark och vatten, 44%. Ner från max 69% 1989.
  • Regnskogsskövling, 33%. Ner från max 51% 2000.
  • Global uppvärmning, 28%. Ner från max 41% 2007.

Det är bra att man bryr sig om och respekterar både den globala miljön och närmiljön, eftersom det gynnar människans livsbetingelser. Och handen på hjärtat, har vi i västvärlden några riktigt allvarliga miljöproblem längre? Det sker allt mer sällan allvarliga miljökatastrofer och det var länge sedan man läste om någon nu.

Hur kommer det sig?

Huvudorsaken är att länderna i västvärlden har ett relativt mycket starkare skydd för de individuella rättigheterna, främst äganderätten. Det man äger har man ett incitament att skydda. En markägare som får sin utkomst från att bruka sin mark har ett incitament att inte förorena den. Industrin bredvid markägaren har ett incitament att inte förorena dennes mark, eftersom det går emot dennes lagskyddade fri- och rättigheter (man saboterar inte andras egendom). Respekten för de individuella rättigheterna skapar incitament att handskas varsamt med miljön.

De flesta är väl bekanta med de hemska bilderna från många utvecklingsländer gällande miljön. Det finns stora problem på många platser världen över. Men gemensamt för dessa områden är att de fortfarande har ett relativt svagt skydd för de individuella rättigheterna. Kina är t ex fortfarande en diktatur med omfattande korruption. Skyddet för de individuella rättigheterna är svagt.

En insikt om att lagskyddad respekt för alla människors lika rätt till liv, frihet och frukten av sitt arbete förbättrar människors möjligheter att samexistera genom frivilliga avtal, med effektivare och ej resursslösande produktion av alla typer av varor och tjänster, samt med miljöförbättrande och välfärdshöjande resultat, vore önskvärt bland världens utbildningsinstitutioner, politiker och medier.


Är övervakningsstaten nödvändig för att skydda rätten till egendom?

8 juni, 2009

Carl Svanberg argumenterar för att de som röstar på Piratpartiet förråder kapitalismen med hänvisning till de individuella rättigheterna – alla människors lika rätt till liv, frihet och egendom.

Principiellt håller jag givetvis helt och hållet med Carl om att rätten till frukten av sitt arbete är helt centralt i ett samhälle som värnar rätten till liv.

Rätta mig gärna om jag har fel här, men enda sättet för staten att bevisa att någon har fildelat ett upphovsrättsskyddat verk är att dels logga all kommunikation som förekommit från en specifik dator och dels att visa att den person som faktiskt är registrerad på den specifika ip-adressen är den som också gjort den specifika fildelningen. Den senare frågan kan vara nog så svår ur bevisteknisk synvinkel, samtidigt som den förra frågan kräver att varje upp- och nedladdad informationsbyte loggas och registreras. Inte bara den information om vad som faktiskt utbyts måste loggas, utan också vem motparten till informationen är.

Vidare bör individer i en rättsstat inte övervakas i preventivt syfte, bara för att individer kan begå brott. För att påbörja en övervakning bör det finnas en välgrundad misstanke om att brott faktiskt har begåtts eller kommer att begås. Idag finns det knappast något sätt att särskilja en datorinnehavare från en annan, med avseende på ärlighet, vilket betyder att alla datorer måste övervakas i preventivt syfte för att ha någon möjlighet alls att erhålla bevis för att brott mot upphovsrättslagen har begåtts eller kan tänkas begås.

Detta innebär att all digital kommunikation måste loggas och registreras, oavsett om det finns misstanke om brott eller inte.

I de individuella rättigheterna ingår också rätten till individuell frihet, vilket också, rimligen (?), bör innebära att jag har rätten att slippa få varje rörelse jag företar mig, varje steg jag tar, varje åsikt jag förmedlar, varje digital informationskod jag utbyter, loggad och registrerad av staten. Eller?

Jag brottas därför med frågan om det enda sättet att upprätthålla rätten till egendom är att tillåta staten att ha total kontroll över människors privata kommunikation?