BREAKING NEWS: Koldioxid ej huvuddrivare av klimatet!

17 oktober, 2017

 

Källa: NoTricksZone.

Detta är centralt i hela industrin kring att göra koldioxid till en klimatbov. Efter larmet om att koldioxid skulle kunna vara en huvudorsak till en antropogent skapad global uppvärmning, har mängder av studier gjorts och publicerats som undersöker sambandet. Från att initialt ha pekat på att larmen var påkallade, har studierna i allt högre grad visat att sambandet närmar sig noll, dvs att koldioxidens roll i en antropogent skapad uppvärmning inte är i närheten av den magnitud som varnades för initialt. Det är absolut fortfarande möjligt att människan orsakar någon form av global temperaturhöjning, och att koldioxid har en viss påverkan, men det förefaller allt mindre troligt att koldioxid har den huvudroll i denna process som implicerats i de initiala larmen.

Tänk på implikationerna av detta.

Annonser

Klimatföreläsning med Martin Hedberg

7 april, 2017

Martin Hedberg, välkänd TV-meteorolog. Föredrag med titeln ”Klimat i förändring” och med undertiteln ”Spelar det någon roll?”

Lite reflektioner efter att ha fått dryga 24h att smälta ( 🙂 ) Martin Hedbergs syn på klimatet.

Jag har lyssnat på många föredrag om klimatet. Jag menar många. Både från de som är alarmister och från de som har en mer skeptisk hållning till magnituden av koldioxidens inverkan på klimatet lokalt och globalt.

Det här överträffade allt hittills i fråga om extrem alarmism. Allt.

Jag har t ex först nu stött på någon som menar att best case när det gäller havsnivåhöjning är +25 meter kommande 5000 år. Best case. Mest sannolika, enligt Hedberg, landar på 50+ meter. Hedbergs base case ligger ovanför worst, worst case enligt IPCC AR5! Och IPCC är alarmister! Inte minst mot bakgrund av att uppmätt temperaturutveckling inte alls följt ensemblescenarierna och levererat långt under befarad temperatur. Men Hedberg toppar detta, med skruv!

Hedberg uttryckte det som att det redan detta sekel i princip är odiskutabelt att den globala havsnivån stiger ”en meter eller mer. Kanske tre”.

Men vi sätter Hedbergs presentation i en kontext. Vi har med stor sannolikhet haft stigande temperaturer globalt sedan åtminstone den ”lilla istiden” på 1700-talet. Vad kan man förvänta sig då? Jo, varmare atmosfär ger varmare vatten och varmare vatten expanderar, därav en stigande havsnivå. I tillägg avger ett varmare hav koldioxid, vilket ökar koldioxidhalten i atmosfären. Värt att ha i bakhuvudet under hela klimatdiskussionen är med andra ord att redan i grunden stiger koldioxidhalten i atmosfären på grund av en långsiktig, flerhundraårig trend. Den från människan tillförda koldioxiden till atmosfären ska adderas till grundtillförseln.

Här är nuvarande havsnivåutveckling, färskt från climate4you, officiell data. Först sammanvägd data från ett flertal mätpunkter globalt sedan 1900-talets början:

Notera den stigande trenden. Dock ingen acceleration. Sedan satellituppmätta havsnivåer, sedan 1992 (finns inga satellitdata tidigare än så):

Dvs, återigen en jämn stigning, men ingen synbar acceleration. Om kommande 80 år ska se 1-3 meter havsnivåhöjning, borde man inte ha sett i alla fall en antydan till acceleration redan i dagens data?

IPCC talar om kanske 60-65 cm som ett basscenario i sin ”AR5”-rapport (5th Assessment Report). Alltså den senaste rapporten som sammanställdes 2009. Värt att tillägga är också att uppmätt temperaturhöjning inte är i närheten av de scenarier som IPCC befarat. Detta talar ytterligare emot Martin Hedbergs extrem-extrema klimatscenarie.

