Strategi inför valet 2018

20 augusti, 2018

Jag har vansinnigt svårt att bestämma hur jag ska göra med valet 2018.

Ska jag alls rösta? I min bok är demokratin mycket skadlig över tid då systemet innebär att politiker har incitament att lova att staten ska ”ta hand om” medborgarna i allt större utsträckning. Det blir en långsam, utdragen process där socialliberalismen urholkar fri- och rättigheterna tills vi har full socialism och total misär. Ett ständigt ökande skattetryck vittnar om processen. I ett sunt samhälle ska man inte kunna rösta om individuella rättigheter. Ett minskat valdeltagande vore en sund signal till politikerna att det är systemet det är fel på.

Å andra sidan. Givet att man vill ge ”demokratin en chans” och ”ändra systemet inifrån” ligger Klassiskt liberala partiet nära till hands, om man vill ha någorlunda rent samvete. En plattform som till stora delar tilltalar en libertarianskt lagt individ. Samt, de är medvetna om det pågående kulturkriget. Sannolikheten att de kommer till makten och verkligen kan ändra på något i tydligt frihetlig riktning är dock minimal inom överskådlig framtid. En röst till eller från kan i dagsläget kvitta. Tyvärr. Jag hade gärna sett att de nosade på riksdagsspärren, då hade valet varit enklare.

Det nämnda kulturkriget är dock en realitet idag. Sju av åtta riksdagspartier är samtliga i högsta grad medskyldiga till det kaos som råder i förorterna till våra större städer, samt i alla mindre orter runt om i Sverige, vilka påtvingats en kulturellt avvikande befolkning, med ökad otrygghet och hårt belastad offentlig välfärd som följd. Prioritet ett är att först kraftigt bromsa denna utveckling och sedan reversera den. Med nuvarande kulturinvasion är det klar risk att vi inte har några fri- och rättigheter kvar om ett par decennier när den muslimska kulturen i stora delar har tagit över alla delar av samhället. Är SD ett alternativ? Ja, om man omedelbart vill ge ”Sjuklövern” och medierna en knäpp på näsan. Dock tror jag inte SD är något alternativ på sikt, eftersom det är så centralt för dom att återuppbygga folkhemmet. I grunden är de är sossar hela bunten. AfS då? Risken är att de kom upp på banan för sent och därför inte har någon realistisk chans att pressa sig över riksdagsspärren. AfS är visserligen sossiga de också, men är ändå ett klart bättre alternativ än SD, då de har en bättre attityd till skatter och den fria marknaden, samt tydligt agiterar för en återvandringsprocess av individer som inte tillför något produktivt värdeskapande för samhället.

I normala fall hade jag inte röstat alls, men det blir nu sannolikt en röst i ”självförsvar”. Libertarianska värderingar till trots är jag rädd att frihetlighet är något vi enbart kan fortsätta drömma om ifall man inte snabbt gör något radikalt åt den kulturella invasionen som redan på kort sikt innebär potentiellt mycket skadliga konsekvenser för vår västerländskt grundade svenska kultur. Det lutar åt AfS, men vi får se hur vindarna känns när valdagen närmar sig. Det kan vara strategiskt bättre att ge SD rösten i årets val och ge AfS rösten nästa val när de troligen har fått än mer bränsle och medgång som följd av det förväntade parlamentariska kaoset som lär följa efter 2018 års val.


Högre löner i sjukvården? Kräv fri marknad!

23 januari, 2017

lindstrom_sjuk_humorDet finns en väsentlig del i denna diskussion som utelämnats.

Johnny Magnusson i den länkade artikeln har rätt i att han inte kan ”vifta med en trollstav”. Han är en politiker som är satt att styra över en tjänsteproducerande verksamhet med tilldelad budget av skattemedel.

En politikerstyrd, och skattefinansierad, tjänsteproducerande verksamhet är planekonomisk eller centralstyrd till sin natur. Man producerar inte vad människor (”konsumenter”) behöver/efterfrågar, utan vad politikerna beslutar över deras huvuden att de behöver. De tilldelar resurser enligt stelbenta planer och budgetar som är obsoleta långt innan de träder i kraft och innan de får genomslag i organisationen och möter kunden/patienten. Verksamheterna ÄR ineffektiva och därmed DYRA.

