Strategi inför valet 2018

20 augusti, 2018

Jag har vansinnigt svårt att bestämma hur jag ska göra med valet 2018.

Ska jag alls rösta? I min bok är demokratin mycket skadlig över tid då systemet innebär att politiker har incitament att lova att staten ska ”ta hand om” medborgarna i allt större utsträckning. Det blir en långsam, utdragen process där socialliberalismen urholkar fri- och rättigheterna tills vi har full socialism och total misär. Ett ständigt ökande skattetryck vittnar om processen. I ett sunt samhälle ska man inte kunna rösta om individuella rättigheter. Ett minskat valdeltagande vore en sund signal till politikerna att det är systemet det är fel på.

Å andra sidan. Givet att man vill ge ”demokratin en chans” och ”ändra systemet inifrån” ligger Klassiskt liberala partiet nära till hands, om man vill ha någorlunda rent samvete. En plattform som till stora delar tilltalar en libertarianskt lagt individ. Samt, de är medvetna om det pågående kulturkriget. Sannolikheten att de kommer till makten och verkligen kan ändra på något i tydligt frihetlig riktning är dock minimal inom överskådlig framtid. En röst till eller från kan i dagsläget kvitta. Tyvärr. Jag hade gärna sett att de nosade på riksdagsspärren, då hade valet varit enklare.

Det nämnda kulturkriget är dock en realitet idag. Sju av åtta riksdagspartier är samtliga i högsta grad medskyldiga till det kaos som råder i förorterna till våra större städer, samt i alla mindre orter runt om i Sverige, vilka påtvingats en kulturellt avvikande befolkning, med ökad otrygghet och hårt belastad offentlig välfärd som följd. Prioritet ett är att först kraftigt bromsa denna utveckling och sedan reversera den. Med nuvarande kulturinvasion är det klar risk att vi inte har några fri- och rättigheter kvar om ett par decennier när den muslimska kulturen i stora delar har tagit över alla delar av samhället. Är SD ett alternativ? Ja, om man omedelbart vill ge ”Sjuklövern” och medierna en knäpp på näsan. Dock tror jag inte SD är något alternativ på sikt, eftersom det är så centralt för dom att återuppbygga folkhemmet. I grunden är de är sossar hela bunten. AfS då? Risken är att de kom upp på banan för sent och därför inte har någon realistisk chans att pressa sig över riksdagsspärren. AfS är visserligen sossiga de också, men är ändå ett klart bättre alternativ än SD, då de har en bättre attityd till skatter och den fria marknaden, samt tydligt agiterar för en återvandringsprocess av individer som inte tillför något produktivt värdeskapande för samhället.

I normala fall hade jag inte röstat alls, men det blir nu sannolikt en röst i ”självförsvar”. Libertarianska värderingar till trots är jag rädd att frihetlighet är något vi enbart kan fortsätta drömma om ifall man inte snabbt gör något radikalt åt den kulturella invasionen som redan på kort sikt innebär potentiellt mycket skadliga konsekvenser för vår västerländskt grundade svenska kultur. Det lutar åt AfS, men vi får se hur vindarna känns när valdagen närmar sig. Det kan vara strategiskt bättre att ge SD rösten i årets val och ge AfS rösten nästa val när de troligen har fått än mer bränsle och medgång som följd av det förväntade parlamentariska kaoset som lär följa efter 2018 års val.


15 punkter för Sverige

21 februari, 2018

Jag blev inspirerad av Jens Ganmans ”Statsminister för en dag”-åtgärder för att få ordning på Sverige. Mina #15punkterförsverige :

1. Avskaffa majoritetens diktatur och upplös riksdagen. Den fria marknaden är den enda verkliga, och direkta demokratin.

2. Avveckla Riksbanken. Ta bort statlig insättningsgaranti.

3. Avveckla all offentlig produktion av varor och tjänster. I synnerhet välfärdstjänsterna vård, skola och omsorg. Dessa verksamheter är alldeles för viktiga för att tillåtas fortsätta demoleras av offentlig byråkratisk inkompetens och finansiering. Fullständig avreglering av välfärdstjänstesektorerna.

4. Behåll tillsvidare statligt finansierat rättsväsende, polis och militärt försvar. Med ambitionen att detta så småningom också skall finansieras och drivas i frånvaro av stat.

