Var försiktiga med vad ni önskar

21 november, 2015

fra-robert-nyberg_vad-lyssnar-du-pa

Jag hoppas att alla som är för mer övervakning i samhället, liksom de som har baxat den redan omfattande övervakningen av den egna befolkningen som redan ligger hos statsapparaten dit den är nu, inser att denna övervakningsapparat högst sannolikt hamnar i händerna på Sverigedemokraterna i regeringsställning om inte redan efter valet 2018, så förmodligen efter valet 2022.

Hur känns det?

Annonser

Läget i Spanien akut

22 juli, 2012

Utvecklingen i Spanien är intressant och troligtvis ganska vägledande för resten av Europa.

Spaniens budgetunderskott är stort och stigande. Något MÅSTE göras. För varje dag som regeringen inte agerar blir de spanska räntorna allt högre, låneskulden accelererar och budgetsituationen än värre. Det sista man vill göra som politiker är att skära i de offentligt tillhandahållna tjänster som man har blivit valda på, dvs löften om att finansiera inte bara statens fullt moraliska och legitima uppgifter, dvs försvaret av individens rättigheter, utan ÄVEN utfästelser om att tillhandahålla välfärdstjänster ”gratis” eller starkt subventionerat för landets invånare. Det är de senare utfästelserna och associerade utgifter som nu kväver inte bara den spanska ekonomin utan även många andra ekonomier.

Den spanska finansministern ser avgrunden framför sig. Han vädrade förslag om att chockhöja skatter i Spanien, i synnerhet skatter på företag och finansiella transaktioner. Svaret på detta är givetvis att spanska företag inte bara hotar att flytta sin verksamhet utanför Spaniens gränser, utan de kommer faktiskt att göra det också ifall det blir verklighet. Detta visar att välfärdsstaten börjar nå vägs ände, precis som vi välfärdsstatskritiker länge hävdat. Att låna ytterligare för att betala skulder säger sig självt att det inte är någon lösning, ens kortsiktigt. Att kraftigt höja skatterna för att få bukt med budgetunderskottet är inte heller möjligt, visar det sig, då det slår undan skattebasen och förvärrar läget.

Slutsatsen är att den enda vägen att få bukt med de skenande skulderna är att minska utgifterna. Det offentliga måste överge finansieringen av sådana tjänster som marknaden kan tillhandahålla på egen hand; sådana tjänster som politikerna till övervägande del sitter invalda i sina respektive parlament på grundval av; sådana tjänster som innebär att staten eller det offentliga utfäster sig att sörja för människors välfärd i olika utsträckning. Det är sådana utfästelser som har sänkt staternas ekonomier.

Politiker, tillsammans med sina väljare, har intecknat landets invånares framtid, genom lån som morgondagens generationer ska betala, för att ”ge” människor välfärd idag. Men nu är verkligheten sådan att omfattningen av skulderna innebär att nya skulder inte bara drabbar framtida generationer, utan även nu levande arbetande och skattebetalande människor. Verkligheten går inte att undfly.

Läget är akut och kräver drastiska ändringar. Det går inte att fortsätta på inslagen väg. Det är dags för staten att återgå till att finansiera sina legitima kärnuppgifter, dvs skyddet av människors liv, frihet och egendom. I detta ingår att tillhandahålla skydd mot våld, genom polis och militärt försvar, och ett avtalsrättsligt förvar genom domstolar. I detta ingår INTE att ”ge” människor rätt till något på någon annans bekostnad. Ju förr BÅDE dagens politiker och de som väljer politikerna inser detta, desto snabbare går det att lösa problemet med staternas skenande budgetunderskott.


Politik som stjälper

4 april, 2012

Vi blir allihop kokta som grodor under all politik och byråkrati.

Politikerna tror sig kunna hjälpa människor genom att via deras egna normer och värderingar tvinga andra att göra enligt deras direktiv. Alla dessa tvång kallas regleringar. De innebär inskränkningar av människors fri- och rättigheter. Men dessa regleringar har en baksida. De hämmar produktivt arbete, vilket hämmar ekonomin. Det leder till att statsbudgeten lider.

