De borgerliga är medskyldiga till skattehöjningarna

31 maj, 2016

AllaPartiledare

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De borgerliga partierna, ”Alliansen”, är medskyldiga till de skattehöjningar och andra fri- och rättighetsinskränkningar som det svenska folket bombarderas av nu från sossevänstern. I grunden förespråkar samtliga åtta partier i riksdagen samma system; en mycket omfattande välfärdsstat där det offentliga tar hand om människors alla problem, stora som små, vare sig man vill eller inte vill, eller kan eller inte kan lösa dem själv.

De höga skattenivåer och de omfattande regleringar på de flesta marknader, som samtliga riksdagspartier står bakom, har flera skadliga effekter på landets ekonomi och därmed både direkt och indirekt på de offentliga finanserna.

    • Människors incitament att arbeta minskar pga höga skatter på arbete. Allt annat lika värderar en individ fritid hela tiden högre, i takt med att hen straffas för att arbeta mer.
    • Investeringsviljan för företag som verkar i Sverige minskar pga höga skatter på allt från anställningar, till kapital och energi. I synnerhet blir detta tydligt för större företag som har verksamhet i flera länder. För dessa är det enkelt att förlägga investeringar utan för Sveriges gränser, vilket de också gör.
    • Företags incitament att anställa minskar, eftersom arbetsavgifter och hårda arbetsmarknadsregleringar sätter käppar i hjulen. Vi får en onödigt hög arbetslöshet, i synnerhet bland unga och de med mindre eller ingen utbildning.

Sammantaget betyder detta att ett hela tiden svällande åtagande för det offentliga omöjligen är hållbart över en längre tidsperiod. Utveckligen är tydlig sedan många årtionden tillbaka.

Politikerna lovar nya allmosor till folket, de offentliga utgifterna som andel av BNP stiger hela tiden och för att finansiera dessa utgifter ökar hela tiden omfattningen av stölden av kapital från den arbetande befolkningen, genom direkta straffskatter på arbete, kapital, konsumtion, energi och punktskatter på nästan allt. Lägg ovanpå detta att man på andra sätt också försvårar för värdeskapande genom att man hindrar människor att frivilligt avtala med varandra, på grund av hårda regleringar.

Ovanstående står sossarna, de borgerliga/”Alliansen”, liksom SD, bakom. Samtliga riksdagspartier står bakom en omfattande välfärdsstat.

De borgerliga har under sina perioder av regeringsinnehav kanske inte accelererat skattepålagorna och regleringsivrandet, men man har heller inte, totalt sett, gjort särskilt mycket för att förändra grundorsaken till problemet med de hela tiden ökande offentliga utgifterna. Många ”borgerliga” slår sig för bröstet och menar att man under de senaste åtta årens regeringsinnehav lyckats sänka en del skatter, men med tanke på att de offentliga utgifterna fortsatte att öka, varje år, under de borgerligas styre, betyder det bara att sänkta skatter på några saker togs igen genom höjda skatter på annat, samt på ökad avgiftsfinansiering av offentliga verksamheter.

Man får intrycket av att det nästan är medvetet att låta sossarna få ta över ansvaret, låta dem höja skattebördorna och sedan återta makten i kölvattnet av folks missnöje. Bara för att slippa göra det själva.

En sak är säker. Det kommer bara att bli svårare att få de offentliga finanserna att gå ihop. Och då har jag inte ens berört de utgiftshöjningar som följer av flyktingmottagandet.

Man måste börja lyfta ur tjänsteproduktion ur den offentliga sfären. Man måste börja sänka skatterna och minska omfattningen av regleringarna. Det är den enda vägen fram. Att fortsätta att blunda för verkligheten kommer att sluta katastrofalt illa.

Annonser

Dominobrickor på fall

26 oktober, 2015

DominosDet anländer nu alltså ofattbara 10000+ asylsökande till Sverige, per vecka. Långt över Migrationsverkets prognos för bara några månader sedan.

Det nya nu är att man har börjat tala i termer av kostnader, vilket man inte har tidigare, eftersom alla dylika invändningar tidigare stämplats som rasistiska och att gå Sverigedemokraterna (SD) till mötes.

