Strategi inför valet 2018

20 augusti, 2018

Jag har vansinnigt svårt att bestämma hur jag ska göra med valet 2018.

Ska jag alls rösta? I min bok är demokratin mycket skadlig över tid då systemet innebär att politiker har incitament att lova att staten ska ”ta hand om” medborgarna i allt större utsträckning. Det blir en långsam, utdragen process där socialliberalismen urholkar fri- och rättigheterna tills vi har full socialism och total misär. Ett ständigt ökande skattetryck vittnar om processen. I ett sunt samhälle ska man inte kunna rösta om individuella rättigheter. Ett minskat valdeltagande vore en sund signal till politikerna att det är systemet det är fel på.

Å andra sidan. Givet att man vill ge ”demokratin en chans” och ”ändra systemet inifrån” ligger Klassiskt liberala partiet nära till hands, om man vill ha någorlunda rent samvete. En plattform som till stora delar tilltalar en libertarianskt lagt individ. Samt, de är medvetna om det pågående kulturkriget. Sannolikheten att de kommer till makten och verkligen kan ändra på något i tydligt frihetlig riktning är dock minimal inom överskådlig framtid. En röst till eller från kan i dagsläget kvitta. Tyvärr. Jag hade gärna sett att de nosade på riksdagsspärren, då hade valet varit enklare.

Det nämnda kulturkriget är dock en realitet idag. Sju av åtta riksdagspartier är samtliga i högsta grad medskyldiga till det kaos som råder i förorterna till våra större städer, samt i alla mindre orter runt om i Sverige, vilka påtvingats en kulturellt avvikande befolkning, med ökad otrygghet och hårt belastad offentlig välfärd som följd. Prioritet ett är att först kraftigt bromsa denna utveckling och sedan reversera den. Med nuvarande kulturinvasion är det klar risk att vi inte har några fri- och rättigheter kvar om ett par decennier när den muslimska kulturen i stora delar har tagit över alla delar av samhället. Är SD ett alternativ? Ja, om man omedelbart vill ge ”Sjuklövern” och medierna en knäpp på näsan. Dock tror jag inte SD är något alternativ på sikt, eftersom det är så centralt för dom att återuppbygga folkhemmet. I grunden är de är sossar hela bunten. AfS då? Risken är att de kom upp på banan för sent och därför inte har någon realistisk chans att pressa sig över riksdagsspärren. AfS är visserligen sossiga de också, men är ändå ett klart bättre alternativ än SD, då de har en bättre attityd till skatter och den fria marknaden, samt tydligt agiterar för en återvandringsprocess av individer som inte tillför något produktivt värdeskapande för samhället.

I normala fall hade jag inte röstat alls, men det blir nu sannolikt en röst i ”självförsvar”. Libertarianska värderingar till trots är jag rädd att frihetlighet är något vi enbart kan fortsätta drömma om ifall man inte snabbt gör något radikalt åt den kulturella invasionen som redan på kort sikt innebär potentiellt mycket skadliga konsekvenser för vår västerländskt grundade svenska kultur. Det lutar åt AfS, men vi får se hur vindarna känns när valdagen närmar sig. Det kan vara strategiskt bättre att ge SD rösten i årets val och ge AfS rösten nästa val när de troligen har fått än mer bränsle och medgång som följd av det förväntade parlamentariska kaoset som lär följa efter 2018 års val.


För och emot hårda vapenlagar

21 juli, 2016

GunControlDebatten om vapenlagar är kanske inte särskilt omfattande i Sverige. Däremot är den föremål för stor diskussion i främst USA. Den debatt som förekommer i Sverige handlar ofta om åsikter om de amerikanska vapenlagarna. Dock vore en principiell diskussion även för svenska förhållanden intressant. Jag tänkte här lista en del argument för och emot strängare vapenlagar.

Regleringsförespråkarna anför oftast argumentet att om man ökar regleringarna så kommer färre vapen i omlopp och då minskar antalet dödsskjutningar med skjutvapen inblandade. Även om det går att sympatisera med intentionen i en sådan hållning, är det sannolikt att hårdare regleringar av legala vapen inte har någon märkbar effekt alls på antalet dödsskjutningar, men att det i stället bara försvårar för jägare och sportskyttar i sin kontrollerade utövning.

Det som staten kan reglera är licensierade vapeninnehav, dvs legala vapen. I Sverige är dessa i huvudsak vapen avsedda för jakt (älgstudsare och liknande) samt sportskyttevapen. Antalet brott som begås med dylika vapen är försvinnande litet i förhållande till det totala antalet vapenbrott. Stölder av legala vapen är dessutom stadigt minskande sedan årtionden tillbaka.