De generella ”lösningarna” är högre skatter och fler regleringar, som införs med intentionen att de gamla regleringarna inte var omfattande nog, nya och fler regleringar kommer självklart att vara bättre. När nya skatter blir svårare att införa pga att folk protesterar har politikerna kommit på nåt briljant. Man LÅNAR till offentlig konsumtion. Nu har vissa stater kommit så långt att deras skuldbörda är så stor att de aldrig kommer ha skuggan av en chans att återbetala lånen.

I allt raskare steg gör nu politikerna precis det som de inte ska göra i detta läge. I stället för att minska på byråkratin och minska på de regleringar som från första början var orsaken till att skiten nådde fläkten, går man i allt raskare steg mot mer överstatlighet, mer centralplanering, fler regler, mer byråkrati, nya sätt att beskatta och ännu mer skulder.

Är det någon som verkligen tror att dagens politiker sitter med realistiska idéer till verkliga lösningar? När ska folk börja protestera på allvar?

Vidare läsning: HAX.


Kris för kapitalismen? Eller för kollektivismen?

26 oktober, 2011

Björn Wiechel, ordförande för SSU i Västerbotten, skriver idag ett debattinlägg i Västerbottens Folkblad. Jag anser att Björn behöver jämföra sin karta med verkligheten.

Kapitalismen genomlider ingen kris. Det är inte de kapitalistiska inslagen i våra ekonomier som skapar obalanserna och det är inte kapitalismen som skapar misär och fattigdom. Tvärtom.

Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på frivilliga överenskommelser mellan individer vars fri- och rättigheter – alla individers lika rätt till sitt liv, sin frihet och frukten av sitt arbete – är skyddade av en rättsstat. Krisen är ett resultat av långvariga strukturfel – som definitivt inte är kapitalistiska (eller liberala) i sin natur.

Vare sig Reinfeldt eller någon annan av dagens ledare kan anses vara skyldig till problemen. De gör dock allihop ett väldigt dåligt jobb att förvalta situationen.

Problemen är uppbyggda över lång tid. Det överskuggande problemet är att man möjliggjort sk Fractional Reserve Banking (FRB), dvs att man har tillåtit banker att låna ut pengar man inte har (en form av falskmynteri eller bedrägeri), samtidigt som priset på pengar och mängden pengar i omlopp regleras och manipuleras genom centralbanker. Denna ordning var något som infördes under första halvan av 1900-talet världen över. Det har medfört att staterna har kunnat föra keynesiansk stimulanspolitik under sämre tider, vilket byggt på de offentliga underskotten och statsskulderna, men man har samtidigt inte lyckats minska underskotten eller skulderna under bättre tider. Konsekvensen är att berget av krediter har en tendens att växa med tiden. Skulderna är en konsekvens av (både höger- och vänster-) politikers vilja att styra (”omfördela”) ekonomin. Men alla skulder måste i slutändan betalas av någon.

Förmåga att betala av skulder beror av förmåga att skapa värde, dvs att skapa något (en vara eller en tjänst) som någon annan är beredd att frivilligt betala för. Problemet är att samtidigt som staterna byggt upp sina skulder, har man också insett att skulderna kostar. Dessa kostnader drar med tiden med sig oundvikliga skattehöjningar för att finansiera både ökade omfördelningskostnader och räntekostnaderna på skulderna.

Politikerna ”mutar” väljarna med en massa saker under valrörelserna för att de ska rösta på dem. I verkligheten är deras uppfattning om vad dessa löften kostar skev, vilket resulterar i otillräcklig finansiering. De efterföljande underskotten har i realiteten bekostats av krediter. Samtidigt driver detta naturligt på politikernas önskan att öka skatteuttaget ytterligare, ”så att man får råd med dom där omfördelningsreformerna som vi lovade förrförra valet”. Skatteuttaget har sedan mitten av förra århundradet ökat dramatiskt.