5. Skyddet för individens fri- och rättigheter stärks kraftigt. ALLA individers LIKA rätt till liv, frihet och egendom ska vara vägledande rättsprincip. Alla typer av morallagstiftning avskaffas. Vapenlagar liberaliseras. ”Castle doctrine”.

6. Ta bort alla skatter. Ja, alla. #skattärstöld

7. Kvarvarande statligt finansieringsbehov sker genom frivilliga donationer och lotterier.

8. Avskaffa alla offentliga subventioner och bidrag. De flesta myndigheter kan avvecklas omgående.

9. Avskaffa skolplikt. Tillåt hemundervisning.

10. Den allmänna värnplikten avskaffas. Igen.

11. Migration ska vara fri, men får enbart ske på frivillig inbjudan och med någon individ, något företag eller någon frivillig organisation som ger garantier om integrations- och försörjningsstöd om arbete saknas. Medborgarskap kan medges efter sju års arbete och brottsfrihet.

12. Kraftigt ökad polisiär närvaro i samhället för att få bukt med den accelererande kriminaliteten. I synnerhet i det dryga 60-tal no go-zoner som idag existerar i Sverige. Skärpta straff för vålds- och egendomsbrott. Three strikes and you’re out tillämpas utan undantag.

13. Total avreglering av arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, pensionssystemet.

14. Begär omgående utträde ur EU.

15. Avskaffa samtliga handelshinder (tullar, subventioner, kvoter) – inför fri handel.


Valutfall 2018

18 december, 2017

Önskemål om utfall av riksdagsvalet 2018:
1. Valdeltagandet blir så lågt att talmannen tvingas konstatera att befolkningen ratat det representativa majoritetsdiktaturexperimentet. Konungen upplöser Riksdagen (i strid med grundlagen 🙂 ). Direktdemokrati, dvs fria och avreglerade marknader, införs. Önska får man ju. 🙂
2. Folkpartiet (”Liberalerna”) åker ur. Förbudspartiet och den individuella frihetens fiendeparti nummer ett. Kommunisterna på den mer extrema vänsterkanten är i alla fall öppna med att de är antiliberala, men Folkpartiets falska marknadsföring där man påstår sig vara det man verkligen inte är ska bara inte belönas. Folkpartiet ”liberalerna” är samma eufemism som ”Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea”.
3. FI erhåller 3.9% av rösterna och faller på målsnöret. Några av vattenmelonerna som röstat på miljöpartiet lägger nu sin röst på FI, men det räcker inte.
4. Miljöpartiet erhåller 0% av rösterna och åker äntligen ur. Den katastrofala regeringsperioden knäckte till slut partiet för gott.
5. Sossarna (ja, samtliga åtta riksdagspartier är ju i praktiken sossar i nuvarande riksdag, men jag avser de som var först med folkhemssocialismens tanke: Socialdemokratiska arbetarepartiet) gör sitt sämsta val någonsin. Någon rimlighet måste det väl ändå vara i att den sämsta svenska regeringen någonsin bestraffas för det?
6. Moderaterna bestraffas för sitt velande och att man fortsätter med den totalt huvudlösa ”öppna hjärtan”-politiken.
7. SD erhåller över 30% och ger de andra partierna en rejäl näsbränna. Inte för att jag tycker SD är bra (de är folkhemssossar, som alla de andra), men någonstans har de andra partierna så totalt förnedrat sig själva i godhetssignalerande att styrkeställningarna sossepartierna emellan i någon mån förtjänar att ändras.
8. Centern? Skakar bara på huvudet. Annie Lööf. Där fanns en gång SÅ stort hopp. SÅ platt det föll till marken.

För och emot hårda vapenlagar

21 juli, 2016

GunControlDebatten om vapenlagar är kanske inte särskilt omfattande i Sverige. Däremot är den föremål för stor diskussion i främst USA. Den debatt som förekommer i Sverige handlar ofta om åsikter om de amerikanska vapenlagarna. Dock vore en principiell diskussion även för svenska förhållanden intressant. Jag tänkte här lista en del argument för och emot strängare vapenlagar.

Regleringsförespråkarna anför oftast argumentet att om man ökar regleringarna så kommer färre vapen i omlopp och då minskar antalet dödsskjutningar med skjutvapen inblandade. Även om det går att sympatisera med intentionen i en sådan hållning, är det sannolikt att hårdare regleringar av legala vapen inte har någon märkbar effekt alls på antalet dödsskjutningar, men att det i stället bara försvårar för jägare och sportskyttar i sin kontrollerade utövning.