I USA ser marknaden för licensierade vapen lite annorlunda ut. Efter en körning mot brottsregister och federal prövning kan man köpa även andra typer av halvautomatiska vapen, för personligt självförsvarsbruk. Handel med och licensiering av helautomatiska vapen är hårt reglerad i USA (National Firearms Act, Gun Control Act och Firearm Owners’ Protection Act).

Att skärpa restriktionerna på legala vapen kommer sannolikt enbart ha symbolvärde och inte minska tillgången på vapen generellt. Erfarenheter från andra typer av förbud (t ex spritransoneringen i USA 1920-1933) visar att en svart marknad uppstår för att tillgodose den efterfråga som existerar – där det är ännu svårare att ha någon sorts kontroll och där brottssyndikat som handlar med illegala vapen kommer att få ett uppsving. Den individ som vill komma över ett vapen, gör det oavsett om marknaden är vit eller svart. I praktiken kommer mer regleringar därför sannolikt inte att få någon som helst effekt på antalet döda.

Det finns dessutom inga empiriska fakta som stödjer tesen om fler vapen, fler brott och fler döda (Kates & Mauser, Would banning firearms reduce murder and suicide?, 2007 ). I teorin kan det dessutom finnas rakt motsatt effekt, eftersom vapen också har en avskräckande effekt för våldsbrott. Jämför t ex med kärnvapenavskräckningen (”terrorbalansen”).

Intressant lästips: Legala vapen – samhällsproblem eller rättighet (Timbro, 2014)

Ett principiellt försvar för liberala vapenlagar

Det är en fundamental individuell frihet och rättighet att försvara sitt liv och sin egendom i proportion mot potentiellt hot. I en värld där kriminella i allt större omfattning innehar skjutvapen är det således påkallat att man som vanlig, laglydig medborgare har både rätt att anskaffa och inneha skjutvapen i självförsvar.

Att varje individ eller familj innehar skjutvapen är också en garant för att staten inte ska ta sig för stora friheter på individernas bekostnad. Det ska vara lätt för folket att göra uppror mot en alltför påträngande statsapparat. Eller som John Adams (f1735-d1826, USAs andra president 1797-1801) uttryckte det: ”En beväpnad medborgare är en medborgare. En obeväpnad medborgare är en undersåte”. Dessutom är Sveriges militära försvar i princip nedlagt så att det finns fler vapen hos enskilda individer kan möjligen också verka avskräckande för främmande makt.

Liberala vapenlagar betyder att kriminella inte har monopol på skjutvapen. Fler beväpnade hederliga medborgare gör livet svårare för kriminella.

Sammanfattning

Min sammanfattande uppfattning är att mer reglering betyder fler illegala vapen, vilket leder till större risk att olämpliga personer innehar vapen. Samtidigt är legal tillgång till vapen i självförsvar i högsta grad förenligt med de individuella rättigheterna.


Svar till Lars Dahlström

14 oktober, 2015

Skrev ett svar på den pensionerade docenten Lars Dahlströms svammel om vad han kallar ”kapitalism” och ”nyliberalism” i Västerbottens-kuriren.

Den extremvänstersyn som du ger uttryck för är vad som kvarhåller fattigare länder i fattigdom och vad som hindrar den relativt mindre välmående delen av de utvecklade blandekonomiernas befolkningar att lyfta sig på välståndsstegen.

Din svada om ”nyliberalism” är mer än tragikomiskt. Jag tror inte du vare sig vet eller förstår vad liberalism innebär. Jag kan upplysa dig. Det handlar om individens frihet, frihet från tvång. Frivilligt samarbete. Ett starkt skydd för de individuella rättigheterna; allas LIKA rätt till liv, frihet och frukten av sitt arbete.

Det ENDA som KAN skapa välstånd är produktivt arbete. Vänsterintellektuella, som du själv, argumenterar i (felaktig) teori, och genomför i (destruktiv) praktik varän de hamnar i makt eller i influerande position, olika begränsningar av värdeskapande arbete. Antingen genom regleringar, eller genom beskattning. Regleringar hindrar människor att utbyta värden med varandra. Skatter minskar incitamenten till eller hindrar direkt värdeskapande arbete.

Solidaritet, ärlighet och samarbete premieras genom FRIVILLIGHET, inte genom det TVÅNG som du och dina likar förespråkar. Solidaritet, ärlighet och samarbete kan ALDRIG bli fruktsamt genom tvång. Det kan det aldrig bli.

Regeringars roll bör bli BETYDLIGT mindre för att uppnå din dröm om starkare ekonomier och mer välmående befolkningar.

Jag föraktar något oerhört den syn du ger uttryck för då den SKAPAR konflikter, SKAPAR fattigdom, SKAPAR misär.

Västerbottens-kuriren har ännu inte publicerat svaret.


Var är den borgerliga revolutionen?