Att tilldela en dylik verksamhet mer medel (kräver omfördelning av andra offentliga medel och/eller högre skatter) löser inte grundproblemet. Kortsiktigt skapar det visst manöverutrymme, men snart är man tillbaka i samma situation igen. Nya sparbeting, som är nödvändiga i ineffektiva verksamheter, håller nere verksamhetsutveckling och personalens löneutveckling.

Den huvudsakliga konsekvensen av den ineffektiva, planekonomiska driften är att verksamheten med tiden konsumerar allt mer skattemedel, vilket dels betyder att andra skattefinansierade verksamheter tilldelas relativt mindre, dels att skatterna höjs, vilket hämmar den generella ekonomiska utvecklingen, som i sin tur minskar skattebasen och förvärrar problemet.

Det är inte enskilda politiker eller partipolitik som är grundproblemet. Grundproblemet är att verksamheterna alls är styrda av politiker och finansierade via skatter. Om man således eftersträvar en långsiktig lösning så bör man helt, eller åtminstone till väldigt stor del, lyfta bort tjänsteproducerande verksamheter från den offentliga sfären.

Om de som är anställda inom vården idag, med all rätt, önskar högre löner och bättre arbetsförhållanden, är den mest rationella vägen att gå för dessa att försöka påverka människor att ifrågasätta den offentliga centralplaneringen och skattefinansieringen.


Avsaknad av sjukdomsinsikt

22 september, 2016

bidragskatterregleringarVarför lägger storföretag, som exempelvis Ericsson eller Nomad Foods/Findus, ner stora enheter i Sverige?

Det finns inga enskilda faktorer, utan det är givetvis ett resultat av en sammanvägning av flera orsaker. De främsta orsakerna är:

  • Sverige har världens högsta skattetryck. Inkomstskatter, kapitalskatter, energiskatter, punktskatter, etc, etc. Det är ett omfattande batteri av skatter och avgifter på allt. Sverige har till och med skatt på vissa skatter (mervärdesskatt på energiskatt)! Individer ser de samlade pålagorna och kan relativt enkelt inse att det gynnar dem flerfalt att hellre göra karriär utomlands än i Sverige; ju mer högpresterande och potentiellt värdeskapande en individ är, desto större blir belöningen både ekonomiskt och socialt att flytta utomlands. Likaledes blir Sverige oattraktivt för specialiserad utländsk arbetskraft att arbeta i Sverige, till både svenska företags nackdel och till nackdel för det svenska samhället i stort. Ju större del av individers inkomst som staten stjäl genom beskattning, desto lägre värderar individen arbete och desto högre värderar individen fritid. De höga skatterna i Sverige demotiverar människor att arbeta och skapa värde.
  • Detaljregleringar av företag. Politiker älskar att klåfingra. Styrelsesammansättningar, bonusar, arbetsmiljö, handikappanpassning; allt stort och smått är föremål för kostnadspålagor som hämmar företags konkurrenskraft.
  • Arbetsmarknadsregleringar. Det är svårt att både anställa och göra sig av med personal. Anställningstryggheten är chimär då den gör företag mindre konkurrenskraftiga.
  • Reglerad bostadsmarknad. Både destruktiva byggregleringar och hyresregleringar. Dålig rörlighet av arbetskraft mellan städer och regioner försvårar för företag att rekrytera. Dåligt utbud på bostäder driver upp bostadspriser.
  • Svensk utbildning och utbildningsnivå. En skola i förfall, vars problem har sin direkta grund i offentlig styrning (skollagen, regleringar, etc) och finansiering. Kopplingen mellan vad företag önskar från sin blivande arbetskraft och vad som produceras från svenska högskolor och universitet är nära nog obefintlig; de som utbildas är utbildade i genusvetenskap och inte i yrkesförberedande färdigheter.
  • En rättsstat i förfall. Polisen har svår resursbrist, rättssystemet/domstolsväsendet har klara brister. Rådande verklighet driver på marginalen också ut högpresterande individer från Sverige och svenska företag, samt minskar sannolikheten att utländsk specialiserad arbetskraft söker sig till Sverige. Företag ser svårigheter att skydda sin egendom.