Det intressanta är dock att det för några dagar sedan gick ut mail från Regeringskansliet till alla departementen där man varnar för ”stora besparingar” i alla statens verksamheter. Framförallt från 2016 och framåt. Och det är inga små besparingar heller. Siffran 270 miljarder på 4 år har nämnts. Regeringen har börjat få panik.

I ett land där välfärdsstaten är religion och oantastbar kommer merparten av dessa kostnadsökningar att matchas av skattehöjningar och statsupplåning. Det finns inte en chans att kroniska sossar i samtliga åtta riksdagspartier kommer lyckas enas om att spara 270 miljarder, så skattehöjningarna kommer. Var så säker.

Jag ser framför mig potentiella konflikter på många områden. På arbetsmarknaden, i förorterna, i städerna och småorterna som har översköljts av flyktingar, i kommunhusen, i statsförvaltningarna. Jag befarar att det kommer bli handgripligt och våldsamt. I utpräglade villakommuner, typ Ekerö, Täby, Lomma och Vellinge kommer inte det fysiska våldet att märkas än på länge. Dylika kommuner kommer däremot få dra ett tungt lass genom konfiskatoriska skatter i stället. Det kommer garanterat komma förslag om att ”rika” kommuner ska ta ett ”ökat ansvar”, något som de borgerliga partierna inte kommer motsätta sig. Räkna med ett par kronor i ökad kommunalskatt för de flesta kommuner och mer än så i villakommunerna.

Sedan finns det en klar risk att ökad upplåning betyder högre räntor, vilket betyder lägre fastighetspriser. Till det kommer ökat skattetryck, ganska stort sådant, som kommer vara hämmande på sysselsättning. Lägg in i den mixen en vikande global konjunktur med ökad arbetslöshet så finns det potential för så mycket explosiva förändringar att dominobrickorna står som spön i backen framöver.

Antagligen har vi bara har sett en liten början på jätteförändringar i väljaropinionen. Svenskar är sossar. Svenskar gillar välfärdsstaten. Men svenskarna har nog börjat tröttna på att sjuklövern orsakar dem onödiga kostnader och förfall av deras älskling, den gemensamt finansierade välfärden. Jag är förvånad över att SD inte är största parti enligt de senaste opinionsmätningarna. Det kommer nog. I takt med att krismedvetenheten och verkligheten sipprar in i folks medvetande kommer SD bara få mer och mer stöd. En fortsatt lam regering och en fortsatt lam borgerlig opposition ger vid handen att det bara finns ett oppositionsparti – SD. De går mot egen majoritet. Bara en tidsfråga.

Man ska dock ha klart för sig att alla ovanstående mer eller mindre sannolika problem är konsekvenser av att Sverige och svenskarna bekänner sig till välfärdsstatsreligionen. Välfärdsstaten är orsaken till att människor med skiftande bakgrund fastnar i utanförskap. Arbetsmarknaden är hårt reglerad, skatterna är skyhöga och stigande, bostadsmarknaden är ett gigantiskt och reglerat fiasko. Dominobrickorna faller på grund av välfärdsstaten.


Den svenska politiska cirkusen

14 oktober, 2015

clown13

Objektivt sett, den svenska politiken är på så låg nivå att invalda representanter för folket, det gäller samtliga partier, på samtliga nivåer, kan bara betraktas för vad de framstår som:

Clowner.

Pajaser.

Inget av dagens riksdagspartier är ens i närheten av att få min röst. De är totalt diskvalificerade. De saknar helt och hållet kompassriktning och deras enda aktivitet är att anpassa sig efter minsta motståndets lag likt vindflöjlar. Debatten idag handlar om små, små detaljer, som inte har någon som helst positiv betydelse för sysselsättning, fri- och rättigheter, välfärd, trygghet, etc.

Är det ingen annan som saknar en konstruktiv debatt om väsentliga saker? Saker som fri- och rättigheter, skattenivåer, skatternas vara eller icke vara, hur minskar vi antalet och omfånget av regleringar?, hur ökar vi företagens konkurrenskraft?, hur minskar vi konkret arbetslösheten?, hur få kontroll på rättsstaten?, hur integrerar vi invandrarna?, hur reformerar vi arbetsmarknaden?, hur säkerställer vi människors integritet?, etc, etc. Dessa frågor diskuteras över huvud taget inte.

