Svar till Lars Dahlström

14 oktober, 2015

Skrev ett svar på den pensionerade docenten Lars Dahlströms svammel om vad han kallar ”kapitalism” och ”nyliberalism” i Västerbottens-kuriren.

Den extremvänstersyn som du ger uttryck för är vad som kvarhåller fattigare länder i fattigdom och vad som hindrar den relativt mindre välmående delen av de utvecklade blandekonomiernas befolkningar att lyfta sig på välståndsstegen.

Din svada om ”nyliberalism” är mer än tragikomiskt. Jag tror inte du vare sig vet eller förstår vad liberalism innebär. Jag kan upplysa dig. Det handlar om individens frihet, frihet från tvång. Frivilligt samarbete. Ett starkt skydd för de individuella rättigheterna; allas LIKA rätt till liv, frihet och frukten av sitt arbete.

Det ENDA som KAN skapa välstånd är produktivt arbete. Vänsterintellektuella, som du själv, argumenterar i (felaktig) teori, och genomför i (destruktiv) praktik varän de hamnar i makt eller i influerande position, olika begränsningar av värdeskapande arbete. Antingen genom regleringar, eller genom beskattning. Regleringar hindrar människor att utbyta värden med varandra. Skatter minskar incitamenten till eller hindrar direkt värdeskapande arbete.

Solidaritet, ärlighet och samarbete premieras genom FRIVILLIGHET, inte genom det TVÅNG som du och dina likar förespråkar. Solidaritet, ärlighet och samarbete kan ALDRIG bli fruktsamt genom tvång. Det kan det aldrig bli.

Regeringars roll bör bli BETYDLIGT mindre för att uppnå din dröm om starkare ekonomier och mer välmående befolkningar.

Jag föraktar något oerhört den syn du ger uttryck för då den SKAPAR konflikter, SKAPAR fattigdom, SKAPAR misär.

Västerbottens-kuriren har ännu inte publicerat svaret.

Annonser

”Nyliberalism”

24 maj, 2011

Min RSS-läsare fångade upp en ledare från finlandssvenska Österbottens Tidning och ledarskribenten Bengt Rönnback. Jag orkade inte gå igenom registreringsproceduren så jag kommenterar här på bloggen i stället.

Ledaren behandlar ämnet ”nyliberalism”. Just denna ledare sticker inte ut på något sätt jämfört med andra på samma tema, mer än att den verkar ha ett mer religiöst perspektiv. Skribenten på Österbottens Tidning, liksom de flesta andra samhällskritiker, ger reflexmässigt ”nyliberalismen” skulden för de problem som de flesta västländer upplever idag med avseende på bl a skenande budgetunderskott och hög arbetslöshet.

Vad är (ny)liberalism? Liberalismens kärna, vare sig den är ”ny” eller klassisk, är att sätta individen i centrum. Individen ska tillerkännas makten över sitt liv. Staten, eller något annat mer eller mindre abstrakt kollektiv, ska inte ha makten att styra enskilda människors livsval. Staten ska finnas där, men den ska finnas där till skydd för individens rätt till sitt eget liv, sin egen frihet och frukten av sitt eget arbete. Det är liberalismens kärna.

Då är nästa fråga: råder en (ny)liberal ”ordning” i dag i västvärldens samhällen? Knappast.

I ett (ny)liberalt samhälle hade skatteuttaget varit minimalt och endast varit motiverat för att upprätthålla nämnda skydd för individernas fri- och rättigheter, nämligen polis, domstolar och försvar. Ett skattetryck för att upprätthålla dessa samhällsfunktioner skulle inte behöva uppgå till mer än en bråkdel av dagens. Gissningsvis skulle man inte behöva överstiga 10% av BNP. I många av dagens västsamhällen ligger skatteuttaget vanligtvis mellan 35-50% av BNP.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten således heller inte tillåtits gå in och detaljreglera människors mellanhavanden. Alla mänskliga relationer hade varit frivilliga. Idag omgärdas alla marknader av omfattande regleringar. Inte minst arbetsmarknaden. Dessa regleringar är i många fall direkta hinder för produktiv sysselsättning.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten aldrig haft mandat att stödja en viss sektor i ekonomin (t ex banksektorn) på någon annan sektors eller på andra individers bekostnad. När staten har denna möjlighet är ordningen korporativistisk. Korporativism är en form av kollektivism och är alltså inte liberalt. Det närmast ohämmade stöd för bankerna som finns, främst i USA, men även i Europa, från statens sida, är i högsta grad anti-liberalt.

Alla de missförhållanden som råder går att spåra tillbaka till det faktum att skyddet för de individuella rättigheterna är svagt eller mycket svagt i de flesta länder. Och att detta skydd är svagt går knappast att lasta (ny)liberalismen för.