Fair enough. Det är kanske möjligt att Martin Hedbergs huvudscenarie har en matematisk sannolikhet >0. Den måste då bygga på att den globala medeltemperaturen accelererar ordentligt. Och det måste den göra redan i närtid, de närmaste kommande åren, för att havsnivåerna ska ha skuggan av en chans (risk!) att nå de nivåer som Martin Hedberg befarar. Det återstår att se. Dagsaktuell satellituppmätt atmosfärisk temperaturstatistik här:

Det återstår också att se om de förstärkningseffekter kickar in som Martin räknar med, dvs att vi snart når en ”tipping point” där koldioxiden samverkar med minskat albedo, minskad mängd svaveldioxidpartiklar och ökad halt metangas i atmosfären och vi får en ”runaway global warming”. Återstår att se. Tillåt mig tvivla. Tillåt mig också tvivla på att spårgasen koldioxid har den huvudroll för den globala temperaturen, som de mest alarmistiska klimatpredikarna hävdar.

De KAN ha rätt. Absolut. Men med hänvisning till Ockhams rakkniv-analogin, vad är mest sannolikt? Jordens klimat har varit självreglerande i miljarder år. Koldioxidhalterna har varit betydligt högre än de är nu. Varför skulle inte Jorden kunna självreglera sig igen?

Fair enough igen: Människan har på geologiskt kort tid ökat koncentrationen av koldioxid i atmosfären. Men även om ökningen ser dramatisk ut just nu så är förändringen inte jätteunik. Koldioxidhalterna har stigit betydligt mer i förhistorisk tid än den har nu. Och till betydligt högre nivåer. Visserligen kanske inte på så kort tid, men ändå. Och märk väl, det råder inte konsensus om att koldioxiden har den huvudroll för Jordens medeltemperatur som förs fram av superalarmisterna.

Martin Hedberg presenterar homogeniserad temperaturdataserie.

Och på tal om temperaturen. Den temperaturdata som Hedberg hänger upp hela sitt case på är en så kallad ”homogeniserad dataserie” av sammanställda mätdata från ett antal platser runt om på Jorden. Som emanerar från den klimatalarmistiska delen av NASA där Michael ”hockey stick” Mann och osympatiske Gavin Schmidt huserar. Agendan där är välkänd.

Vad är då en ”homogeniserad” temperaturdataserie? Jo, det betyder att man har manipulerat dataserierna för att kompensera för en rad saker, t ex att omgivningen runt mätstationen ändrats under åren pga människans bebyggelser; man har alltså gjort justeringar av datan. Det kan man väl göra. Urban Heat Island-effekten (UHI) är välkänd och väldokumenterad. Men det som är intressant i sammanhanget är att det finns många dataserier som inte uppvisar den accelererande temperaturhöjning som av någon märklig anledning uppstår i NASAs justerade dataserie.

1979 började man mäta temperaturen i atmosfären med satellit. Den datan uppvisar inte samma typ av acceleration som existerar i NASAs homogeniserade marktemperaturdataserie. Man kan se att temperaturen stigit, men med tanke på att 1970-talet var ett ganska kallt årtionde globalt (i TIME Magazine hade man en känd cover där man frågade sig om en ny istid var på gång) är det inte helt överraskande att man har en viss stigande trend sedan dess. Dessutom är den längre trenden sannolikt också stigande sedan 1700-talet, då det omvittnat och dokumenterat var kallare, åtminstone på norra halvklotet (och därmed sannolikt också på södra halvklotet, men det finns för få dokumenterade observationer för att styrka det säkert).

En annan märklig sak med NASAs homogeniserade temperaturdataserie är att 1930-talet var ett ganska varmt årtionde. I Sverige slogs t ex värmerekordet i Ulltuna i Uppland på 38 grader 1933 och tangerades i Målilla i Småland 1947. Dessa rekordnoteringar, liksom många amerikanska temperaturrekordnoteringar under 1930-talet, står sig än idag, trots global ”rekordvärme”. Det generellt, och förmodat, varmare 1930-talet syns visserligen i NASAs serie, men rimligen borde temperaturen vara åtminstone i linje med dagens. Och det kan också ha varit varmt i början av 1900-talet då Roald Amundsen lyckades ta sig genom Nordvästpassagen 1906, vilket bara är möjligt när Arktis isutbredning är väldigt liten. Eller så berodde isutbredningen 1906 på gynnsamma strömmar vid det tillfället. Man vet inte riktigt. Klart är att Arktis is har varierat stort även innan människan hade någon möjlighet att på allvar påverka den globala medeltemperaturen. Det finns anledningar att på goda grunder misstänka att NASA har ”homogeniserat” bort lite väl mycket av värmen under första halvan av 1900-talet och accentuerat värmen under de senaste 50-60 åren och i synnerhet de senaste 30 åren. Allt för att få till en så hockeyklubb-liknande temperaturutveckling som möjligt. En purfärsk sammanställning av en del frågor kring den manipulerade temperaturdatan här.