21 september, 2015

badskatt

Jag fattar inte att så många är så tysta gällande skattenivåerna i det här landet. Ni som har inkomst av tjänst, ni är medvetna om att staten tar två av era tre intjänade kronor i skatt? VILL ni bli bestulna på 60-65% av det ni tjänar? Anser ni att ni får ut så mycket för era skatteinbetalningar att dessa skattenivåer är acceptabla och motiverade? Varför bryr ni er inte?

Om du har 35000 kr/mån (du ligger då under brytpunkt, vilket betyder att du då inte betalar statlig skatt), enligt lönebeskedet, betalar du drygt 10000 kr/mån i kommunalskatt om du bor i Stockholm (11000 kr/mån om du bor i Malmö) och din arbetsgivare betalar 11000 kr/mån i arbetsgivaravgift, vilket betyder att 21000/46000, dvs 46% (nästan 48% om du bor i Malmö), är direkta skatter för att du arbetar.

Den som tjänar, låt säga 55000 kr/mån, hamnar över brytpunkt för statlig skatt, samt får även betala värnskatt. Lönebeskedet meddelar att du får ut drygt 36000 kr/mån, men totalt har anställningen medfört skatter på över 38000 kr/mån, alltså 51% (53% om du bor i Malmö)! Och det är BARA skatter på direkt arbete.

Ovanpå detta kommer kapitalskatter, punktskatter; mervärdesskatter, energiskatter, koldioxidskatter, alkohol- & tobaksskatter, fastighetsskatter, etc, etc. Totalt betalar en vanlig löntagare mer än 60% av sin inkomst i skatt, en höginkomsttagare mer än så.

Tycker ni det är okej? Nån reaktion?

Som ytterligare upplysning kan jag berätta att om man summerar statens, kommunernas och landstingens utgifter (dvs vad vi som lydiga samhällsundersåtar betalat i skatt) får man att de totala skatteintäkterna för den offentliga sektorn ligger på lite drygt 1700 miljarder kronor/år. Kärnverksamheter, såsom rättsväsende, försvar och krisberedskap utgör ungefär 5,1% av de totala utgifterna. Vård, skola och omsorg står för 51% av den offentliga sektorns totala utgifter. Transfereringar (bidrag; trygghet vid sjukdom & handikapp, ålderdom, samt barnbidrag, etc) utgör 12,7% av de offentliga utgifterna. EU-avgiften uppgår till nästan 2,4% av inbetalade skatter.

Kärnverksamheterna, om man är liberalt sinnad, dvs rättsväsende, försvar och krisberedskap utgör alltså drygt 5% av de offentliga utgifterna. Uttryckt annorlunda: 5% av det du betalar i skatt per år går till nattväktarstatens kärnfunktioner. För en klassisk liberal, förespråkande kapitalism och ett starkt skydd för individens fri- och rättigheter, bör statens inkomster ungefär motsvara dessa utgifter (give or take, själv anser jag att det svenska försvaret är våldsamt underdimensionerat).

Är man socialliberal, och därmed inte anser att skyddet för individens fri- och rättigheter borde vara starkt, anser man antagligen att det offentliga också ska tillhandahålla vård, skola och omsorg, samt transfereringar. En normal, borgerlig väljare bör då kunna acceptera åtminstone 69% av de skatter som idag betalas in av samhällsmedborgarna, 71,5% ifall man anser att EU är en god idé. Vilket betyder att även en genomsnittlig borgerlig bör anse att skattetrycket är ALLDELES PÅ TOK FÖR HÖGT.

Och då har jag ändå inte berört KVALITETEN på de PLANEKONOMISKT styrda offentliga verksamheterna. Kvaliteten på välfärdstjänsterna som stat, kommun och landsting levererar till oss nyttjare av dem blir givetvis enormt lidande av att de inte är konkurrensutsatta.

Var är den borgerliga revolutionen?


Kris för kapitalismen? Eller för kollektivismen?

26 oktober, 2011

Björn Wiechel, ordförande för SSU i Västerbotten, skriver idag ett debattinlägg i Västerbottens Folkblad. Jag anser att Björn behöver jämföra sin karta med verkligheten.

Kapitalismen genomlider ingen kris. Det är inte de kapitalistiska inslagen i våra ekonomier som skapar obalanserna och det är inte kapitalismen som skapar misär och fattigdom. Tvärtom.

Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på frivilliga överenskommelser mellan individer vars fri- och rättigheter – alla individers lika rätt till sitt liv, sin frihet och frukten av sitt arbete – är skyddade av en rättsstat. Krisen är ett resultat av långvariga strukturfel – som definitivt inte är kapitalistiska (eller liberala) i sin natur.

Vare sig Reinfeldt eller någon annan av dagens ledare kan anses vara skyldig till problemen. De gör dock allihop ett väldigt dåligt jobb att förvalta situationen.