”Överraskande”, säger företrädare för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, när företag, efter företag, efter företag presenterar nedläggningsplaner och/eller utlandsflytt. Och ”oppositionen” är tyst, eftersom de vare sig avviker från sossarnas systemsyn (enligt punkterna ovan), har några alternativa lösningar eller har någon vilja (!) att ta över.

Väljarna bär ansvaret för denna situation. Det är väljarna som valt denna kader av kompasslösa politiker som förordat den omfattande stat som kräver dessa höga skatter, de omfattande regleringarna som hämmar alla individer och familjer i deras strävan efter ett bättre liv, och som de facto, otvetydigt, leder till den uppgivenhet som följer av nedskärningar inom för människor viktiga samhälls- och välfärdstjänster. Samtliga åtta riksdagspartier förordar nuvarande system, endast med små kosmetiska praktiska skillnader.

Avsaknaden av sjukdomsinsikt bland svenskarna är det som skrämmer mest. Det är nästan lite poetisk rättvisa över att symptomen på ovanstående naturligt leder till missnöje, vilket medför att människor letar efter politiker som kan förändra och man finner Sverigedemokraterna (!), som är mer sossiga än sossarna själva (return to ”folkhemmet”). Mer av samma. Blir säkert bra detta. Good luck.


”Välfärds”-staten

3 juni, 2016

welfarestate

”Välfärds”-staten…

 

 

 

 

 

 

 

  • …innebär att en mängd tjänster som lika gärna kunde ha varit producerade på en fri marknad i fri konkurrens, och därmed effektivt, produceras genom politikerstyrda, centralplanerade administrationer, och därmed ineffektivt.
  • …vilket medför att verksamheterna över tid både har svårt att hålla uppsatta budgetar och att generera önskad kvalitet.
  • …vilket i sin tur medför att verksamheterna hela tiden kräver större och större resurstillskott från politikernas budgetar, där alternativet är nedskärningar. Och inte sällan i kombination.
  • …vilket betyder att skattetrycket tenderar att öka över tid.
  • …vilket allt annat lika medför att människor på marginalen värderar fritid allt högre och arbete allt lägre. Uttryckt på annat sätt: människors incitament att arbeta minskar.
  • …vilket i kombination med benägenheten för politiker att ständigt hitta på nya hinder (regleringar) för människor att frivilligt avtala om utbyte av värde med varandra också minskar människors vilja att starta nya företag.
  • …vilket med tiden gör det allt svårare för politikerna att öka skattetrycket. Vid någon punkt (som sannolikt är passerad) nås oundvikligen en nivå på skatterna där ytterligare höjd skatt ger LÄGRE skatteintäkter, totalt sett.
  • …vilket medför att trycket på de offentliga verksamheterna att spara, dvs skära ned, eller öka avgiftsfinansieringen, med tiden ökar.
  • …vilket medför att politikerna i sin iver att inte avvika alltför långt ifrån de löften som de gett till sina väljare angående den ”offentliga välfärden”, kannibaliserar på andra offentliga verksamheter, med resultatet att centrala funktioner såsom polis, samhällsskydd i stort, militärt försvar, men även pensioner och andra trygghetssystem får se sina resurstilldelningar och villkor beskurna.
  • …vilket också medför att lagstagad pensionsålder med tiden oundvikligen pressas upp. Reinfeldt flaggade förra året för 75 år, vad blir det om några år, därnäst? 80? Sedan 85?
  • …vilket oundvikligen medför konsekvensen att varje inbetalad skattekrona med tiden medför allt sämre välfärd.
  • …vilket med säkerhet betyder att det på medborgarna påtvingade systemet med välfärdsstaten för all framtid kommer att medföra en negativ spiral enligt ovan; skattehöjningar, nedskärningar, försämrade villkor.

Går det fortfarande att tala om offentlig VÄLFÄRD? Hur mycket mer tål landets arbetande och skattebetalande befolkning? När ska folk inse att roten till det hela inte har att göra med om man röstar in vänstersossar (s+mp+v) eller högersossar (m+c+l+kd) eller sossar (sd) till att administrera den offentliga välfärden? Utan att det hela handlar om hur man enklast möjligt börjar avveckla en offentligt finansierad och producerad välfärd och ersätter den med en privat finansierad och producerad välfärd?