Och visst, man kan dividera fram och tillbaka om vad som driver det globala klimatsystemet. Och det finns säkert ett visst fog att vara vaksam mot snabba förändringar kommande år om de nu inträffar. Men för att sätta Martin Hedbergs presentation i ett perspektiv, och som han själv faktiskt sade, spelar det någon roll? För oavsett så kommer havsnivåerna, enligt Hedberg, att stiga minst 25 meter, sannolikt 50 meter, kommande 5000 år och 1-3 meter redan de närmaste 80 åren. Och vi kan inte göra ett jäkla skit åt det. Koldioxiden finns redan i atmosfären och människan har mer fossila bränslen att förbränna så koldioxidhalten kommer fortsätta öka innan den börjar minska när mängden förbränningsbart kol så småningom minskar. Det är med andra ord kört, om man tror på koldioxiden som huvuddrivare av klimatsystemet.

Eller? Ingen som vill tänka tanken att oavsett om Martin Hedberg har rätt eller om Judith Curry eller Roy Spencer eller John Christy (för att nämna några av de klimatforskare som publikt uttryckt skepsis mot koldioxidens roll i det globala klimatsystemet) har rätt så är det bästa vi kan göra att ge oss själva så bra förutsättningar som möjligt att anpassa oss efter de förändringar som faktiskt sker (vare sig det handlar om stigande eller sjunkande temperatur, eller stigande eller sjunkande havsnivåer)?

Och hur då då?

Frihet. Ju friare människor är att skapa värde för sig själva och andra, ju friare människor är att utbyta producerat värde med varandra, desto större samlat välstånd och ekonomisk frihet har både individer och lokalsamhällen att med tekniska hjälpmedel och innovationer möta de utmaningar som man ställs inför.

Dagens politiska klimatdebatt handlar om raka motsatsenAlla klimatkonferenser och all klimat-”politik” handlar om att minska individers frihet, att omfördela och subventionera och att reglera och beskatta. Helt och hållet kontraproduktivt. Det gör oss bara mer sårbara.

Påtagligt är också de religiösa undertonerna, både hos moderatorn (som satte nivån i presentationen av Martin Hedberg då vi nu skulle få höra om ”riktiga fakta, inte åsikter”), hos föreläsaren i sin roll som uppfordrande predikare och bland en del tydligt frälsta åhörare. En av åhörarna sa faktiskt uttryckligen att ”[skeptikerna] borde inte ifrågasätta. Det borde vara förbjudet!”. Jag skojar inte! Om man vill kalla klimatforskningen för vetenskaplig, kan man inte kalla kritiker av hypotesen öknamn (”förnekare”) och förbjuda åsikter (censur). Det kanske i slutändan visar sig att alarmisterna har rätt. Den möjligheten finns. Men genom sitt ovetenskapliga och icke-ödmjuka beteende drar man ett löjets skimmer över hela klimatforskningsområdet. Om man vill tas på allvar måste man också bemöta invändningar på allvar och med ödmjukhet.

My 5 cents.


Högre löner i sjukvården? Kräv fri marknad!

23 januari, 2017

lindstrom_sjuk_humorDet finns en väsentlig del i denna diskussion som utelämnats.

Johnny Magnusson i den länkade artikeln har rätt i att han inte kan ”vifta med en trollstav”. Han är en politiker som är satt att styra över en tjänsteproducerande verksamhet med tilldelad budget av skattemedel.

En politikerstyrd, och skattefinansierad, tjänsteproducerande verksamhet är planekonomisk eller centralstyrd till sin natur. Man producerar inte vad människor (”konsumenter”) behöver/efterfrågar, utan vad politikerna beslutar över deras huvuden att de behöver. De tilldelar resurser enligt stelbenta planer och budgetar som är obsoleta långt innan de träder i kraft och innan de får genomslag i organisationen och möter kunden/patienten. Verksamheterna ÄR ineffektiva och därmed DYRA.