Problemen är uppbyggda över lång tid. Det överskuggande problemet är att man möjliggjort sk Fractional Reserve Banking (FRB), dvs att man har tillåtit banker att låna ut pengar man inte har (en form av falskmynteri eller bedrägeri), samtidigt som priset på pengar och mängden pengar i omlopp regleras och manipuleras genom centralbanker. Denna ordning var något som infördes under första halvan av 1900-talet världen över. Det har medfört att staterna har kunnat föra keynesiansk stimulanspolitik under sämre tider, vilket byggt på de offentliga underskotten och statsskulderna, men man har samtidigt inte lyckats minska underskotten eller skulderna under bättre tider. Konsekvensen är att berget av krediter har en tendens att växa med tiden. Skulderna är en konsekvens av (både höger- och vänster-) politikers vilja att styra (”omfördela”) ekonomin. Men alla skulder måste i slutändan betalas av någon.

Förmåga att betala av skulder beror av förmåga att skapa värde, dvs att skapa något (en vara eller en tjänst) som någon annan är beredd att frivilligt betala för. Problemet är att samtidigt som staterna byggt upp sina skulder, har man också insett att skulderna kostar. Dessa kostnader drar med tiden med sig oundvikliga skattehöjningar för att finansiera både ökade omfördelningskostnader och räntekostnaderna på skulderna.

Politikerna ”mutar” väljarna med en massa saker under valrörelserna för att de ska rösta på dem. I verkligheten är deras uppfattning om vad dessa löften kostar skev, vilket resulterar i otillräcklig finansiering. De efterföljande underskotten har i realiteten bekostats av krediter. Samtidigt driver detta naturligt på politikernas önskan att öka skatteuttaget ytterligare, ”så att man får råd med dom där omfördelningsreformerna som vi lovade förrförra valet”. Skatteuttaget har sedan mitten av förra århundradet ökat dramatiskt.

Skatter har den egenheten att de allt annat lika minskar människors vilja att arbeta. Ju mer staten tar ifrån en individ frukten av dennes frivilliga arbete, desto mindre benägen blir denna individ att arbeta. Alternativet fritid värderas plötsligt högre. Ovanpå de direkta minskade incitamenten till produktivt arbete som kommer från det ökande skatteuttaget, har de klåfingriga politikerna (både från höger och vänster) infört direkta hinder för människor att arbeta och skapa värden, så kallade regleringar. Alla varu- och tjänstemarknader är reglerade i större eller mindre grad. Regleringarna är alltså också något som hämmar värdeskapande arbete.

För att knyta ihop säcken så har vi alltså en situation med en skulduppbyggnad som har pågått under en lång tid, som möjliggjorts av ett i grunden instabilt monetärt system, och som börjar nå vägs ände när nya skulder inte förmår skapa tillräckliga värden för att betala av gamla skulder. Samtidigt är ekonomiernas/politikernas möjlighet att betala av skulderna begränsade, eftersom man genom skatter och regleringar hindrar värdeskapande arbete.

Detta är i stora drag vad skuldkrisen handlar om.

Dess lösning ligger således inte i att skapa mer skulder. Det gör naturligtvis bara saken ännu värre. Lösningen måste innefatta en reformering av det monetära systemet, med naturligt skapade hinder för politiker att bygga upp nya skulder (till exempel ett förbud mot FRB), i kombination med incitament till frivilligt, produktivt arbete. Nyckeln är att ge människor makten över sina egna liv genom ett starkare skydd för individens fri- och rättigheter.

Kort sagt, kasta kollektivismen, genom främst socialismen och korporativismen, på sophögen och tillåt kapitalismen att skapa grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle med arbete och välfärd.


”Nyliberalism”

24 maj, 2011

Min RSS-läsare fångade upp en ledare från finlandssvenska Österbottens Tidning och ledarskribenten Bengt Rönnback. Jag orkade inte gå igenom registreringsproceduren så jag kommenterar här på bloggen i stället.

Ledaren behandlar ämnet ”nyliberalism”. Just denna ledare sticker inte ut på något sätt jämfört med andra på samma tema, mer än att den verkar ha ett mer religiöst perspektiv. Skribenten på Österbottens Tidning, liksom de flesta andra samhällskritiker, ger reflexmässigt ”nyliberalismen” skulden för de problem som de flesta västländer upplever idag med avseende på bl a skenande budgetunderskott och hög arbetslöshet.

Vad är (ny)liberalism? Liberalismens kärna, vare sig den är ”ny” eller klassisk, är att sätta individen i centrum. Individen ska tillerkännas makten över sitt liv. Staten, eller något annat mer eller mindre abstrakt kollektiv, ska inte ha makten att styra enskilda människors livsval. Staten ska finnas där, men den ska finnas där till skydd för individens rätt till sitt eget liv, sin egen frihet och frukten av sitt eget arbete. Det är liberalismens kärna.

Då är nästa fråga: råder en (ny)liberal ”ordning” i dag i västvärldens samhällen? Knappast.