De borgerliga är medskyldiga till skattehöjningarna

31 maj, 2016

AllaPartiledare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De borgerliga partierna, ”Alliansen”, är medskyldiga till de skattehöjningar och andra fri- och rättighetsinskränkningar som det svenska folket bombarderas av nu från sossevänstern. I grunden förespråkar samtliga åtta partier i riksdagen samma system; en mycket omfattande välfärdsstat där det offentliga tar hand om människors alla problem, stora som små, vare sig man vill eller inte vill, eller kan eller inte kan lösa dem själv.

De höga skattenivåer och de omfattande regleringar på de flesta marknader, som samtliga riksdagspartier står bakom, har flera skadliga effekter på landets ekonomi och därmed både direkt och indirekt på de offentliga finanserna.

    • Människors incitament att arbeta minskar pga höga skatter på arbete. Allt annat lika värderar en individ fritid hela tiden högre, i takt med att hen straffas för att arbeta mer.
    • Investeringsviljan för företag som verkar i Sverige minskar pga höga skatter på allt från anställningar, till kapital och energi. I synnerhet blir detta tydligt för större företag som har verksamhet i flera länder. För dessa är det enkelt att förlägga investeringar utan för Sveriges gränser, vilket de också gör.
    • Företags incitament att anställa minskar, eftersom arbetsavgifter och hårda arbetsmarknadsregleringar sätter käppar i hjulen. Vi får en onödigt hög arbetslöshet, i synnerhet bland unga och de med mindre eller ingen utbildning.

Sammantaget betyder detta att ett hela tiden svällande åtagande för det offentliga omöjligen är hållbart över en längre tidsperiod. Utveckligen är tydlig sedan många årtionden tillbaka.

Politikerna lovar nya allmosor till folket, de offentliga utgifterna som andel av BNP stiger hela tiden och för att finansiera dessa utgifter ökar hela tiden omfattningen av stölden av kapital från den arbetande befolkningen, genom direkta straffskatter på arbete, kapital, konsumtion, energi och punktskatter på nästan allt. Lägg ovanpå detta att man på andra sätt också försvårar för värdeskapande genom att man hindrar människor att frivilligt avtala med varandra, på grund av hårda regleringar.

Ovanstående står sossarna, de borgerliga/”Alliansen”, liksom SD, bakom. Samtliga riksdagspartier står bakom en omfattande välfärdsstat.

De borgerliga har under sina perioder av regeringsinnehav kanske inte accelererat skattepålagorna och regleringsivrandet, men man har heller inte, totalt sett, gjort särskilt mycket för att förändra grundorsaken till problemet med de hela tiden ökande offentliga utgifterna. Många ”borgerliga” slår sig för bröstet och menar att man under de senaste åtta årens regeringsinnehav lyckats sänka en del skatter, men med tanke på att de offentliga utgifterna fortsatte att öka, varje år, under de borgerligas styre, betyder det bara att sänkta skatter på några saker togs igen genom höjda skatter på annat, samt på ökad avgiftsfinansiering av offentliga verksamheter.

Man får intrycket av att det nästan är medvetet att låta sossarna få ta över ansvaret, låta dem höja skattebördorna och sedan återta makten i kölvattnet av folks missnöje. Bara för att slippa göra det själva.

En sak är säker. Det kommer bara att bli svårare att få de offentliga finanserna att gå ihop. Och då har jag inte ens berört de utgiftshöjningar som följer av flyktingmottagandet.

Man måste börja lyfta ur tjänsteproduktion ur den offentliga sfären. Man måste börja sänka skatterna och minska omfattningen av regleringarna. Det är den enda vägen fram. Att fortsätta att blunda för verkligheten kommer att sluta katastrofalt illa.


Dominobrickor på fall

26 oktober, 2015

DominosDet anländer nu alltså ofattbara 10000+ asylsökande till Sverige, per vecka. Långt över Migrationsverkets prognos för bara några månader sedan.