Sedan har vi invandringsdebatten. Eller, ja debatt är kanske synd att säga. Invandringsfrågan sätter strålkastarljuset på mycket av det som är genomskadligt med den svenska modellen, välfärdsstaten. Oppositionspartierna (eller, ja, om de nu kan kallas opposition, för den termen implicerar ju att de är oense om något, vilket inte verkar vara fallet) har ett fantastiskt gyllene läge att verkligen börja lyfta orsakerna till att invandrare har så svårt att integreras i det svenska samhället: den reglerade arbetsmarknaden, den reglerade bostadsmarknaden, de omfattande regleringarna i största allmänhet när det gäller byggande och företagande i stort, och, inte minst, de höga och kvävande skatterna.

Men nej då, inte ett pip i den riktningen.

Om jag alls röstar i valet 2018, eller i eventuellt extraval innan dess, går min röst till Klassiskt liberala partiet. Vad man än röstar på av de åtta partier som idag trängs i en extremt snäv vänsterfåra i riksdagen, så blir resultatet mer av samma. Mer av välfärdsstat, mer skatter, mer regleringar, allt mer inskränkta fri- och rättigheter.

Förbannat hopplöst, helt enkelt.


Saker som irriterar

22 maj, 2015

Människors indifferens till politisk filosofi. Om skolungdomar hade lärt sig i skolan vad de olika filosofiska skolorna innebär och vad deras praktiserande leder till, hade människor naturligt förkastat alla typer av kollektivism, till förmån för kapitalism.

Indoktrineringen av svenska skolelever. Få unga människor har utvecklat integritet nog att ifrågasätta de paradigm som lärs ut i skolan. Skolungdomar är lättpåverkade. Att under hela skolgången matas med idéer om välfärdsstaten, gör att en förkrossande majoritet av alla individer även i vuxen ålder fortsatt aldrig ens vill tänka tanken på ett alternativ till välfärdsstaten. Brist på undervisning i filosofi hindrar dem även att ha verktygen att kunna ifrågasätta.

Absurt höga skatter och omfattande regleringar. Höga skatter är inte synonymt med välfärd. Centralplanerade (offentligt finansierade och politikerstyrda) välfärdstjänster blir både dyrare och av lägre kvalitet än privata dito. På grund av centralplaneringen! Regleringar hindrar människor att frivilligt avtala med varandra om utbyten av varor och tjänster. Skatter och regleringar hindrar sysselsättning och skapar arbetslöshet, samt stänger ute stora delar av nyanlända invandrare som inget hellre vill än att komma in på arbetsmarknaden och ärligt förtjäna sitt uppehälle. De höga skatterna och de omfattande regleringarna är en direkt orsak till att vi har en debatt om invandring i Sverige.

Att vi har åtta socialdemokratiska partier i riksdagen. I praktiken är skillnaden mellan de som anser sig stå längst till vänster och längst till höger några tiondels procentenheter i skattetryck. Samtliga partier är överens om välfärdsstatens bevarande. Det är irriterande att tänka tanken hur pass rikt och välmående Sverige och svenskarna – alla svenskar – hade varit om staten inte hade lagt sig i människors frivilliga organiserande av välfärds- och trygghetssystem.

EU. Om EU ska finnas kvar öht, bör dess funktion begränsas till att värna de fyra friheterna; fri rörlighet av varor, tjänster, människor och kapital. Varken mer eller mindre. EU-parlamentet är ett absurt slöseri med resurser och systemet med omfördelningar och jordbrukssubventioner skapar ineffektivitet och fattigdom. Lägg ner!

Klimatalarmismen. Mediernas totala kapitulation för IPCCs ord och medias absurda överdrifter i frågan. Och att en överväldigande majoritet av vanliga människor inte bryr sig om att kontrollera fakta själva. Det går fortfarande inte att påvisa någon stark koppling mellan atmosfärens koldioxidhalt och den globala temperaturen eller dess klimat. Väder- och temperaturdatan bekräftar inte de uppvärmningsscenarier som IPCC larmat om med sina upprepade rapporter.