I ett (ny)liberalt samhälle hade skatteuttaget varit minimalt och endast varit motiverat för att upprätthålla nämnda skydd för individernas fri- och rättigheter, nämligen polis, domstolar och försvar. Ett skattetryck för att upprätthålla dessa samhällsfunktioner skulle inte behöva uppgå till mer än en bråkdel av dagens. Gissningsvis skulle man inte behöva överstiga 10% av BNP. I många av dagens västsamhällen ligger skatteuttaget vanligtvis mellan 35-50% av BNP.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten således heller inte tillåtits gå in och detaljreglera människors mellanhavanden. Alla mänskliga relationer hade varit frivilliga. Idag omgärdas alla marknader av omfattande regleringar. Inte minst arbetsmarknaden. Dessa regleringar är i många fall direkta hinder för produktiv sysselsättning.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten aldrig haft mandat att stödja en viss sektor i ekonomin (t ex banksektorn) på någon annan sektors eller på andra individers bekostnad. När staten har denna möjlighet är ordningen korporativistisk. Korporativism är en form av kollektivism och är alltså inte liberalt. Det närmast ohämmade stöd för bankerna som finns, främst i USA, men även i Europa, från statens sida, är i högsta grad anti-liberalt.

Alla de missförhållanden som råder går att spåra tillbaka till det faktum att skyddet för de individuella rättigheterna är svagt eller mycket svagt i de flesta länder. Och att detta skydd är svagt går knappast att lasta (ny)liberalismen för.

Jag är helt enig med Bengt Rönnback, och de flesta andra människor, om att förändringar är nödvändiga för att komma tillrätta med orättvisor och fattigdom. Men att gå mot mer regleringar och högre skatter, vilket de flesta ”nyliberalism”-kritiker anser, kommer bara att öka arbetslösheten och förvärra fattigdomen. Jag kan bara hoppas att denna insikt når ett större antal beslutsfattare inom en snar framtid.


Liberaldemokraterna vill införa medborgarlön

14 april, 2011

Liberaldemokraterna presenterade sin politik idag. Finns att ladda ner på pdf. Har läst igenom det.

Deras inledande sida lovade gott om fortsättningen. Man målar en bild av ett liberalt samhälle med demokrati, integritet, frihet och rättssäkerhet. Mycket bra och jag håller med om det helt och hållet.

Men redan på nästföljande sida kommer en kalldusch. Man vill införa medborgarlön. Förutom att detta inte är förenligt med liberalism, är den direkta kostnaden för att införa något sådant enormt avskräckande. Liberaldemokraterna vill ha medborgarlön för alla från 18 års ålder. Räknar man med att alla ska ha existensminimum (uppskattat till ca 8k/mån) i medborgarlön, kommer det antagligen att kosta mer än 700 miljarder kr i utgifter per år. Hela statsbudgeten för 2011 omfattar 810 miljarder kr.

Förutom de direkta kostnaderna, kommer införande av medborgarlön sannolikt att få en kraftigt negativ effekt på arbetsmoral och arbetsvilja. Utbudet av lågavlönat arbete (som ofta är tråkigt, enformigt och inte kräver någon särskild utbildning, etc – det är därför det är lågavlönat) bör minska dramatiskt – varför arbeta och slita om man kan få ut nästan lika mycket på att sitta hemma och spela Playstation hela dagarna? Man kommer troligen därför skapa en brist på många yrken som verkligen behövs. Likaså kommer utbudet av högavlönat arbete att sjunka, eftersom det faktum att man redan har en stor del av sin ekonomiska trygghet säkrad medför att människor inte kommer att kämpa särskilt hårt för att öka sin kunskap och värdeskapande förmåga. Allt detta kommer högst sannolikt sammantaget att orsaka ett dramatiskt fall i skatteintäkter. Om något, behövs det rimligen stora skatteintäkter för finansieringen av medborgarlönen.

Dessutom kan man inte utesluta en annan effekt. Om alla helt plötsligt får en ”inkomstökning” på 8k/månad, vad händer då med priserna i landet? De bör rimligtvis stiga ganska kraftigt, eftersom en större summa pengar jagar samma varor och tjänster. Nivån på medborgarlönen kommer därmed sannolikt behöva höjas – och därmed kraven på ännu högre skatter. Ond spiral…

Ytterligare en fråga som är värd att nämna: Varför ska arbetsgivarna erbjuda samma lönenivå när staten effektivt i praktiken subventionerar människors utkomst? De kommer antagligen enkelt kunna motivera lönesänkningar. Därmed sjunker skatteintäkterna ytterligare…. Jag tror, nej, jag är övertygad om, att medborgarlön är dödsdömt och i förlängningen (förmodligen ganska snart efter dess införande) kommer orsaka hård misär för en hel befolkning, men i synnerhet för de mest utsatta, den dag systemet havererar. Medborgarlön är en variant av socialism och det kommer med allra största sannolikhet bli ett praktfiasko om man på allvar gör ett försök att införa det.