Jag är helt enig med Bengt Rönnback, och de flesta andra människor, om att förändringar är nödvändiga för att komma tillrätta med orättvisor och fattigdom. Men att gå mot mer regleringar och högre skatter, vilket de flesta ”nyliberalism”-kritiker anser, kommer bara att öka arbetslösheten och förvärra fattigdomen. Jag kan bara hoppas att denna insikt når ett större antal beslutsfattare inom en snar framtid.


Är EU nyliberalt?

24 februari, 2010

Av någon anledning tycks en del individer ha fått för sig att EU på något sätt skulle präglas av ”nyliberalism”, att EU genomför ”nyliberal politik” eller att EU skulle regera med hjälp av ”nyliberala diktat”.

Kärnan i liberalism, vare sig den är ”ny” eller gammal, är frihet från tvång i alla former. Men det är få saker med EU som kan kategoriseras som liberalt. Jag skriver gärna under på de fyra friheterna som är EU:s grundpelare – fri rörelse av människor, varor, arbete och kapital inom unionens gränser. Utöver det är det är EU en stor besvikelse med tanke på myriaden av detaljregleringar, jordbrukssubventioner, tullmurar och en helt sinnessjukt omfattande byråkrati.

Ilse-Marie skriver att ”EU har utvecklats till en superstat vars nyliberala diktat pressar sina medlemsstater att slakta välfärden, de sociala skyddsnäten och arbetsrätten”.

Jag lämnade en kommentar.

Via Ilse-Maries blogg fann jag också en text från Kerstin Berminge, på Motvallsbloggen, som menar att ”nyliberaler” bör glädjas över EU:s utveckling med nedskurna välfärdssystem, vilket, enligt hennes resonemang, är ett exempel på en ”chock” i Naomi Kleinsk tappning.

Jag frågade henne vad alternativet var till att skära i verksamheterna när underskotten skenar. Hennes svar var att anställa fler människor till de offentliga verksamheterna, eftersom det tydligen skulle generera vinster (?) till statskassan och medföra mer köpkraft (?) för företag. I min värld innebär en större offentlig sektor också större offentliga utgifter och därmed mindre pengar i statskassan.

Kerstin Berminge godkände inte min sista kommentar så jag lägger in den här i stället:

Kerstin,

Som förenklad illustration: Offentligt anställd erhåller lön 100 och betalar skatt 50. Staten erhåller skatt 50 och betalar lön 100, samt arbetsgivaravgift 32. Varje offentliganställd betyder alltså en nettokostnad för staten på 100+32-50 = 82 som måste finansieras via skattsedeln. Nettokostnaden finansieras av privat sysselsatta; de offentligt anställda bär inte sina egna kostnader – de är beroende av privat sektor för sin utkomst. Att anställa fler inom den offentliga sektorn betyder med andra ord en nettokostnad för samhällsekonomin.

Ditt förslag är, om jag förstod dig rätt, att höja skatterna för att finansiera det ökade antalet anställda inom den offentliga sektorn. Ökade skatter betyder minskad köpkraft för både individer och företag. Allt annat lika betyder det att företagens kostnadsmassa ökar, att deras benägenhet att möta de ökade kostnaderna med att minska antalet anställda ökar. Konsekvensen är alltså minskad sysselsättning i privat sektor, dvs inom den sektor som skall finansiera de ökade kostnaderna inom den offentliga sektorn. Hur går detta ihop? Det gör det inte. Det vanliga är att staten tvingas låna upp mellanskillnaden, dvs att statsskulden ökar, eller att höja skatterna. Detta betyder ökade offentliga räntekostnader och en kostnad som skjuts på framtida generationer att betala och/eller ännu ett varv i den negativa spiralen som följde av den ursprungliga skattehöjningen.

Att denna utveckling också sker i verkligheten, och inte bara i fiktiva exempel som ovan, visar utvecklingen inom alla länder som har stora välfärdsstater. Resultatet av en allt större andel offentligt finansierad verksamhet blir med tiden tvingande nedskärningar pga ineffektivitet och kapitalflykt.

Med ovan illustration, anser du fortfarande att det blir en nettostimulans för ekonomin, att det ger ökad köpkraft för privata företag, att det ger fler jobb totalt i ekonomin, genom att öka de offentliga utgifterna? Är det så jag ska förstå dig?

Mvh,
RD

Om man anser att liberalism på något sätt har att göra med kränkningar av individers fri- och rättigheter, genom att t ex inskränka människors frihet att avtala med varandra, eller genom att hindra dem eller att begränsa dem att handla med andra länders invånare, eller genom att frånta dem frukten av sitt arbete för att ge till industrigrenar som inte kan skapa lönsamhet på egen hand, ja då kan man nog kalla EU ”liberalt”. Nu diskuterar man dessutom möjligheten för EU att beskatta unionens invånare. Jätteliberalt. Verkligen.

Om man inte ger ordet liberalism en helt ny innebörd så är det svårt att kalla EU för ”ny”-liberalt.