Det som staten kan reglera är licensierade vapeninnehav, dvs legala vapen. I Sverige är dessa i huvudsak vapen avsedda för jakt (älgstudsare och liknande) samt sportskyttevapen. Antalet brott som begås med dylika vapen är försvinnande litet i förhållande till det totala antalet vapenbrott. Stölder av legala vapen är dessutom stadigt minskande sedan årtionden tillbaka.

I USA ser marknaden för licensierade vapen lite annorlunda ut. Efter en körning mot brottsregister och federal prövning kan man köpa även andra typer av halvautomatiska vapen, för personligt självförsvarsbruk. Handel med och licensiering av helautomatiska vapen är hårt reglerad i USA (National Firearms Act, Gun Control Act och Firearm Owners’ Protection Act).

Att skärpa restriktionerna på legala vapen kommer sannolikt enbart ha symbolvärde och inte minska tillgången på vapen generellt. Erfarenheter från andra typer av förbud (t ex spritransoneringen i USA 1920-1933) visar att en svart marknad uppstår för att tillgodose den efterfråga som existerar – där det är ännu svårare att ha någon sorts kontroll och där brottssyndikat som handlar med illegala vapen kommer att få ett uppsving. Den individ som vill komma över ett vapen, gör det oavsett om marknaden är vit eller svart. I praktiken kommer mer regleringar därför sannolikt inte att få någon som helst effekt på antalet döda.

Det finns dessutom inga empiriska fakta som stödjer tesen om fler vapen, fler brott och fler döda (Kates & Mauser, Would banning firearms reduce murder and suicide?, 2007 ). I teorin kan det dessutom finnas rakt motsatt effekt, eftersom vapen också har en avskräckande effekt för våldsbrott. Jämför t ex med kärnvapenavskräckningen (”terrorbalansen”).

Intressant lästips: Legala vapen – samhällsproblem eller rättighet (Timbro, 2014)

Ett principiellt försvar för liberala vapenlagar

Det är en fundamental individuell frihet och rättighet att försvara sitt liv och sin egendom i proportion mot potentiellt hot. I en värld där kriminella i allt större omfattning innehar skjutvapen är det således påkallat att man som vanlig, laglydig medborgare har både rätt att anskaffa och inneha skjutvapen i självförsvar.

Att varje individ eller familj innehar skjutvapen är också en garant för att staten inte ska ta sig för stora friheter på individernas bekostnad. Det ska vara lätt för folket att göra uppror mot en alltför påträngande statsapparat. Eller som John Adams (f1735-d1826, USAs andra president 1797-1801) uttryckte det: ”En beväpnad medborgare är en medborgare. En obeväpnad medborgare är en undersåte”. Dessutom är Sveriges militära försvar i princip nedlagt så att det finns fler vapen hos enskilda individer kan möjligen också verka avskräckande för främmande makt.

Liberala vapenlagar betyder att kriminella inte har monopol på skjutvapen. Fler beväpnade hederliga medborgare gör livet svårare för kriminella.

Sammanfattning

Min sammanfattande uppfattning är att mer reglering betyder fler illegala vapen, vilket leder till större risk att olämpliga personer innehar vapen. Samtidigt är legal tillgång till vapen i självförsvar i högsta grad förenligt med de individuella rättigheterna.


Läget i Spanien akut

22 juli, 2012

Utvecklingen i Spanien är intressant och troligtvis ganska vägledande för resten av Europa.

Spaniens budgetunderskott är stort och stigande. Något MÅSTE göras. För varje dag som regeringen inte agerar blir de spanska räntorna allt högre, låneskulden accelererar och budgetsituationen än värre. Det sista man vill göra som politiker är att skära i de offentligt tillhandahållna tjänster som man har blivit valda på, dvs löften om att finansiera inte bara statens fullt moraliska och legitima uppgifter, dvs försvaret av individens rättigheter, utan ÄVEN utfästelser om att tillhandahålla välfärdstjänster ”gratis” eller starkt subventionerat för landets invånare. Det är de senare utfästelserna och associerade utgifter som nu kväver inte bara den spanska ekonomin utan även många andra ekonomier.