Det nya nu är att man har börjat tala i termer av kostnader, vilket man inte har tidigare, eftersom alla dylika invändningar tidigare stämplats som rasistiska och att gå Sverigedemokraterna (SD) till mötes.

Det intressanta är dock att det för några dagar sedan gick ut mail från Regeringskansliet till alla departementen där man varnar för ”stora besparingar” i alla statens verksamheter. Framförallt från 2016 och framåt. Och det är inga små besparingar heller. Siffran 270 miljarder på 4 år har nämnts. Regeringen har börjat få panik.

I ett land där välfärdsstaten är religion och oantastbar kommer merparten av dessa kostnadsökningar att matchas av skattehöjningar och statsupplåning. Det finns inte en chans att kroniska sossar i samtliga åtta riksdagspartier kommer lyckas enas om att spara 270 miljarder, så skattehöjningarna kommer. Var så säker.

Jag ser framför mig potentiella konflikter på många områden. På arbetsmarknaden, i förorterna, i städerna och småorterna som har översköljts av flyktingar, i kommunhusen, i statsförvaltningarna. Jag befarar att det kommer bli handgripligt och våldsamt. I utpräglade villakommuner, typ Ekerö, Täby, Lomma och Vellinge kommer inte det fysiska våldet att märkas än på länge. Dylika kommuner kommer däremot få dra ett tungt lass genom konfiskatoriska skatter i stället. Det kommer garanterat komma förslag om att ”rika” kommuner ska ta ett ”ökat ansvar”, något som de borgerliga partierna inte kommer motsätta sig. Räkna med ett par kronor i ökad kommunalskatt för de flesta kommuner och mer än så i villakommunerna.

Sedan finns det en klar risk att ökad upplåning betyder högre räntor, vilket betyder lägre fastighetspriser. Till det kommer ökat skattetryck, ganska stort sådant, som kommer vara hämmande på sysselsättning. Lägg in i den mixen en vikande global konjunktur med ökad arbetslöshet så finns det potential för så mycket explosiva förändringar att dominobrickorna står som spön i backen framöver.

Antagligen har vi bara har sett en liten början på jätteförändringar i väljaropinionen. Svenskar är sossar. Svenskar gillar välfärdsstaten. Men svenskarna har nog börjat tröttna på att sjuklövern orsakar dem onödiga kostnader och förfall av deras älskling, den gemensamt finansierade välfärden. Jag är förvånad över att SD inte är största parti enligt de senaste opinionsmätningarna. Det kommer nog. I takt med att krismedvetenheten och verkligheten sipprar in i folks medvetande kommer SD bara få mer och mer stöd. En fortsatt lam regering och en fortsatt lam borgerlig opposition ger vid handen att det bara finns ett oppositionsparti – SD. De går mot egen majoritet. Bara en tidsfråga.

Man ska dock ha klart för sig att alla ovanstående mer eller mindre sannolika problem är konsekvenser av att Sverige och svenskarna bekänner sig till välfärdsstatsreligionen. Välfärdsstaten är orsaken till att människor med skiftande bakgrund fastnar i utanförskap. Arbetsmarknaden är hårt reglerad, skatterna är skyhöga och stigande, bostadsmarknaden är ett gigantiskt och reglerat fiasko. Dominobrickorna faller på grund av välfärdsstaten.


Landet där höger är vänster

4 oktober, 2015

voting

Det politiska systemet är fascinerande (men samtidigt hopplöst plågsamt) att iaktta från sidan. Det är anmärkningsvärt att människor tror sig se en markant skillnad mellan ”höger” och ”vänster” i svensk politik. I realiteten är ”höger” vänster. Och i praktiken skiljer det några tiondels procentenheter i fråga om skattetryck mellan extremerna bland de åtta partierna i dagens svenska parlament.

I realiteten så kan inte ”vänstern” höja skattetrycket i någon större omfattning, även om de skulle vilja. Det skulle då ske en markant förskjutning av väljaropinionen mot ”höger”, så det skulle innebära att ”vänstern” straffar ut sig själva från köttgrytan. Omvänt, ”högern” kan inte sänka det totala skattetrycket annat än tillfälligt och ytterst marginellt, då väljaropinionen skulle förskjutas åt ”vänster” ifall de tog i för mycket.