Vidare vill Liberaldemokraterna inrätta ett ”barnkonto”. Lite oklart, men det verkar som att varje barn också ska få en slags medborgarlön, förvaltat av barnets föräldrar eller utsedd förmyndare. Ännu mer utgifter alltså, till en redan utgiftstyngd statsbudget.

När det gäller miljön har Liberaldemokraterna identifierat klimatet som ett hot och man vill beskatta ”utsläpp av växthusgaser”. Det kan jag tycka är tramsigt. Annars står det mycket bra i deras manifest som jag som liberal kan skriva under på. Vore det inte för medborgarlönefrågan skulle jag kunna sympatisera med det mesta av politiken i övrigt.

Jag kan inte förstå hur man som liberal kan förespråka medborgarlön. Ur ett liberalt perspektiv är beskattning svårt att motivera. Höga skatter, som en medborgarlön lär kräva, är ännu svårare. De liberala argumenten emot en medborgarlön är överväldigande och både moraliska och ekonomiska.

Det må vara ett hedervärt ändamål att söka förenkla människors vardag och att underlätta för arbetsoförmögna människor att kunna leva ett drägligt liv. Men i praktiken kommer medborgarlön troligen att kosta betydligt mer än det smakar – på alla sätt.

Ett liberalt alternativ finns redan i svensk politik. De som törstar efter liberalism ombedes besöka Klassiskt liberala partiets hemsida för mer information.


Är EU nyliberalt?

24 februari, 2010

Av någon anledning tycks en del individer ha fått för sig att EU på något sätt skulle präglas av ”nyliberalism”, att EU genomför ”nyliberal politik” eller att EU skulle regera med hjälp av ”nyliberala diktat”.

Kärnan i liberalism, vare sig den är ”ny” eller gammal, är frihet från tvång i alla former. Men det är få saker med EU som kan kategoriseras som liberalt. Jag skriver gärna under på de fyra friheterna som är EU:s grundpelare – fri rörelse av människor, varor, arbete och kapital inom unionens gränser. Utöver det är det är EU en stor besvikelse med tanke på myriaden av detaljregleringar, jordbrukssubventioner, tullmurar och en helt sinnessjukt omfattande byråkrati.

Ilse-Marie skriver att ”EU har utvecklats till en superstat vars nyliberala diktat pressar sina medlemsstater att slakta välfärden, de sociala skyddsnäten och arbetsrätten”.

Jag lämnade en kommentar.

Via Ilse-Maries blogg fann jag också en text från Kerstin Berminge, på Motvallsbloggen, som menar att ”nyliberaler” bör glädjas över EU:s utveckling med nedskurna välfärdssystem, vilket, enligt hennes resonemang, är ett exempel på en ”chock” i Naomi Kleinsk tappning.

Jag frågade henne vad alternativet var till att skära i verksamheterna när underskotten skenar. Hennes svar var att anställa fler människor till de offentliga verksamheterna, eftersom det tydligen skulle generera vinster (?) till statskassan och medföra mer köpkraft (?) för företag. I min värld innebär en större offentlig sektor också större offentliga utgifter och därmed mindre pengar i statskassan.

Kerstin Berminge godkände inte min sista kommentar så jag lägger in den här i stället:

Kerstin,

Som förenklad illustration: Offentligt anställd erhåller lön 100 och betalar skatt 50. Staten erhåller skatt 50 och betalar lön 100, samt arbetsgivaravgift 32. Varje offentliganställd betyder alltså en nettokostnad för staten på 100+32-50 = 82 som måste finansieras via skattsedeln. Nettokostnaden finansieras av privat sysselsatta; de offentligt anställda bär inte sina egna kostnader – de är beroende av privat sektor för sin utkomst. Att anställa fler inom den offentliga sektorn betyder med andra ord en nettokostnad för samhällsekonomin.

Ditt förslag är, om jag förstod dig rätt, att höja skatterna för att finansiera det ökade antalet anställda inom den offentliga sektorn. Ökade skatter betyder minskad köpkraft för både individer och företag. Allt annat lika betyder det att företagens kostnadsmassa ökar, att deras benägenhet att möta de ökade kostnaderna med att minska antalet anställda ökar. Konsekvensen är alltså minskad sysselsättning i privat sektor, dvs inom den sektor som skall finansiera de ökade kostnaderna inom den offentliga sektorn. Hur går detta ihop? Det gör det inte. Det vanliga är att staten tvingas låna upp mellanskillnaden, dvs att statsskulden ökar, eller att höja skatterna. Detta betyder ökade offentliga räntekostnader och en kostnad som skjuts på framtida generationer att betala och/eller ännu ett varv i den negativa spiralen som följde av den ursprungliga skattehöjningen.