Den spanska finansministern ser avgrunden framför sig. Han vädrade förslag om att chockhöja skatter i Spanien, i synnerhet skatter på företag och finansiella transaktioner. Svaret på detta är givetvis att spanska företag inte bara hotar att flytta sin verksamhet utanför Spaniens gränser, utan de kommer faktiskt att göra det också ifall det blir verklighet. Detta visar att välfärdsstaten börjar nå vägs ände, precis som vi välfärdsstatskritiker länge hävdat. Att låna ytterligare för att betala skulder säger sig självt att det inte är någon lösning, ens kortsiktigt. Att kraftigt höja skatterna för att få bukt med budgetunderskottet är inte heller möjligt, visar det sig, då det slår undan skattebasen och förvärrar läget.

Slutsatsen är att den enda vägen att få bukt med de skenande skulderna är att minska utgifterna. Det offentliga måste överge finansieringen av sådana tjänster som marknaden kan tillhandahålla på egen hand; sådana tjänster som politikerna till övervägande del sitter invalda i sina respektive parlament på grundval av; sådana tjänster som innebär att staten eller det offentliga utfäster sig att sörja för människors välfärd i olika utsträckning. Det är sådana utfästelser som har sänkt staternas ekonomier.

Politiker, tillsammans med sina väljare, har intecknat landets invånares framtid, genom lån som morgondagens generationer ska betala, för att ”ge” människor välfärd idag. Men nu är verkligheten sådan att omfattningen av skulderna innebär att nya skulder inte bara drabbar framtida generationer, utan även nu levande arbetande och skattebetalande människor. Verkligheten går inte att undfly.

Läget är akut och kräver drastiska ändringar. Det går inte att fortsätta på inslagen väg. Det är dags för staten att återgå till att finansiera sina legitima kärnuppgifter, dvs skyddet av människors liv, frihet och egendom. I detta ingår att tillhandahålla skydd mot våld, genom polis och militärt försvar, och ett avtalsrättsligt förvar genom domstolar. I detta ingår INTE att ”ge” människor rätt till något på någon annans bekostnad. Ju förr BÅDE dagens politiker och de som väljer politikerna inser detta, desto snabbare går det att lösa problemet med staternas skenande budgetunderskott.


Politik som stjälper

4 april, 2012

Vi blir allihop kokta som grodor under all politik och byråkrati.

Politikerna tror sig kunna hjälpa människor genom att via deras egna normer och värderingar tvinga andra att göra enligt deras direktiv. Alla dessa tvång kallas regleringar. De innebär inskränkningar av människors fri- och rättigheter. Men dessa regleringar har en baksida. De hämmar produktivt arbete, vilket hämmar ekonomin. Det leder till att statsbudgeten lider.

De generella ”lösningarna” är högre skatter och fler regleringar, som införs med intentionen att de gamla regleringarna inte var omfattande nog, nya och fler regleringar kommer självklart att vara bättre. När nya skatter blir svårare att införa pga att folk protesterar har politikerna kommit på nåt briljant. Man LÅNAR till offentlig konsumtion. Nu har vissa stater kommit så långt att deras skuldbörda är så stor att de aldrig kommer ha skuggan av en chans att återbetala lånen.

I allt raskare steg gör nu politikerna precis det som de inte ska göra i detta läge. I stället för att minska på byråkratin och minska på de regleringar som från första början var orsaken till att skiten nådde fläkten, går man i allt raskare steg mot mer överstatlighet, mer centralplanering, fler regler, mer byråkrati, nya sätt att beskatta och ännu mer skulder.

Är det någon som verkligen tror att dagens politiker sitter med realistiska idéer till verkliga lösningar? När ska folk börja protestera på allvar?

Vidare läsning: HAX.


Kris för kapitalismen? Eller för kollektivismen?

26 oktober, 2011

Björn Wiechel, ordförande för SSU i Västerbotten, skriver idag ett debattinlägg i Västerbottens Folkblad. Jag anser att Björn behöver jämföra sin karta med verkligheten.

Kapitalismen genomlider ingen kris. Det är inte de kapitalistiska inslagen i våra ekonomier som skapar obalanserna och det är inte kapitalismen som skapar misär och fattigdom. Tvärtom.

Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på frivilliga överenskommelser mellan individer vars fri- och rättigheter – alla individers lika rätt till sitt liv, sin frihet och frukten av sitt arbete – är skyddade av en rättsstat. Krisen är ett resultat av långvariga strukturfel – som definitivt inte är kapitalistiska (eller liberala) i sin natur.