Öppet brev till Olle Ljungbeck

7 maj, 2009

Följande är en kommentar till Olle Ljungbeck, efter dagens publicerade krönika på GD.se.

Hejsan Olle!

Det var en intressant krönika du skrev (”Husbondens röst”). Jag gillar särskilt att du tar strid för oss liberalers kamp mot EU:s inskränkningar av individers/arbetares rättigheter gentemot både stater och företag. Jag vill dock starkt opponera mig mot din beskrivning av EU som ”ett extremt marknadsliberalt projekt”. Det är helt enkelt inte sant.

Vi liberaler (en del envisas att ge oss epitetet ”ny-”, men ingen kan förklara vad skillnaden mellan en liberal och en nyliberal är så det är tydligen bara ett skällsord numera från den extrema vänsterkantens agitatorer) är för starka individuella rättigheter, dvs ett samhälle där ALLA individer åtnjuter ett STARKT rättsskydd för att upprätthålla LIKA rätt till sitt eget liv, rätt till sin egen frihet och rätten till frukten av sitt eget arbete.

Ett dylikt samhälle, med ett starkt individuellt rättsskydd, innebär att ingen människa, eller sammanslutning av människor, har rätt att suga ut en annan människa, eller en annan sammanslutning av människor. Ett dylikt samhälle innebär att ingen människa, eller sammanslutning av människor, har rätt att förslava en annan människa, eller en annan sammanslutning av människor. Ett dylikt samhälle innebär att ingen människa, eller sammanslutning av människor, har rätt att parasitera på en annan människa, eller en annan sammanslutning av människor.

Detta är det sant liberala och sant KAPITALISTISKA samhället.

Ett kapitalistiskt samhälle är ett samhälle där all egendom är privatägd och där alla mänskliga relationer är frivilliga. Detta förutsätter en rättsstat som skyddar alla individer i lika omfattning mot olika former av tvång; en rättsstat som SKYDDAR de ovan nämnda individuella rättigheterna.

EU:s grundidé med de fyra friheterna – fria rörelser av arbete, kapital, varor och tjänster – är helt i linje med de liberala idealen. Även om dessa friheter i huvudsak är upprätthållna inom EU:s gränser är det sedan en rad andra fri- och rättigheter som EU INTE upprätthåller och som gör (”ny”-)liberaler motståndare till EU. (De fyra friheterna behöver dessutom ingen överstatlig organisation för att upprätthållas – de kan enkelt införas ensidigt av vilket land som helst.)

Här ska du få några orsaker till att vi liberaler INTE omfamnar EU:

* Överstatlighet; omfattande byråkrati som möjliggör och också medför inblandning i angelägenheter som enskilda länder är fullt kapabla att hantera själva.

* Regleringar; med ett starkt individuellt rättsskydd behövs inga detaljregleringar. Dagens svaga skydd för individens fri- och rättigheter både möjliggör och de facto innebär en enorm byråkratisk apparat till ingen nytta. Regleringar innebär klåfingrig inblandning i människors privata angelägenheter och hämmar välfärdsutveckling för alla.

* Penningpolitiken; Euroområdet är stort och förutsättningarna är olika för medlemsländerna. En viss räntenivå är på samma gång fördelaktig och skadlig för olika medlemsländer. En gemensam penningpolitik är kontraproduktiv. Dessutom är centralbanker överflödiga då priset på pengar inte bör sättas av en centralbankskommittee utan av den fria marknaden.

* Protektionism och subventioner; höga tullmurar mot länder utanför EU fördyrar levnadsomkostnaderna för EU-ländernas medborgare genom att göra inhemskt producerade varor och tjänster dyra, samtidigt som det skapar fattigdom i tredje världens länder som gärna skulle vilja sälja sina varor och tjänster till oss inom EU, men som inte kan pga höga tullmurar. Common Agricultural Policy (CAP) är något av det mest skadliga som EU befattar sig med och som direkt medför att folk i fattiga länder kvarhålls i fattigdom och svält.

* Integritetsinskränkningar; EU är sedan en tid inne i en mycket oroväckande fas där grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter håller på att inskränkas.

Människor och marknader är således inte alls är så fria som du vill tro eller ge sken av i din krönika. De ”liberaler” du lyssnade till är knappast några liberaler, eftersom de, liksom de andra svenska riksdagspartiernas företrädare, förespråkar en högskattestat, omfattande arbetsmarknadsregleringar och ett i övrigt förhållandevis svagt rättsskydd för enskilda individer.

Vi liberaler är emot Lissabonfördraget.

Vi liberaler är emot EU i nuvarande utformning.

Vi liberaler är emot EMU.

Vi liberaler står på din sida i kampen mot politikervälde, regleringar och detaljstyrning av människors privata angelägenheter.

Vi står på din sida i kampen om individens fri- och rättigheter.

Mvh,

Ragnar