Skatter har den egenheten att de allt annat lika minskar människors vilja att arbeta. Ju mer staten tar ifrån en individ frukten av dennes frivilliga arbete, desto mindre benägen blir denna individ att arbeta. Alternativet fritid värderas plötsligt högre. Ovanpå de direkta minskade incitamenten till produktivt arbete som kommer från det ökande skatteuttaget, har de klåfingriga politikerna (både från höger och vänster) infört direkta hinder för människor att arbeta och skapa värden, så kallade regleringar. Alla varu- och tjänstemarknader är reglerade i större eller mindre grad. Regleringarna är alltså också något som hämmar värdeskapande arbete.

För att knyta ihop säcken så har vi alltså en situation med en skulduppbyggnad som har pågått under en lång tid, som möjliggjorts av ett i grunden instabilt monetärt system, och som börjar nå vägs ände när nya skulder inte förmår skapa tillräckliga värden för att betala av gamla skulder. Samtidigt är ekonomiernas/politikernas möjlighet att betala av skulderna begränsade, eftersom man genom skatter och regleringar hindrar värdeskapande arbete.

Detta är i stora drag vad skuldkrisen handlar om.

Dess lösning ligger således inte i att skapa mer skulder. Det gör naturligtvis bara saken ännu värre. Lösningen måste innefatta en reformering av det monetära systemet, med naturligt skapade hinder för politiker att bygga upp nya skulder (till exempel ett förbud mot FRB), i kombination med incitament till frivilligt, produktivt arbete. Nyckeln är att ge människor makten över sina egna liv genom ett starkare skydd för individens fri- och rättigheter.

Kort sagt, kasta kollektivismen, genom främst socialismen och korporativismen, på sophögen och tillåt kapitalismen att skapa grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle med arbete och välfärd.


”Nyliberalism”

24 maj, 2011

Min RSS-läsare fångade upp en ledare från finlandssvenska Österbottens Tidning och ledarskribenten Bengt Rönnback. Jag orkade inte gå igenom registreringsproceduren så jag kommenterar här på bloggen i stället.

Ledaren behandlar ämnet ”nyliberalism”. Just denna ledare sticker inte ut på något sätt jämfört med andra på samma tema, mer än att den verkar ha ett mer religiöst perspektiv. Skribenten på Österbottens Tidning, liksom de flesta andra samhällskritiker, ger reflexmässigt ”nyliberalismen” skulden för de problem som de flesta västländer upplever idag med avseende på bl a skenande budgetunderskott och hög arbetslöshet.

Vad är (ny)liberalism? Liberalismens kärna, vare sig den är ”ny” eller klassisk, är att sätta individen i centrum. Individen ska tillerkännas makten över sitt liv. Staten, eller något annat mer eller mindre abstrakt kollektiv, ska inte ha makten att styra enskilda människors livsval. Staten ska finnas där, men den ska finnas där till skydd för individens rätt till sitt eget liv, sin egen frihet och frukten av sitt eget arbete. Det är liberalismens kärna.

Då är nästa fråga: råder en (ny)liberal ”ordning” i dag i västvärldens samhällen? Knappast.

I ett (ny)liberalt samhälle hade skatteuttaget varit minimalt och endast varit motiverat för att upprätthålla nämnda skydd för individernas fri- och rättigheter, nämligen polis, domstolar och försvar. Ett skattetryck för att upprätthålla dessa samhällsfunktioner skulle inte behöva uppgå till mer än en bråkdel av dagens. Gissningsvis skulle man inte behöva överstiga 10% av BNP. I många av dagens västsamhällen ligger skatteuttaget vanligtvis mellan 35-50% av BNP.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten således heller inte tillåtits gå in och detaljreglera människors mellanhavanden. Alla mänskliga relationer hade varit frivilliga. Idag omgärdas alla marknader av omfattande regleringar. Inte minst arbetsmarknaden. Dessa regleringar är i många fall direkta hinder för produktiv sysselsättning.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten aldrig haft mandat att stödja en viss sektor i ekonomin (t ex banksektorn) på någon annan sektors eller på andra individers bekostnad. När staten har denna möjlighet är ordningen korporativistisk. Korporativism är en form av kollektivism och är alltså inte liberalt. Det närmast ohämmade stöd för bankerna som finns, främst i USA, men även i Europa, från statens sida, är i högsta grad anti-liberalt.