Skattehöjningar och regleringar är politikernas enda verkliga existensberättigande när välfärdsstaten är det rådande paradigmet, vilket medför att den offentliga sektorn hela tiden sväller, på individernas bekostnad. Oavsett om det är ”vänstern” eller ”högern” som regerar så medför det svaga skyddet för individens fri- och rättigheter att skattetrycket ökar med tiden och att individens frihet beskärs i små steg hela tiden.

En borgerligt röstande individ kanske försvarar sin röst med att de i alla fall bromsar utvecklingen. Ja visst, kanske det, men slutresultatet av att koka en groda är samma.

Välfärdsstaten har kommit att bli en central och icke ifrågasatt del av svenskens medvetande. Och de borgerligt sinnade individerna fortsätter att rösta ”höger” i tron att de gör en god gärning.


Var är den borgerliga revolutionen?

21 september, 2015

badskatt

Jag fattar inte att så många är så tysta gällande skattenivåerna i det här landet. Ni som har inkomst av tjänst, ni är medvetna om att staten tar två av era tre intjänade kronor i skatt? VILL ni bli bestulna på 60-65% av det ni tjänar? Anser ni att ni får ut så mycket för era skatteinbetalningar att dessa skattenivåer är acceptabla och motiverade? Varför bryr ni er inte?

Om du har 35000 kr/mån (du ligger då under brytpunkt, vilket betyder att du då inte betalar statlig skatt), enligt lönebeskedet, betalar du drygt 10000 kr/mån i kommunalskatt om du bor i Stockholm (11000 kr/mån om du bor i Malmö) och din arbetsgivare betalar 11000 kr/mån i arbetsgivaravgift, vilket betyder att 21000/46000, dvs 46% (nästan 48% om du bor i Malmö), är direkta skatter för att du arbetar.

Den som tjänar, låt säga 55000 kr/mån, hamnar över brytpunkt för statlig skatt, samt får även betala värnskatt. Lönebeskedet meddelar att du får ut drygt 36000 kr/mån, men totalt har anställningen medfört skatter på över 38000 kr/mån, alltså 51% (53% om du bor i Malmö)! Och det är BARA skatter på direkt arbete.

Ovanpå detta kommer kapitalskatter, punktskatter; mervärdesskatter, energiskatter, koldioxidskatter, alkohol- & tobaksskatter, fastighetsskatter, etc, etc. Totalt betalar en vanlig löntagare mer än 60% av sin inkomst i skatt, en höginkomsttagare mer än så.

Tycker ni det är okej? Nån reaktion?

Som ytterligare upplysning kan jag berätta att om man summerar statens, kommunernas och landstingens utgifter (dvs vad vi som lydiga samhällsundersåtar betalat i skatt) får man att de totala skatteintäkterna för den offentliga sektorn ligger på lite drygt 1700 miljarder kronor/år. Kärnverksamheter, såsom rättsväsende, försvar och krisberedskap utgör ungefär 5,1% av de totala utgifterna. Vård, skola och omsorg står för 51% av den offentliga sektorns totala utgifter. Transfereringar (bidrag; trygghet vid sjukdom & handikapp, ålderdom, samt barnbidrag, etc) utgör 12,7% av de offentliga utgifterna. EU-avgiften uppgår till nästan 2,4% av inbetalade skatter.

Kärnverksamheterna, om man är liberalt sinnad, dvs rättsväsende, försvar och krisberedskap utgör alltså drygt 5% av de offentliga utgifterna. Uttryckt annorlunda: 5% av det du betalar i skatt per år går till nattväktarstatens kärnfunktioner. För en klassisk liberal, förespråkande kapitalism och ett starkt skydd för individens fri- och rättigheter, bör statens inkomster ungefär motsvara dessa utgifter (give or take, själv anser jag att det svenska försvaret är våldsamt underdimensionerat).

Är man socialliberal, och därmed inte anser att skyddet för individens fri- och rättigheter borde vara starkt, anser man antagligen att det offentliga också ska tillhandahålla vård, skola och omsorg, samt transfereringar. En normal, borgerlig väljare bör då kunna acceptera åtminstone 69% av de skatter som idag betalas in av samhällsmedborgarna, 71,5% ifall man anser att EU är en god idé. Vilket betyder att även en genomsnittlig borgerlig bör anse att skattetrycket är ALLDELES PÅ TOK FÖR HÖGT.