Att tilldela en dylik verksamhet mer medel (kräver omfördelning av andra offentliga medel och/eller högre skatter) löser inte grundproblemet. Kortsiktigt skapar det visst manöverutrymme, men snart är man tillbaka i samma situation igen. Nya sparbeting, som är nödvändiga i ineffektiva verksamheter, håller nere verksamhetsutveckling och personalens löneutveckling.

Den huvudsakliga konsekvensen av den ineffektiva, planekonomiska driften är att verksamheten med tiden konsumerar allt mer skattemedel, vilket dels betyder att andra skattefinansierade verksamheter tilldelas relativt mindre, dels att skatterna höjs, vilket hämmar den generella ekonomiska utvecklingen, som i sin tur minskar skattebasen och förvärrar problemet.

Det är inte enskilda politiker eller partipolitik som är grundproblemet. Grundproblemet är att verksamheterna alls är styrda av politiker och finansierade via skatter. Om man således eftersträvar en långsiktig lösning så bör man helt, eller åtminstone till väldigt stor del, lyfta bort tjänsteproducerande verksamheter från den offentliga sfären.

Om de som är anställda inom vården idag, med all rätt, önskar högre löner och bättre arbetsförhållanden, är den mest rationella vägen att gå för dessa att försöka påverka människor att ifrågasätta den offentliga centralplaneringen och skattefinansieringen.


Vinster i välfärden

2 november, 2016

vivDet är med en stor portion uppgivenhet man tar del av en SIFO-undersökning om svenskars inställning till ”vinstutdelning” i företag verksamma inom välfärdssektorn.

Det är illa nog att folk är så totalt indoktrinerade och marinerade i välfärdssocialism att en stor majoritet är för totalt förbud eller av begränsning av vinstuttag i ”privata företag som är offentligt finansierade, inom vård, skola och omsorg”.

Värre är att det förmodligen är en ännu större majoritet emot att avreglera denna sektor så att antalet företag verksamma inom denna sektor till största delen (eller hellre: samtliga) varken är statligt reglerade eller offentligt finansierade.

Människors socialistiska och kommandoekonomiska preferenser i denna fråga hämmar starkt utvecklingen av svensk vård, skola och omsorg.

Vinstincitament är nödvändigt för att på något sätt effektivisera och kvalitetssäkra utbudet av varor, eller i det här fallet: tjänster.

På en marknad där fri konkurrens råder kan bara ett företag överleva som levererar det som kunden/patienten förväntar sig. Ett företag som inte når upp till kundens/patientens förväntningar riskerar att kunden/patienten väljer ett annat företag för sitt behov nästa gång, samt att rykten eller publika omdömen om dålig/otillräcklig vård, skola eller omsorg styr kunder/patienter till andra företag. Människan står i centrum. Inte systemet.

Frånvaro av vinstincitament innebär att verksamheten inte fokuserar på kunden/patienten utan i stället på att nå en tilldelad politikerbeslutad budget. Kommandoekonomi. Centralplanering. Tänk Sovjetunionen. Systemet står i centrum. Inte människan.

Marknaden är självreglerande. Dåliga företag överlever inte. Bra företag gör det. Dåliga sorteras bort. Bra företag belönas. Vinstincitament är en helt essentiell del av denna process.

Vinst är en förutsättning för att utveckla och förbättra både välfärdstjänsterna och för att utveckla människorna som jobbar i företagen. Det är stor tragik för alla inblandade att människors uppfattningar om detta är så förvrängda.

(Fotnot: Bilden är hämtad från en opinionsundersökning från 2015 som presenterades i Dagens Arena)


Avsaknad av sjukdomsinsikt

22 september, 2016

bidragskatterregleringarVarför lägger storföretag, som exempelvis Ericsson eller Nomad Foods/Findus, ner stora enheter i Sverige?

Det finns inga enskilda faktorer, utan det är givetvis ett resultat av en sammanvägning av flera orsaker. De främsta orsakerna är:

