Är EU nyliberalt?

24 februari, 2010

Av någon anledning tycks en del individer ha fått för sig att EU på något sätt skulle präglas av ”nyliberalism”, att EU genomför ”nyliberal politik” eller att EU skulle regera med hjälp av ”nyliberala diktat”.

Kärnan i liberalism, vare sig den är ”ny” eller gammal, är frihet från tvång i alla former. Men det är få saker med EU som kan kategoriseras som liberalt. Jag skriver gärna under på de fyra friheterna som är EU:s grundpelare – fri rörelse av människor, varor, arbete och kapital inom unionens gränser. Utöver det är det är EU en stor besvikelse med tanke på myriaden av detaljregleringar, jordbrukssubventioner, tullmurar och en helt sinnessjukt omfattande byråkrati.

Ilse-Marie skriver att ”EU har utvecklats till en superstat vars nyliberala diktat pressar sina medlemsstater att slakta välfärden, de sociala skyddsnäten och arbetsrätten”.

Jag lämnade en kommentar.

Via Ilse-Maries blogg fann jag också en text från Kerstin Berminge, på Motvallsbloggen, som menar att ”nyliberaler” bör glädjas över EU:s utveckling med nedskurna välfärdssystem, vilket, enligt hennes resonemang, är ett exempel på en ”chock” i Naomi Kleinsk tappning.

Jag frågade henne vad alternativet var till att skära i verksamheterna när underskotten skenar. Hennes svar var att anställa fler människor till de offentliga verksamheterna, eftersom det tydligen skulle generera vinster (?) till statskassan och medföra mer köpkraft (?) för företag. I min värld innebär en större offentlig sektor också större offentliga utgifter och därmed mindre pengar i statskassan.

Kerstin Berminge godkände inte min sista kommentar så jag lägger in den här i stället:

Kerstin,

Som förenklad illustration: Offentligt anställd erhåller lön 100 och betalar skatt 50. Staten erhåller skatt 50 och betalar lön 100, samt arbetsgivaravgift 32. Varje offentliganställd betyder alltså en nettokostnad för staten på 100+32-50 = 82 som måste finansieras via skattsedeln. Nettokostnaden finansieras av privat sysselsatta; de offentligt anställda bär inte sina egna kostnader – de är beroende av privat sektor för sin utkomst. Att anställa fler inom den offentliga sektorn betyder med andra ord en nettokostnad för samhällsekonomin.

Ditt förslag är, om jag förstod dig rätt, att höja skatterna för att finansiera det ökade antalet anställda inom den offentliga sektorn. Ökade skatter betyder minskad köpkraft för både individer och företag. Allt annat lika betyder det att företagens kostnadsmassa ökar, att deras benägenhet att möta de ökade kostnaderna med att minska antalet anställda ökar. Konsekvensen är alltså minskad sysselsättning i privat sektor, dvs inom den sektor som skall finansiera de ökade kostnaderna inom den offentliga sektorn. Hur går detta ihop? Det gör det inte. Det vanliga är att staten tvingas låna upp mellanskillnaden, dvs att statsskulden ökar, eller att höja skatterna. Detta betyder ökade offentliga räntekostnader och en kostnad som skjuts på framtida generationer att betala och/eller ännu ett varv i den negativa spiralen som följde av den ursprungliga skattehöjningen.

Att denna utveckling också sker i verkligheten, och inte bara i fiktiva exempel som ovan, visar utvecklingen inom alla länder som har stora välfärdsstater. Resultatet av en allt större andel offentligt finansierad verksamhet blir med tiden tvingande nedskärningar pga ineffektivitet och kapitalflykt.

Med ovan illustration, anser du fortfarande att det blir en nettostimulans för ekonomin, att det ger ökad köpkraft för privata företag, att det ger fler jobb totalt i ekonomin, genom att öka de offentliga utgifterna? Är det så jag ska förstå dig?

Mvh,
RD

Om man anser att liberalism på något sätt har att göra med kränkningar av individers fri- och rättigheter, genom att t ex inskränka människors frihet att avtala med varandra, eller genom att hindra dem eller att begränsa dem att handla med andra länders invånare, eller genom att frånta dem frukten av sitt arbete för att ge till industrigrenar som inte kan skapa lönsamhet på egen hand, ja då kan man nog kalla EU ”liberalt”. Nu diskuterar man dessutom möjligheten för EU att beskatta unionens invånare. Jätteliberalt. Verkligen.

Om man inte ger ordet liberalism en helt ny innebörd så är det svårt att kalla EU för ”ny”-liberalt.

Annonser

Kritiken mot elmarknaden är orättvis

3 februari, 2010

Detta är ett svar till Danne Nordling, som idag publicerade några tankar om elmarknaden.

Danne är en person jag vanligtvis tycker argumenterar väl på sin blogg kring de flesta ämnesområden. Dagens bloggpost kring elmarknaden tillhör dock undantagen. Det är tråkigt att även Danne sänkt sig till populistiska argument. Hans text innehåller många tramsigheter.

Danne påstår att elmarknaden ”inte fungerar” och att producenterna bör ”klämmas åt”. Det går definitivt att kritisera ”avregleringen” på flera punkter, men exakt vad är det som inte fungerar i enlighet med gällande regelverk och lagar? Och ska elproducenterna straffas för att de följer gällande regelverk och lagar?