Vare sig Reinfeldt eller någon annan av dagens ledare kan anses vara skyldig till problemen. De gör dock allihop ett väldigt dåligt jobb att förvalta situationen.

Problemen är uppbyggda över lång tid. Det överskuggande problemet är att man möjliggjort sk Fractional Reserve Banking (FRB), dvs att man har tillåtit banker att låna ut pengar man inte har (en form av falskmynteri eller bedrägeri), samtidigt som priset på pengar och mängden pengar i omlopp regleras och manipuleras genom centralbanker. Denna ordning var något som infördes under första halvan av 1900-talet världen över. Det har medfört att staterna har kunnat föra keynesiansk stimulanspolitik under sämre tider, vilket byggt på de offentliga underskotten och statsskulderna, men man har samtidigt inte lyckats minska underskotten eller skulderna under bättre tider. Konsekvensen är att berget av krediter har en tendens att växa med tiden. Skulderna är en konsekvens av (både höger- och vänster-) politikers vilja att styra (”omfördela”) ekonomin. Men alla skulder måste i slutändan betalas av någon.

Förmåga att betala av skulder beror av förmåga att skapa värde, dvs att skapa något (en vara eller en tjänst) som någon annan är beredd att frivilligt betala för. Problemet är att samtidigt som staterna byggt upp sina skulder, har man också insett att skulderna kostar. Dessa kostnader drar med tiden med sig oundvikliga skattehöjningar för att finansiera både ökade omfördelningskostnader och räntekostnaderna på skulderna.

Politikerna ”mutar” väljarna med en massa saker under valrörelserna för att de ska rösta på dem. I verkligheten är deras uppfattning om vad dessa löften kostar skev, vilket resulterar i otillräcklig finansiering. De efterföljande underskotten har i realiteten bekostats av krediter. Samtidigt driver detta naturligt på politikernas önskan att öka skatteuttaget ytterligare, ”så att man får råd med dom där omfördelningsreformerna som vi lovade förrförra valet”. Skatteuttaget har sedan mitten av förra århundradet ökat dramatiskt.

Skatter har den egenheten att de allt annat lika minskar människors vilja att arbeta. Ju mer staten tar ifrån en individ frukten av dennes frivilliga arbete, desto mindre benägen blir denna individ att arbeta. Alternativet fritid värderas plötsligt högre. Ovanpå de direkta minskade incitamenten till produktivt arbete som kommer från det ökande skatteuttaget, har de klåfingriga politikerna (både från höger och vänster) infört direkta hinder för människor att arbeta och skapa värden, så kallade regleringar. Alla varu- och tjänstemarknader är reglerade i större eller mindre grad. Regleringarna är alltså också något som hämmar värdeskapande arbete.

För att knyta ihop säcken så har vi alltså en situation med en skulduppbyggnad som har pågått under en lång tid, som möjliggjorts av ett i grunden instabilt monetärt system, och som börjar nå vägs ände när nya skulder inte förmår skapa tillräckliga värden för att betala av gamla skulder. Samtidigt är ekonomiernas/politikernas möjlighet att betala av skulderna begränsade, eftersom man genom skatter och regleringar hindrar värdeskapande arbete.

Detta är i stora drag vad skuldkrisen handlar om.

Dess lösning ligger således inte i att skapa mer skulder. Det gör naturligtvis bara saken ännu värre. Lösningen måste innefatta en reformering av det monetära systemet, med naturligt skapade hinder för politiker att bygga upp nya skulder (till exempel ett förbud mot FRB), i kombination med incitament till frivilligt, produktivt arbete. Nyckeln är att ge människor makten över sina egna liv genom ett starkare skydd för individens fri- och rättigheter.

Kort sagt, kasta kollektivismen, genom främst socialismen och korporativismen, på sophögen och tillåt kapitalismen att skapa grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle med arbete och välfärd.


Skydd för individuella rättigheter förbättrar miljön

16 mars, 2010

USA Today presenterade idag en undersökning som visar att människor i USA oroar sig allt mindre för miljön. Det finns helt enkelt inte så mycket att oroa sig för längre, eftersom miljön stadigt förbättras.

På frågan vad som ”oroar mycket” i olika miljöfrågor svarade amerikanarna gällande:

  • Föroreningar i vattendrag 46%. Ner från max 72% 1989.
  • Luftföroreningar 38%. Ner från max 63% 1989.
  • Gifter i mark och vatten, 44%. Ner från max 69% 1989.
  • Regnskogsskövling, 33%. Ner från max 51% 2000.
  • Global uppvärmning, 28%. Ner från max 41% 2007.