Alla de missförhållanden som råder går att spåra tillbaka till det faktum att skyddet för de individuella rättigheterna är svagt eller mycket svagt i de flesta länder. Och att detta skydd är svagt går knappast att lasta (ny)liberalismen för.

Jag är helt enig med Bengt Rönnback, och de flesta andra människor, om att förändringar är nödvändiga för att komma tillrätta med orättvisor och fattigdom. Men att gå mot mer regleringar och högre skatter, vilket de flesta ”nyliberalism”-kritiker anser, kommer bara att öka arbetslösheten och förvärra fattigdomen. Jag kan bara hoppas att denna insikt når ett större antal beslutsfattare inom en snar framtid.


Liberaldemokraterna vill införa medborgarlön

14 april, 2011

Liberaldemokraterna presenterade sin politik idag. Finns att ladda ner på pdf. Har läst igenom det.

Deras inledande sida lovade gott om fortsättningen. Man målar en bild av ett liberalt samhälle med demokrati, integritet, frihet och rättssäkerhet. Mycket bra och jag håller med om det helt och hållet.

Men redan på nästföljande sida kommer en kalldusch. Man vill införa medborgarlön. Förutom att detta inte är förenligt med liberalism, är den direkta kostnaden för att införa något sådant enormt avskräckande. Liberaldemokraterna vill ha medborgarlön för alla från 18 års ålder. Räknar man med att alla ska ha existensminimum (uppskattat till ca 8k/mån) i medborgarlön, kommer det antagligen att kosta mer än 700 miljarder kr i utgifter per år. Hela statsbudgeten för 2011 omfattar 810 miljarder kr.

Förutom de direkta kostnaderna, kommer införande av medborgarlön sannolikt att få en kraftigt negativ effekt på arbetsmoral och arbetsvilja. Utbudet av lågavlönat arbete (som ofta är tråkigt, enformigt och inte kräver någon särskild utbildning, etc – det är därför det är lågavlönat) bör minska dramatiskt – varför arbeta och slita om man kan få ut nästan lika mycket på att sitta hemma och spela Playstation hela dagarna? Man kommer troligen därför skapa en brist på många yrken som verkligen behövs. Likaså kommer utbudet av högavlönat arbete att sjunka, eftersom det faktum att man redan har en stor del av sin ekonomiska trygghet säkrad medför att människor inte kommer att kämpa särskilt hårt för att öka sin kunskap och värdeskapande förmåga. Allt detta kommer högst sannolikt sammantaget att orsaka ett dramatiskt fall i skatteintäkter. Om något, behövs det rimligen stora skatteintäkter för finansieringen av medborgarlönen.

Dessutom kan man inte utesluta en annan effekt. Om alla helt plötsligt får en ”inkomstökning” på 8k/månad, vad händer då med priserna i landet? De bör rimligtvis stiga ganska kraftigt, eftersom en större summa pengar jagar samma varor och tjänster. Nivån på medborgarlönen kommer därmed sannolikt behöva höjas – och därmed kraven på ännu högre skatter. Ond spiral…

Ytterligare en fråga som är värd att nämna: Varför ska arbetsgivarna erbjuda samma lönenivå när staten effektivt i praktiken subventionerar människors utkomst? De kommer antagligen enkelt kunna motivera lönesänkningar. Därmed sjunker skatteintäkterna ytterligare…. Jag tror, nej, jag är övertygad om, att medborgarlön är dödsdömt och i förlängningen (förmodligen ganska snart efter dess införande) kommer orsaka hård misär för en hel befolkning, men i synnerhet för de mest utsatta, den dag systemet havererar. Medborgarlön är en variant av socialism och det kommer med allra största sannolikhet bli ett praktfiasko om man på allvar gör ett försök att införa det.