Elpriserna har stigit sedan avregleringen 1996. Danne väljer år 2000 som startår i sin prisjämförelse och konstaterar att elpriset stigit med 230% sedan dess. Det är säkert riktigt, men i denna prisuppgång döljer sig ett antal förklarande faktorer. År 2000 var ett extremt våtår i Norden, dvs tillgången på vattenkraft var mycket stor, vilket pressade priset väldigt mycket det året. Att då välja år 2000 som basår ger en mycket skev bild av den allmänna prisutvecklingen.

Sedan 2000 har också ett antal ytterligare faktorer bidragit till prisuppgången från en mycket låg nivå.

  • Priserna på fossila bränslen har stigit. Efterfrågan under vinterhalvåret medför att peaktimmar produceras med kolkondens på marginalen även under ett normalt hydrologiskt år i det nordiska systemet.
  • Handel med koldioxidutsläppsrätter har införts, vilket har påverkat och påverkar främst kolkondenspriset och därmed hela prisnivån i den nordiska elmarknaden.
  • Överföringsförbindelserna med kontinenten har byggts ut, vilket har inneburit att Norden har importerat en del av kontinentens prisbild, i synnerhet under offpeaktimmar, under perioder av året när efterfrågan är större.
  • I Sverige har vi lagen om elcertifikat som infördes 2003 och som ytterligare ökat priset till slutkund.
  • Valutakursförändringar har också drabbat svenska slutkunder. Den svenska kronan har försvagats ganska mycket mot både euro och dollar.

Kritiken mot Nordpool är märklig. Nordpool är en handelsplats där både fysiska och finansiella aktörer kan mötas med förhållandevis låga transaktionskostnader. Vad menar Danne med att Nordpool skulle fungera som ”prisledare”? Nordpool är en börs som förmedlar aktuell pristro hos en mängd aktörer. Nordpool i sig har ingen prispåverkande roll. Spotpriset sätts utifrån budkurvor som varje balansansvarigt företag lämnar in för nästföljande dygn. Terminsmarknaden fungerar som vilken annan terminsmarknad. Ingen aktör kan ensam styra forwardkurvans utseende. Forwardkurvan är summan av de finansiella aktörernas samlade förväntning om spotprisets nivå i framtiden. Skevheter i kurvan förekommer ibland, men brukar korrigeras av arbitragörer, precis som på vilken annan finansiell marknad som helst.

Att producenterna skulle ha ett intresse att öka volatiliteten på elmarknaden är också ett ganska befängt påstående. Det ligger inte i någon producents intresse att få upp volatiliteten på marknaden. Alla producenter prissäkrar sin produktion med hjälp av terminer på elmarknaden. Precis på samma sätt som konsumentföreträdare också använder terminer för att prissäkra sina kunders exponering mot ett osäkert framtida spotpris. Man eftersträvar ett så jämnt och förutsägbart pris och kassaflöde som möjligt. Då vill man inte ha fladdriga priser.

Vidare, gällande volatiliteten på elmarknaden, så finns det naturliga förklaringar att den är stor, precis som Odenberg, Fredriksson och Kåberger förklarar, med hänvisning till att el måste konsumeras i samma ögonblick  som den produceras. På senare år har också den ökade andelen vindkraft i produktionsmixen sannolikt också bidragit till ökade prissvängningar.

Att kärnkraften har ett problematiskt år bakom sig har väl de flesta noterat. Men att därifrån dra slutsatsen att kärnkraftsägarna medvetet valt att låta kraftverken stå still för att trissa upp priset faller på sin egen orimlighet. Dels kostar det att låta verken stå, dels kan ingen planera för att vädret i december och januari ska bli onormalt kallt, dels har effekthöjningarna varit svårare än väntat, dels har Strålsäkerhetsmyndigheten dröjt med sin tillståndsgivning. Sist, men inte minst, missgynnas elbolagen av den badwill som onormalt höga priser medför, vilket gör att man hela tiden har ett incitament att handla korrekt med informationsgivning till marknaden och med sitt agerande på marknaden. Vill man se konspirationer bakom de höga priserna så är det givetvis fritt fram, men för oss som dagligen följer marknaden är konspirationsteorierna bara tramsiga.

Vidare är produktions- och försäljningsenheterna åtskilda inom de stora producerande företagen, vilket ytterligare minskar risken att de skulle gynna produktionen på kundernas bekostnad.

Avregleringen av elmarknaden har brister. Men nuvarande ordning är långt mer effektiv än den ordning som en återgång till en helt reglerad marknad skulle innebära. Om något bör marknaden avregleras ytterligare på så sätt att man tar bort etableringshinder för nya producenter och minskar hindren att bygga ny produktion.

Det finns en stor missuppfattning om avreglerade marknader. De är ingen garanti för lägre pris. På en marknad med stort, homogent utbud och många aktörer rör sig priset mot den långsiktiga rörliga marginalkostnaden. Dock är det så att långt ifrån alla marknader har denna ideala karaktäristik. Detta gäller bland annat den nordiska elmarknaden. Vad en avreglerad marknad däremot garanterar är att effektivisera resursutnyttjandet. Nettokostnaden för samhället blir större om elmarknaden regleras, eftersom planeringen och driften av kraftverken blir mer ineffektiv, samtidigt som naturliga signaler till människor och företag att spara på el försvinner. Den högre kostnaden drabbar konsumenter och företag indirekt via skattsedeln.

Det är sällan någon som i klartext talar om vad alternativet till dagens semiavreglerade marknad är. Vad föreslår du, Danne?