Det globala monetära systemet, med fiatvalutor, centralbanker, fraktionella reserver. Lägg ner! Sedan 1971 när Nixon helt avslutade dollarns koppling till guld, är samtliga världens länder och valutor 100% ”fiat”, dvs endast uppbackade av det förtroende som respektive lands centralbank ger dem. Det finns ingenting fysiskt bakom. Sårbarheten är uppenbar. Genom historien har samtliga experiment med fiatvalutor slutat med att valutan blivit totalt värdelös. Centralbankssystemet som inleddes med Federal Reserve 1913 har varit förödande för människor, som har bestulits på sina besparingar genom inflation. Priset på pengar, räntan, ska styras av marknaden, inte centralplaneras av en centralbanksdirektion. Systemet med fraktionella reserver har medfört att individers och staters skuldsättning skjuter i höjden. En återgång till de monetära förutsättningar som rådde före 1913 vore en välgärning för alla människor.


Systemrisk

28 november, 2014

omxs30

Bild lånad från Cornucopia / aka Lars Wilderäng.

De svenska storbolagens aktieindex, OMXS30, är tillbaka på nivåerna runt IT-bubbeltoppen år 2000. Skillnaden idag är att värderingarna på bolagen i sig är någorlunda försvarbara, givet rekordlåga räntenivåer och någorlunda stabil global efterfråga – marknadsrisken i sig är ok. Samtidigt är den övergripande systemrisken ett betydligt större frågetecken. Vi är i ett läge där centralbankerna har manipulerat sönder prissättningen på pengar och därmed satt den viktigaste marknaden av dem alla ur spel, med ständiga likviditetsinjektioner och nära nog nollränta i större delen av västvärlden. Just nu går det inte att se annat än låg ränta i närtid, och det går inte heller att se att centralbankerna ska förlora greppet om det monetära systemet i närtid. Men förr eller senare, när som helst, kan någon form av oförutsedd händelse (svart svan) rubba systemet så att centralbankerna förlorar kontrollen och kreditförlusterna i banksystemet blir ohanterliga. Och då är helt plötsligt värderingen på aktiemarknaden skyhög.

Det monetära systemet är bortom all sans. Skuldsättningen har nått sådana nivåer att centralbanker och politiker inte har något annat val än att fortsätta hålla illusionen av att allt är ok levande. Deras största oro är en större nedgång på aktiemarknaderna.

Scenariot är detta: En större sättning skulle riskera att medföra tvångslikvidering av många belånade portföljer, med följd att fler tillgångsslag följer med i fallet. Ganska omgående lär en sådan utveckling påverka värderingen på fastigheter, vilka är grundsäkerheten för de skulder som nått astronomisk omfattning. En krasch på fastighetsmarknaderna världen över skulle fullständigt överrumpla nationalstaterna, som skulle få omöjliga problem med kreditförluster. Arbetslösheten skjuter i höjden. Fastighetspriserna accelererar nedåt. En kraftig depression utlöses.

Detta vill man alltså till varje pris undvika genom att injicera likviditet som direkt söker sig till aktiemarknaderna. Vissa centralbanker stödköper till och med direkt i aktiemarknaderna (t ex Bank of Japan och även Federal Reserve ryktas göra det). Point of no return har för länge sedan passerats, ty nu förväntar sig marknadsaktörerna att centralbankerna går in med ny likviditet och/eller än lägre räntor vid varje mindre kursfall. En monstruös skuldbubbla har skapats.

Det monetära systemet är så långt ifrån kapitalism man kan komma. Det är centralplanerat och reglerat. Samtidigt har bankerna givits en särställning av politikerna. Insättningsgaranti och ett outtalat, men i högsta grad närvarande, löfte om bailouts i händelse av större kreditförluster, medför att bankerna tar risker de inte skulle kunnat på en oreglerad bankmarknad och en marknad med fri prissättning av pengar. Konsekvenserna manifesteras nu i den ohämmade skulduppbyggnaden och manipulationen av marknaderna. Den stora frågan är bara hur länge denna absurda och artificiella situation kan bibehållas och vilken händelse som utlöser alla moders kris. Än så länge är pyramidspelet i högsta grad levande, och det kan säkert fortgå en tid till. Men försiktighet anbefalles.


Medborgarlön

9 december, 2012

Diskussionen om medborgarlön (ML) tycks inte dö ut.

För några dagar sedan tog en av Sveriges största bloggare, Lars Wilderäng / Cornucopia, upp frågan. Lars tar ställning för ML, likt Liberaldemokraterna gjorde i sitt partiprogram, som jag recenserade här.