Vidare vill Liberaldemokraterna inrätta ett ”barnkonto”. Lite oklart, men det verkar som att varje barn också ska få en slags medborgarlön, förvaltat av barnets föräldrar eller utsedd förmyndare. Ännu mer utgifter alltså, till en redan utgiftstyngd statsbudget.

När det gäller miljön har Liberaldemokraterna identifierat klimatet som ett hot och man vill beskatta ”utsläpp av växthusgaser”. Det kan jag tycka är tramsigt. Annars står det mycket bra i deras manifest som jag som liberal kan skriva under på. Vore det inte för medborgarlönefrågan skulle jag kunna sympatisera med det mesta av politiken i övrigt.

Jag kan inte förstå hur man som liberal kan förespråka medborgarlön. Ur ett liberalt perspektiv är beskattning svårt att motivera. Höga skatter, som en medborgarlön lär kräva, är ännu svårare. De liberala argumenten emot en medborgarlön är överväldigande och både moraliska och ekonomiska.

Det må vara ett hedervärt ändamål att söka förenkla människors vardag och att underlätta för arbetsoförmögna människor att kunna leva ett drägligt liv. Men i praktiken kommer medborgarlön troligen att kosta betydligt mer än det smakar – på alla sätt.

Ett liberalt alternativ finns redan i svensk politik. De som törstar efter liberalism ombedes besöka Klassiskt liberala partiets hemsida för mer information.


Skydd för individuella rättigheter förbättrar miljön

16 mars, 2010

USA Today presenterade idag en undersökning som visar att människor i USA oroar sig allt mindre för miljön. Det finns helt enkelt inte så mycket att oroa sig för längre, eftersom miljön stadigt förbättras.

På frågan vad som ”oroar mycket” i olika miljöfrågor svarade amerikanarna gällande:

  • Föroreningar i vattendrag 46%. Ner från max 72% 1989.
  • Luftföroreningar 38%. Ner från max 63% 1989.
  • Gifter i mark och vatten, 44%. Ner från max 69% 1989.
  • Regnskogsskövling, 33%. Ner från max 51% 2000.
  • Global uppvärmning, 28%. Ner från max 41% 2007.

Det är bra att man bryr sig om och respekterar både den globala miljön och närmiljön, eftersom det gynnar människans livsbetingelser. Och handen på hjärtat, har vi i västvärlden några riktigt allvarliga miljöproblem längre? Det sker allt mer sällan allvarliga miljökatastrofer och det var länge sedan man läste om någon nu.

Hur kommer det sig?

Huvudorsaken är att länderna i västvärlden har ett relativt mycket starkare skydd för de individuella rättigheterna, främst äganderätten. Det man äger har man ett incitament att skydda. En markägare som får sin utkomst från att bruka sin mark har ett incitament att inte förorena den. Industrin bredvid markägaren har ett incitament att inte förorena dennes mark, eftersom det går emot dennes lagskyddade fri- och rättigheter (man saboterar inte andras egendom). Respekten för de individuella rättigheterna skapar incitament att handskas varsamt med miljön.

De flesta är väl bekanta med de hemska bilderna från många utvecklingsländer gällande miljön. Det finns stora problem på många platser världen över. Men gemensamt för dessa områden är att de fortfarande har ett relativt svagt skydd för de individuella rättigheterna. Kina är t ex fortfarande en diktatur med omfattande korruption. Skyddet för de individuella rättigheterna är svagt.

En insikt om att lagskyddad respekt för alla människors lika rätt till liv, frihet och frukten av sitt arbete förbättrar människors möjligheter att samexistera genom frivilliga avtal, med effektivare och ej resursslösande produktion av alla typer av varor och tjänster, samt med miljöförbättrande och välfärdshöjande resultat, vore önskvärt bland världens utbildningsinstitutioner, politiker och medier.