Det är bra att man bryr sig om och respekterar både den globala miljön och närmiljön, eftersom det gynnar människans livsbetingelser. Och handen på hjärtat, har vi i västvärlden några riktigt allvarliga miljöproblem längre? Det sker allt mer sällan allvarliga miljökatastrofer och det var länge sedan man läste om någon nu.

Hur kommer det sig?

Huvudorsaken är att länderna i västvärlden har ett relativt mycket starkare skydd för de individuella rättigheterna, främst äganderätten. Det man äger har man ett incitament att skydda. En markägare som får sin utkomst från att bruka sin mark har ett incitament att inte förorena den. Industrin bredvid markägaren har ett incitament att inte förorena dennes mark, eftersom det går emot dennes lagskyddade fri- och rättigheter (man saboterar inte andras egendom). Respekten för de individuella rättigheterna skapar incitament att handskas varsamt med miljön.

De flesta är väl bekanta med de hemska bilderna från många utvecklingsländer gällande miljön. Det finns stora problem på många platser världen över. Men gemensamt för dessa områden är att de fortfarande har ett relativt svagt skydd för de individuella rättigheterna. Kina är t ex fortfarande en diktatur med omfattande korruption. Skyddet för de individuella rättigheterna är svagt.

En insikt om att lagskyddad respekt för alla människors lika rätt till liv, frihet och frukten av sitt arbete förbättrar människors möjligheter att samexistera genom frivilliga avtal, med effektivare och ej resursslösande produktion av alla typer av varor och tjänster, samt med miljöförbättrande och välfärdshöjande resultat, vore önskvärt bland världens utbildningsinstitutioner, politiker och medier.


Är EU nyliberalt?

24 februari, 2010

Av någon anledning tycks en del individer ha fått för sig att EU på något sätt skulle präglas av ”nyliberalism”, att EU genomför ”nyliberal politik” eller att EU skulle regera med hjälp av ”nyliberala diktat”.

Kärnan i liberalism, vare sig den är ”ny” eller gammal, är frihet från tvång i alla former. Men det är få saker med EU som kan kategoriseras som liberalt. Jag skriver gärna under på de fyra friheterna som är EU:s grundpelare – fri rörelse av människor, varor, arbete och kapital inom unionens gränser. Utöver det är det är EU en stor besvikelse med tanke på myriaden av detaljregleringar, jordbrukssubventioner, tullmurar och en helt sinnessjukt omfattande byråkrati.

Ilse-Marie skriver att ”EU har utvecklats till en superstat vars nyliberala diktat pressar sina medlemsstater att slakta välfärden, de sociala skyddsnäten och arbetsrätten”.

Jag lämnade en kommentar.

Via Ilse-Maries blogg fann jag också en text från Kerstin Berminge, på Motvallsbloggen, som menar att ”nyliberaler” bör glädjas över EU:s utveckling med nedskurna välfärdssystem, vilket, enligt hennes resonemang, är ett exempel på en ”chock” i Naomi Kleinsk tappning.

Jag frågade henne vad alternativet var till att skära i verksamheterna när underskotten skenar. Hennes svar var att anställa fler människor till de offentliga verksamheterna, eftersom det tydligen skulle generera vinster (?) till statskassan och medföra mer köpkraft (?) för företag. I min värld innebär en större offentlig sektor också större offentliga utgifter och därmed mindre pengar i statskassan.

Kerstin Berminge godkände inte min sista kommentar så jag lägger in den här i stället:

Kerstin,

Som förenklad illustration: Offentligt anställd erhåller lön 100 och betalar skatt 50. Staten erhåller skatt 50 och betalar lön 100, samt arbetsgivaravgift 32. Varje offentliganställd betyder alltså en nettokostnad för staten på 100+32-50 = 82 som måste finansieras via skattsedeln. Nettokostnaden finansieras av privat sysselsatta; de offentligt anställda bär inte sina egna kostnader – de är beroende av privat sektor för sin utkomst. Att anställa fler inom den offentliga sektorn betyder med andra ord en nettokostnad för samhällsekonomin.