Jag har stark sympati för de som önskar minska den offentliga byråkratin. Och det är möjligt, eller kanske till och med sannolikt, att ML skulle kunna minska den totala offentliga byråkratin, åtminstone inledningsvis, då den skulle kunna ersätta administrationen av en rad andra transfereringar. Men, dels är det en öppen fråga som sannolikt inte går att svara på förrän man har facit i hand, dels kommer införandet av ML med stor sannolikhet ha en rad negativa effekter som med tiden kommer få kostnaderna för systemet att explodera. Vad man ganska säkert kan säga är att ett införande av ML kommer att bli en mycket dyr historia.

Tanken om medborgarlön kan möjligtvis fungera i teorin under förutsättning att alla agerar som förut, men detta är, tror jag, hela grejen som får teorin att falla. Det grundläggande felet som förespråkarna av ML gör är, tror jag, att de bortser ifrån, eller åtminstone kraftigt underskattar, de direkta och indirekta effekterna som ML rimligen bör ha på arbetsincitament och arbetsmoral.

Människor kommer nämligen att ändra beteende. En garanterad, arbetsfri inkomst medför att individer anstränger sig mindre, allt annat lika. Det betyder lägre produktivitet och mindre producerat värde, vilket är samma sak som lägre skatteintäkter för staten.

Samtidigt kommer fler att helt enkelt välja att inte arbeta. De som redan har en ganska låg lön kommer inte att tycka att det är värt att arbeta längre och nöjer sig troligen med en något lägre, men garanterad, ML som enda inkomst. Det stora flertalet kommer inledningsvis inte att göra det, men tillräckligt många för att det ska märkas tydligt. Det betyder också mindre skatteintäkter för staten.

Förändringen av att folk i viss mån har möjlighet att välja att inte arbeta, och faktiskt också gör detta val, bör betyda att utbudet av okvalificerad arbetskraft sjunker och att därmed lönerna på okvalificerat arbete kommer att stiga. En dylik utveckling sänder felaktiga signaler till arbetsmarknaden. Varför skaffa sig en avancerad, tidskrävande utbildning när man lika gärna kan försörja sig gott på ett okvalificerat arbete?

Dessutom kan man misstänka att den svarta sektorns omfång ökar bland alla de som väljer att inte arbeta officiellt. Ett antal individer med mindre nogräknad moral bör lockas att erhålla en riskfri inkomst från staten och komplettera denna inkomst med svartarbete. Det betyder också minskade intäkter för staten.

Ett ML-experiment i stor skala är beroende av höga och, mycket troligt, med tiden stigande skatteintäkter. För att systemet med ML ska fungera förutsätter det att människor fortsatt har ett starkt incitament att arbeta för att generera skatteintäkter till staten. Eftersom skatterna ska användas för att betala ML och en rad andra saker som man inte kommer ifrån, främst nattväktarstatens funktioner (domstolar, polis och försvar), kommer det efterhand sannolikt att bli något av en närmast hopplös uppgift att balansera statsbudgeten. Bortfallet av skatteintäkter enligt ovan resonemang bör tvinga fram högre skatter på det mesta, vilket kommer driva upp kostnadsläget, och ytterligare minska människors incitament att arbeta för att producera varor och tjänster som människor faktiskt efterfrågar. Högre kostnader lär samtidigt också orsaka krav på löneförhöjningar som ytterligare försvårar för företag att konkurrera, vilket orsakar ytterligare skattebortfall pga högre arbetslöshet.

För att summera. ML förändrar människors beteenden; det minskar människors arbetsmoral direkt då de kan välja att inte arbeta eller att arbeta mindre för samma inkomst, det minskar efterfrågan på arbete, vilket ökar arbetslösheten, vilket betyder att allt fler kommer behöva försörjas av allt färre; oundvikligen kommer skatteuttaget att behöva höjas på de som fortfarande arbetar och producerar värden; allt högre skatter kommer i sin tur att minska arbetsmoralen ytterligare för de som fortfarande arbetar.

Jag vill påstå att ML är en form av socialism. ML har samma effekter som införande av socialism, eftersom arbete bestraffas och icke-arbete belönas. Ett storskaligt införande av ML kommer att misslyckas på grund av detta. Det är oundvikligt.

”The State is the great fiction through which everyone endeavours to live at the expense of everyone else.”

– Frédéric Bastiat