  • Sverige har världens högsta skattetryck. Inkomstskatter, kapitalskatter, energiskatter, punktskatter, etc, etc. Det är ett omfattande batteri av skatter och avgifter på allt. Sverige har till och med skatt på vissa skatter (mervärdesskatt på energiskatt)! Individer ser de samlade pålagorna och kan relativt enkelt inse att det gynnar dem flerfalt att hellre göra karriär utomlands än i Sverige; ju mer högpresterande och potentiellt värdeskapande en individ är, desto större blir belöningen både ekonomiskt och socialt att flytta utomlands. Likaledes blir Sverige oattraktivt för specialiserad utländsk arbetskraft att arbeta i Sverige, till både svenska företags nackdel och till nackdel för det svenska samhället i stort. Ju större del av individers inkomst som staten stjäl genom beskattning, desto lägre värderar individen arbete och desto högre värderar individen fritid. De höga skatterna i Sverige demotiverar människor att arbeta och skapa värde.
  • Detaljregleringar av företag. Politiker älskar att klåfingra. Styrelsesammansättningar, bonusar, arbetsmiljö, handikappanpassning; allt stort och smått är föremål för kostnadspålagor som hämmar företags konkurrenskraft.
  • Arbetsmarknadsregleringar. Det är svårt att både anställa och göra sig av med personal. Anställningstryggheten är chimär då den gör företag mindre konkurrenskraftiga.
  • Reglerad bostadsmarknad. Både destruktiva byggregleringar och hyresregleringar. Dålig rörlighet av arbetskraft mellan städer och regioner försvårar för företag att rekrytera. Dåligt utbud på bostäder driver upp bostadspriser.
  • Svensk utbildning och utbildningsnivå. En skola i förfall, vars problem har sin direkta grund i offentlig styrning (skollagen, regleringar, etc) och finansiering. Kopplingen mellan vad företag önskar från sin blivande arbetskraft och vad som produceras från svenska högskolor och universitet är nära nog obefintlig; de som utbildas är utbildade i genusvetenskap och inte i yrkesförberedande färdigheter.
  • En rättsstat i förfall. Polisen har svår resursbrist, rättssystemet/domstolsväsendet har klara brister. Rådande verklighet driver på marginalen också ut högpresterande individer från Sverige och svenska företag, samt minskar sannolikheten att utländsk specialiserad arbetskraft söker sig till Sverige. Företag ser svårigheter att skydda sin egendom.

”Överraskande”, säger företrädare för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen, när företag, efter företag, efter företag presenterar nedläggningsplaner och/eller utlandsflytt. Och ”oppositionen” är tyst, eftersom de vare sig avviker från sossarnas systemsyn (enligt punkterna ovan), har några alternativa lösningar eller har någon vilja (!) att ta över.

Väljarna bär ansvaret för denna situation. Det är väljarna som valt denna kader av kompasslösa politiker som förordat den omfattande stat som kräver dessa höga skatter, de omfattande regleringarna som hämmar alla individer och familjer i deras strävan efter ett bättre liv, och som de facto, otvetydigt, leder till den uppgivenhet som följer av nedskärningar inom för människor viktiga samhälls- och välfärdstjänster. Samtliga åtta riksdagspartier förordar nuvarande system, endast med små kosmetiska praktiska skillnader.

Avsaknaden av sjukdomsinsikt bland svenskarna är det som skrämmer mest. Det är nästan lite poetisk rättvisa över att symptomen på ovanstående naturligt leder till missnöje, vilket medför att människor letar efter politiker som kan förändra och man finner Sverigedemokraterna (!), som är mer sossiga än sossarna själva (return to ”folkhemmet”). Mer av samma. Blir säkert bra detta. Good luck.


För och emot hårda vapenlagar

21 juli, 2016

GunControlDebatten om vapenlagar är kanske inte särskilt omfattande i Sverige. Däremot är den föremål för stor diskussion i främst USA. Den debatt som förekommer i Sverige handlar ofta om åsikter om de amerikanska vapenlagarna. Dock vore en principiell diskussion även för svenska förhållanden intressant. Jag tänkte här lista en del argument för och emot strängare vapenlagar.

Regleringsförespråkarna anför oftast argumentet att om man ökar regleringarna så kommer färre vapen i omlopp och då minskar antalet dödsskjutningar med skjutvapen inblandade. Även om det går att sympatisera med intentionen i en sådan hållning, är det sannolikt att hårdare regleringar av legala vapen inte har någon märkbar effekt alls på antalet dödsskjutningar, men att det i stället bara försvårar för jägare och sportskyttar i sin kontrollerade utövning.

Det som staten kan reglera är licensierade vapeninnehav, dvs legala vapen. I Sverige är dessa i huvudsak vapen avsedda för jakt (älgstudsare och liknande) samt sportskyttevapen. Antalet brott som begås med dylika vapen är försvinnande litet i förhållande till det totala antalet vapenbrott. Stölder av legala vapen är dessutom stadigt minskande sedan årtionden tillbaka.