Att denna utveckling också sker i verkligheten, och inte bara i fiktiva exempel som ovan, visar utvecklingen inom alla länder som har stora välfärdsstater. Resultatet av en allt större andel offentligt finansierad verksamhet blir med tiden tvingande nedskärningar pga ineffektivitet och kapitalflykt.

Med ovan illustration, anser du fortfarande att det blir en nettostimulans för ekonomin, att det ger ökad köpkraft för privata företag, att det ger fler jobb totalt i ekonomin, genom att öka de offentliga utgifterna? Är det så jag ska förstå dig?

Mvh,
RD

Om man anser att liberalism på något sätt har att göra med kränkningar av individers fri- och rättigheter, genom att t ex inskränka människors frihet att avtala med varandra, eller genom att hindra dem eller att begränsa dem att handla med andra länders invånare, eller genom att frånta dem frukten av sitt arbete för att ge till industrigrenar som inte kan skapa lönsamhet på egen hand, ja då kan man nog kalla EU ”liberalt”. Nu diskuterar man dessutom möjligheten för EU att beskatta unionens invånare. Jätteliberalt. Verkligen.

Om man inte ger ordet liberalism en helt ny innebörd så är det svårt att kalla EU för ”ny”-liberalt.


Kommentar lämnad till Johannes Forsblom

24 maj, 2009

Johannes Forsblom skrev ett inlägg med titeln ”Är EU det nya Sovjetunionen?” på Newsmill idag. Jag håller i många stycken med om att EU verkligen går i totalitär riktning – allt mer makt förskjuts från individen till politiker och särintressen. Men ett stycke som Johannes skrev reagerade jag på.

Han skrev:

Visst har Bukovsky en viss poäng med sin kritik eftersom vi redan kan se de totalitära tendenserna i liberalismen, som ju är pådrivare för ett federalt Europa.

Det är direkt fel att påstå att liberalism och totalitarism har något med varandra att göra.

Liberalism är en ideologi som utgår från individen och som eftersträvar individens frihet från tvång, dvs själva motsatsen till totalitarism. Att hävda att liberalism har ”totalitära tendenser” ligger inom samma härad som att i George Orwells anda påstå att ”krig är fred”, att ”frihet är slaveri” och att ”okunnighet är styrka”.

Att beskylla liberalismen för kränkningar av individuella rättigheter är verkligen att försöka rättfärdiga en karta som inte stämmer med verkligheten.

Uppdatering, 25 maj, 2009:

Johannes svarade på min kommentar genom att hänvisa till en artikel han tidigare skrivit på Newsmill. Min replik är:

Nu har jag läst några recensioner av boken du länkade till. Och det står klart att det som Kalb hänvisar till som liberalism och det som du kallar för liberalism i dina Newsmillinlägg handlar om den amerikanska varianten där ”liberal” betyder ungefär vänster. Det som amerikanerna benämner ”liberalism” motsvaras i Europa av socialliberalism, vars praktiska ekonomiska system vi ser i form av blandekonomin eller välfärdsstaten om man hellre vill kalla det så. Blandekonomin som samhällssystem förutsätter att man inskränker individens frihet, eftersom det handlar om att ge vissa individer eller grupper av individer fördelar på andra individers eller grupper av individers bekostnad, genom expropriering av frukten av människors arbete och genom att reglera delar eller hela sektorer av ekonomin.

Det handlar alltså INTE om liberalism i klassisk mening. Och det var därför jag inte fick ihop din slutsats. Det du beskriver är inte liberalism, utan socialliberalism. Det är två väldigt skilda ideologiska utgångspunkter.

Jag delar Kalbs slutsats att välfärdsstaten leder till en slags elitens tyranni med omfattande politisk korrekthet och byråkrati. Välfärdsstaten/blandekonomin bör överges till förmån för kapitalism.


Kommentar till Robert Skoglund (s)

13 maj, 2009

Följande är en kommentar till Robert Skoglunds (s) debattinlägg i Katrinekolmskuriren , inför det stundande EU-valet.

”Röstar jag blått så vet jag att vi får en högervridning med allt vad der innebär. Mindre trygghet, var och en får klara sig bäst själv och en nedmontering av den allmänna välfärden.”

Trygghet. I min värld är samhällelig trygghet att mina fri- och rättigheter som individ är skyddade; att staten skyddar alla människors rätt till sitt eget liv, sin egen frihet och frukten av sitt arbete. Trygghet är inte att lägga alla ägg i samma korg och lita till att staten för all framtid ser till att försörja en med vård, omsorg, pensioner, osv.

”Försämringar på arbetsmarknaden med en uppluckring av kollektivavtalen, trots vad Reinfeldt säger här hemma. Moderaterna är inget arbetareparti, de är traditionella konservativa som ser till de välbeställdas rätt.”