Ditt förslag är, om jag förstod dig rätt, att höja skatterna för att finansiera det ökade antalet anställda inom den offentliga sektorn. Ökade skatter betyder minskad köpkraft för både individer och företag. Allt annat lika betyder det att företagens kostnadsmassa ökar, att deras benägenhet att möta de ökade kostnaderna med att minska antalet anställda ökar. Konsekvensen är alltså minskad sysselsättning i privat sektor, dvs inom den sektor som skall finansiera de ökade kostnaderna inom den offentliga sektorn. Hur går detta ihop? Det gör det inte. Det vanliga är att staten tvingas låna upp mellanskillnaden, dvs att statsskulden ökar, eller att höja skatterna. Detta betyder ökade offentliga räntekostnader och en kostnad som skjuts på framtida generationer att betala och/eller ännu ett varv i den negativa spiralen som följde av den ursprungliga skattehöjningen.

Att denna utveckling också sker i verkligheten, och inte bara i fiktiva exempel som ovan, visar utvecklingen inom alla länder som har stora välfärdsstater. Resultatet av en allt större andel offentligt finansierad verksamhet blir med tiden tvingande nedskärningar pga ineffektivitet och kapitalflykt.

Med ovan illustration, anser du fortfarande att det blir en nettostimulans för ekonomin, att det ger ökad köpkraft för privata företag, att det ger fler jobb totalt i ekonomin, genom att öka de offentliga utgifterna? Är det så jag ska förstå dig?

Mvh,
RD

Om man anser att liberalism på något sätt har att göra med kränkningar av individers fri- och rättigheter, genom att t ex inskränka människors frihet att avtala med varandra, eller genom att hindra dem eller att begränsa dem att handla med andra länders invånare, eller genom att frånta dem frukten av sitt arbete för att ge till industrigrenar som inte kan skapa lönsamhet på egen hand, ja då kan man nog kalla EU ”liberalt”. Nu diskuterar man dessutom möjligheten för EU att beskatta unionens invånare. Jätteliberalt. Verkligen.

Om man inte ger ordet liberalism en helt ny innebörd så är det svårt att kalla EU för ”ny”-liberalt.


Tillväxt och kapitalism

5 juli, 2009

På omvägar landade jag på en blogg som heter Gröna viskningar och som drivs av Linnéa Mindemo från Uppsala, aktiv i nätverket Klimax.

Jag lämnade en kommentar till hennes inlägg, men det har ännu inte publicerats. Kanske är hon på semester (hon var bevisligen i Almedalen på Gotland för några dagar sedan i alla fall), eller så har hon helt enkelt struntat i att publicera det.

Hur som helst, hon skrev i sitt inlägg:

Det kapitalistiska samhället bygger på tillväxt…

Hon har givetvis inte riktigt fått ihop kartan med verkligheten med detta påstående.

Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på individuella rättigheter, inklusive äganderätten, där all egendom är privatägd och där alla mänskliga relationer är frivilliga.

Ordet “tillväxt” är kort för ekonomisk tillväxt, dvs att värdet av de varor och tjänster som byter hand ökar inom ett givet område och inom en given tidsperiod.

Ekonomisk tillväxt är inget självändamål i det kapitalistiska samhället. Om något, är ekonomisk tillväxt ett resultat av människors naturliga instinkt, eller drift, att hela tiden skapa sig ett mer bekvämt liv.

Denna vilja, att experimentera och skapa nytt och bättre, har en tydlig katalysator; att individen är fri att omsätta tanke i produktivt arbete. Frihet är alla innovationers moder. Det hjälper inte miljön att hindra människor att omsätta tanke i handling. Politiska begränsningar av människors, individers, fri- och rättigheter hindrar miljötekniska framsteg.

Det Linnéa och hennes kamperande vänner i Klimax söker är än större inskränkningar av individers fri- och rättigheter än vad som råder i dagens samhällen. Det minskar samhällets förmåga att finna nya lösningar på olika miljöproblem. Varför man har denna övertygelse är svårt att förstå när miljöproblemen i de mer utvecklade länderna idag är begränsade. Ju rikare individen blir, desto mer tid och resurser har hon till sitt förfogande att lägga på att investera i sin närmiljö. Det ligger i hennes egenintresse.

Att inskränka människors fri- och rättigheter motverkar lösningar på miljöproblem.

Att kritisera “tillväxt” är att missa det verkliga målet för orsaken till orättvisor och miljöproblem i samhället. Det Linnéa och hennes vänner borde rikta sin ilska emot är det svaga skyddet för individens fri- och rättigheter i dagens blandekonomiska samhällen.