Och då har jag ändå inte berört KVALITETEN på de PLANEKONOMISKT styrda offentliga verksamheterna. Kvaliteten på välfärdstjänsterna som stat, kommun och landsting levererar till oss nyttjare av dem blir givetvis enormt lidande av att de inte är konkurrensutsatta.

Var är den borgerliga revolutionen?


Läget i Spanien akut

22 juli, 2012

Utvecklingen i Spanien är intressant och troligtvis ganska vägledande för resten av Europa.

Spaniens budgetunderskott är stort och stigande. Något MÅSTE göras. För varje dag som regeringen inte agerar blir de spanska räntorna allt högre, låneskulden accelererar och budgetsituationen än värre. Det sista man vill göra som politiker är att skära i de offentligt tillhandahållna tjänster som man har blivit valda på, dvs löften om att finansiera inte bara statens fullt moraliska och legitima uppgifter, dvs försvaret av individens rättigheter, utan ÄVEN utfästelser om att tillhandahålla välfärdstjänster ”gratis” eller starkt subventionerat för landets invånare. Det är de senare utfästelserna och associerade utgifter som nu kväver inte bara den spanska ekonomin utan även många andra ekonomier.

Den spanska finansministern ser avgrunden framför sig. Han vädrade förslag om att chockhöja skatter i Spanien, i synnerhet skatter på företag och finansiella transaktioner. Svaret på detta är givetvis att spanska företag inte bara hotar att flytta sin verksamhet utanför Spaniens gränser, utan de kommer faktiskt att göra det också ifall det blir verklighet. Detta visar att välfärdsstaten börjar nå vägs ände, precis som vi välfärdsstatskritiker länge hävdat. Att låna ytterligare för att betala skulder säger sig självt att det inte är någon lösning, ens kortsiktigt. Att kraftigt höja skatterna för att få bukt med budgetunderskottet är inte heller möjligt, visar det sig, då det slår undan skattebasen och förvärrar läget.

Slutsatsen är att den enda vägen att få bukt med de skenande skulderna är att minska utgifterna. Det offentliga måste överge finansieringen av sådana tjänster som marknaden kan tillhandahålla på egen hand; sådana tjänster som politikerna till övervägande del sitter invalda i sina respektive parlament på grundval av; sådana tjänster som innebär att staten eller det offentliga utfäster sig att sörja för människors välfärd i olika utsträckning. Det är sådana utfästelser som har sänkt staternas ekonomier.

Politiker, tillsammans med sina väljare, har intecknat landets invånares framtid, genom lån som morgondagens generationer ska betala, för att ”ge” människor välfärd idag. Men nu är verkligheten sådan att omfattningen av skulderna innebär att nya skulder inte bara drabbar framtida generationer, utan även nu levande arbetande och skattebetalande människor. Verkligheten går inte att undfly.

Läget är akut och kräver drastiska ändringar. Det går inte att fortsätta på inslagen väg. Det är dags för staten att återgå till att finansiera sina legitima kärnuppgifter, dvs skyddet av människors liv, frihet och egendom. I detta ingår att tillhandahålla skydd mot våld, genom polis och militärt försvar, och ett avtalsrättsligt förvar genom domstolar. I detta ingår INTE att ”ge” människor rätt till något på någon annans bekostnad. Ju förr BÅDE dagens politiker och de som väljer politikerna inser detta, desto snabbare går det att lösa problemet med staternas skenande budgetunderskott.


Kris för kapitalismen? Eller för kollektivismen?

26 oktober, 2011

Björn Wiechel, ordförande för SSU i Västerbotten, skriver idag ett debattinlägg i Västerbottens Folkblad. Jag anser att Björn behöver jämföra sin karta med verkligheten.

Kapitalismen genomlider ingen kris. Det är inte de kapitalistiska inslagen i våra ekonomier som skapar obalanserna och det är inte kapitalismen som skapar misär och fattigdom. Tvärtom.

Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på frivilliga överenskommelser mellan individer vars fri- och rättigheter – alla individers lika rätt till sitt liv, sin frihet och frukten av sitt arbete – är skyddade av en rättsstat. Krisen är ett resultat av långvariga strukturfel – som definitivt inte är kapitalistiska (eller liberala) i sin natur.

Vare sig Reinfeldt eller någon annan av dagens ledare kan anses vara skyldig till problemen. De gör dock allihop ett väldigt dåligt jobb att förvalta situationen.

Problemen är uppbyggda över lång tid. Det överskuggande problemet är att man möjliggjort sk Fractional Reserve Banking (FRB), dvs att man har tillåtit banker att låna ut pengar man inte har (en form av falskmynteri eller bedrägeri), samtidigt som priset på pengar och mängden pengar i omlopp regleras och manipuleras genom centralbanker. Denna ordning var något som infördes under första halvan av 1900-talet världen över. Det har medfört att staterna har kunnat föra keynesiansk stimulanspolitik under sämre tider, vilket byggt på de offentliga underskotten och statsskulderna, men man har samtidigt inte lyckats minska underskotten eller skulderna under bättre tider. Konsekvensen är att berget av krediter har en tendens att växa med tiden. Skulderna är en konsekvens av (både höger- och vänster-) politikers vilja att styra (”omfördela”) ekonomin. Men alla skulder måste i slutändan betalas av någon.

Förmåga att betala av skulder beror av förmåga att skapa värde, dvs att skapa något (en vara eller en tjänst) som någon annan är beredd att frivilligt betala för. Problemet är att samtidigt som staterna byggt upp sina skulder, har man också insett att skulderna kostar. Dessa kostnader drar med tiden med sig oundvikliga skattehöjningar för att finansiera både ökade omfördelningskostnader och räntekostnaderna på skulderna.

Politikerna ”mutar” väljarna med en massa saker under valrörelserna för att de ska rösta på dem. I verkligheten är deras uppfattning om vad dessa löften kostar skev, vilket resulterar i otillräcklig finansiering. De efterföljande underskotten har i realiteten bekostats av krediter. Samtidigt driver detta naturligt på politikernas önskan att öka skatteuttaget ytterligare, ”så att man får råd med dom där omfördelningsreformerna som vi lovade förrförra valet”. Skatteuttaget har sedan mitten av förra århundradet ökat dramatiskt.

Skatter har den egenheten att de allt annat lika minskar människors vilja att arbeta. Ju mer staten tar ifrån en individ frukten av dennes frivilliga arbete, desto mindre benägen blir denna individ att arbeta. Alternativet fritid värderas plötsligt högre. Ovanpå de direkta minskade incitamenten till produktivt arbete som kommer från det ökande skatteuttaget, har de klåfingriga politikerna (både från höger och vänster) infört direkta hinder för människor att arbeta och skapa värden, så kallade regleringar. Alla varu- och tjänstemarknader är reglerade i större eller mindre grad. Regleringarna är alltså också något som hämmar värdeskapande arbete.

För att knyta ihop säcken så har vi alltså en situation med en skulduppbyggnad som har pågått under en lång tid, som möjliggjorts av ett i grunden instabilt monetärt system, och som börjar nå vägs ände när nya skulder inte förmår skapa tillräckliga värden för att betala av gamla skulder. Samtidigt är ekonomiernas/politikernas möjlighet att betala av skulderna begränsade, eftersom man genom skatter och regleringar hindrar värdeskapande arbete.

Detta är i stora drag vad skuldkrisen handlar om.

Dess lösning ligger således inte i att skapa mer skulder. Det gör naturligtvis bara saken ännu värre. Lösningen måste innefatta en reformering av det monetära systemet, med naturligt skapade hinder för politiker att bygga upp nya skulder (till exempel ett förbud mot FRB), i kombination med incitament till frivilligt, produktivt arbete. Nyckeln är att ge människor makten över sina egna liv genom ett starkare skydd för individens fri- och rättigheter.

Kort sagt, kasta kollektivismen, genom främst socialismen och korporativismen, på sophögen och tillåt kapitalismen att skapa grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle med arbete och välfärd.