I USA ser marknaden för licensierade vapen lite annorlunda ut. Efter en körning mot brottsregister och federal prövning kan man köpa även andra typer av halvautomatiska vapen, för personligt självförsvarsbruk. Handel med och licensiering av helautomatiska vapen är hårt reglerad i USA (National Firearms Act, Gun Control Act och Firearm Owners’ Protection Act).

Att skärpa restriktionerna på legala vapen kommer sannolikt enbart ha symbolvärde och inte minska tillgången på vapen generellt. Erfarenheter från andra typer av förbud (t ex spritransoneringen i USA 1920-1933) visar att en svart marknad uppstår för att tillgodose den efterfråga som existerar – där det är ännu svårare att ha någon sorts kontroll och där brottssyndikat som handlar med illegala vapen kommer att få ett uppsving. Den individ som vill komma över ett vapen, gör det oavsett om marknaden är vit eller svart. I praktiken kommer mer regleringar därför sannolikt inte att få någon som helst effekt på antalet döda.

Det finns dessutom inga empiriska fakta som stödjer tesen om fler vapen, fler brott och fler döda (Kates & Mauser, Would banning firearms reduce murder and suicide?, 2007 ). I teorin kan det dessutom finnas rakt motsatt effekt, eftersom vapen också har en avskräckande effekt för våldsbrott. Jämför t ex med kärnvapenavskräckningen (”terrorbalansen”).

Intressant lästips: Legala vapen – samhällsproblem eller rättighet (Timbro, 2014)

Ett principiellt försvar för liberala vapenlagar

Det är en fundamental individuell frihet och rättighet att försvara sitt liv och sin egendom i proportion mot potentiellt hot. I en värld där kriminella i allt större omfattning innehar skjutvapen är det således påkallat att man som vanlig, laglydig medborgare har både rätt att anskaffa och inneha skjutvapen i självförsvar.

Att varje individ eller familj innehar skjutvapen är också en garant för att staten inte ska ta sig för stora friheter på individernas bekostnad. Det ska vara lätt för folket att göra uppror mot en alltför påträngande statsapparat. Eller som John Adams (f1735-d1826, USAs andra president 1797-1801) uttryckte det: ”En beväpnad medborgare är en medborgare. En obeväpnad medborgare är en undersåte”. Dessutom är Sveriges militära försvar i princip nedlagt så att det finns fler vapen hos enskilda individer kan möjligen också verka avskräckande för främmande makt.

Liberala vapenlagar betyder att kriminella inte har monopol på skjutvapen. Fler beväpnade hederliga medborgare gör livet svårare för kriminella.

Sammanfattning

Min sammanfattande uppfattning är att mer reglering betyder fler illegala vapen, vilket leder till större risk att olämpliga personer innehar vapen. Samtidigt är legal tillgång till vapen i självförsvar i högsta grad förenligt med de individuella rättigheterna.


Symptom på välfärdsstatens kollaps allt vanligare

12 juli, 2016

Welfarestate2Idag kan två rubriker från det svenska nyhetsflödet sätta ljus på helt naturliga symptom på den svenska välfärdsstaten.

Platsbrist på förlossningsavdelningen på Lunds universitetssjukhus, ett av Sveriges största sjukhus, medförde att en baby dog.

Rekordstor brist på sjuksköterskor, medför att vårdplatser stängs och att i stort sett samtliga landsting har överbeläggningar.

Vården är en central och helig del av den svenska välfärdsstaten. Årtionden av indoktrinering av svenskarna, från tidig ålder, har fått dem att tro att vård måste vara finansierad via skattsedeln och centralplanerad av politiska byråkrater. Man kan verkligen undra varför, eftersom man med enkel logik kan påvisa att en dylik organisation leder till en rad skadliga effekter för i stort sett samtliga inblandade, och i synnerhet för de som ska ta del av vården och de som arbetar med att vårda.

Ovan rubriker skvallrar om brist på resurser och anställda som flyr till bättre förhållanden och löner utomlands. Detta är dock ingen förvånande utveckling, utan är helt normala konsekvenser när man väljer att ha offentligt finansierad och centralstyrd vård, i kombination med hårda arbetsmarknadsregleringar.