Jag är inte moderat. Men när man betraktar de svenska riksdagspartierna utifrån är det få saker som skiljer s och m åt. I vissa sakfrågor kan de ha divergerande uppfattningar, men i det stora hela är både s och m väldigt lika varandra i sin övergripande politik. Båda partierna värnar en högskattestat där en stor del av den samlade produktionen av välfärdstjänster sker offentligt. Att det skiljer några tiondelar i fråga om totalt skattetryck dem emellan är ingen avgörande skillnad.

Sedan undrar jag över det kloka i att beskriva moderaterna som konservativa? Konservatism är att bevara det gamla. Om det är något parti som vill vrida klockan tillbaka, med ”återställarpolitik” (åtminstone i retoriken), är det väl s?

”Mindre skatter som leder till en försämrad skola, vård och omsorg hemma i sin egen kommun. Vi borde sluta att prata om skatter som om de vore något hemskt för oss. Det är ju skatterna som är själva kärnan i ett väl och rättvist fungerande samhälle.”

Detta resonemang är hårresande.

Du/ni får det att låta som om skatteuttag i sig själv skulle vara ekonomins smörjmedel. Välfärd måste skapas innan den kan nyttjas. Någon måste arbeta för att skapa ett värde, innan detta värde kan nyttjas för egen eller andras del (frivilligt eller via tvingande omfördelning). Det enda som KAN skapa välfärd är arbete. Att beskatta arbete och kapital är därför helt och hållet kontraproduktivt. Att expropriera (via skatter) delar av frukten av människors arbete minskar incitamenten att arbeta, och ju mindre människor är villiga eller motiverade att arbeta, desto mindre välfärd kan potentiellt skapas. Och ju högre skatterna är, ju högre andel av frukten av människors arbete man exproprierar, desto mindre värde skapas och desto mindre välfärd kan skapas. Skatter är i den verkliga verkligheten, utanför politikernas ”verklighet”, något som faktiskt är ett grus i maskineriet, och alltså raka motsatsen till ”smörjmedel”.

En annan poäng är att offentlig varu- och tjänsteproduktion är ineffektiv. Den obefintliga eller svaga konkurrensutsättningen att resurser slösas. Offentligt producerade varor och tjänster kräver en högre input för varje output. Dessutom är offenliga verksamheter i slutändan styrda av politiker. Finns det verkligen någon som tror att politiker har bättre uppfattning om vad enskilda individer behöver det, när de behöver det, i vilken omfattning och i vilken kvalitet enskilda individer behöver än individerna själva? Denna mismatch är själva orsaken till att centralplanering inte fungerar. Det är slöseri med resurser och innebär att människor, enskilda individer av kött och blod, kommer i kläm.

Sedan är det nedslående att läsa hur ordet ”rättvisa” behandlas. Rättvisa är att behandla alla människor lika; att ge alla individer lika fri- och rättigheter. Att expropriera mer av resultatet av vissa människor än andra är inte rättvist. Att expropriera något från någon utan dess uttryckliga samtycke är inte heller rättvist. De som vill finansiera välfärd kollektivt ska få göra detta, men att tvinga alla att finansiera tjänster som de finner undermåliga eller som de av andra skäl inte vill ha är verkligen inte rättvist.

Jobben först I Europavalet sätter vi jobben först. Ett eget arbete är en förutsättning för personlig utveckling, gemenskap, och frihet att forma sitt eget liv. Vi vill investera i utbildning, forskning och infrastruktur.”

Fler arbeten skapas inte genom att öka skattetrycket. Vill ni skapa arbeten så gå till val på att minska skatterna på arbete och kapital! Och arbeten skapas inte heller av mer politisk styrning.

Klimatinvestera för framtiden En offensiv sammanhållen klimatpolitik ger Sverige och hela Europa nya möjligheter. I Europavalet lyfter vi fram framtidens jobb, välfärd och ekonomiska tillväxt som kan växa fram ur lösningarna på klimatkrisen.”

Exakt vad består ”klimatkrisen” i? Att det de senaste två åren har slagits köldrekord på många platser runt om på Jorden? Att ens försöka styra det komplexa klimatet är det väl bara politiker med hybris som kan få för sig?

Rättvisa arbetsvillkor Framgång kräver bättre arbetsvillkor. I Europavalet betonar vi att Sverige ska konkurrera med kunskap och investeringar i framtidens jobb, inte med lägre löner och dåliga arbetsvillkor.”

Stärk det generella skyddet för individens fri- och rättigheter och ta bort alla regleringar i övrigt. Då finns det förutsättningar att uppnå verklig rättvisa.

Investera i gröna jobb Jobbkrisen måste mötas med investeringar – i Sverige och resten av Europa. Vi måste ta tillvara klimatomställningens möjligheter för att skapa nya jobb och för framtidens hållbara, klimatanpassade ekonomi.”

Floskler utan innehåll. Bättre kan ni, väl?