Kapitalismen genomlider ingen kris. Det är inte de kapitalistiska inslagen i våra ekonomier som skapar obalanserna och det är inte kapitalismen som skapar misär och fattigdom. Tvärtom.

Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på frivilliga överenskommelser mellan individer vars fri- och rättigheter – alla individers lika rätt till sitt liv, sin frihet och frukten av sitt arbete – är skyddade av en rättsstat. Krisen är ett resultat av långvariga strukturfel – som definitivt inte är kapitalistiska (eller liberala) i sin natur.

Vare sig Reinfeldt eller någon annan av dagens ledare kan anses vara skyldig till problemen. De gör dock allihop ett väldigt dåligt jobb att förvalta situationen.

Problemen är uppbyggda över lång tid. Det överskuggande problemet är att man möjliggjort sk Fractional Reserve Banking (FRB), dvs att man har tillåtit banker att låna ut pengar man inte har (en form av falskmynteri eller bedrägeri), samtidigt som priset på pengar och mängden pengar i omlopp regleras och manipuleras genom centralbanker. Denna ordning var något som infördes under första halvan av 1900-talet världen över. Det har medfört att staterna har kunnat föra keynesiansk stimulanspolitik under sämre tider, vilket byggt på de offentliga underskotten och statsskulderna, men man har samtidigt inte lyckats minska underskotten eller skulderna under bättre tider. Konsekvensen är att berget av krediter har en tendens att växa med tiden. Skulderna är en konsekvens av (både höger- och vänster-) politikers vilja att styra (”omfördela”) ekonomin. Men alla skulder måste i slutändan betalas av någon.

Förmåga att betala av skulder beror av förmåga att skapa värde, dvs att skapa något (en vara eller en tjänst) som någon annan är beredd att frivilligt betala för. Problemet är att samtidigt som staterna byggt upp sina skulder, har man också insett att skulderna kostar. Dessa kostnader drar med tiden med sig oundvikliga skattehöjningar för att finansiera både ökade omfördelningskostnader och räntekostnaderna på skulderna.

Politikerna ”mutar” väljarna med en massa saker under valrörelserna för att de ska rösta på dem. I verkligheten är deras uppfattning om vad dessa löften kostar skev, vilket resulterar i otillräcklig finansiering. De efterföljande underskotten har i realiteten bekostats av krediter. Samtidigt driver detta naturligt på politikernas önskan att öka skatteuttaget ytterligare, ”så att man får råd med dom där omfördelningsreformerna som vi lovade förrförra valet”. Skatteuttaget har sedan mitten av förra århundradet ökat dramatiskt.

Skatter har den egenheten att de allt annat lika minskar människors vilja att arbeta. Ju mer staten tar ifrån en individ frukten av dennes frivilliga arbete, desto mindre benägen blir denna individ att arbeta. Alternativet fritid värderas plötsligt högre. Ovanpå de direkta minskade incitamenten till produktivt arbete som kommer från det ökande skatteuttaget, har de klåfingriga politikerna (både från höger och vänster) infört direkta hinder för människor att arbeta och skapa värden, så kallade regleringar. Alla varu- och tjänstemarknader är reglerade i större eller mindre grad. Regleringarna är alltså också något som hämmar värdeskapande arbete.

För att knyta ihop säcken så har vi alltså en situation med en skulduppbyggnad som har pågått under en lång tid, som möjliggjorts av ett i grunden instabilt monetärt system, och som börjar nå vägs ände när nya skulder inte förmår skapa tillräckliga värden för att betala av gamla skulder. Samtidigt är ekonomiernas/politikernas möjlighet att betala av skulderna begränsade, eftersom man genom skatter och regleringar hindrar värdeskapande arbete.

Detta är i stora drag vad skuldkrisen handlar om.

Dess lösning ligger således inte i att skapa mer skulder. Det gör naturligtvis bara saken ännu värre. Lösningen måste innefatta en reformering av det monetära systemet, med naturligt skapade hinder för politiker att bygga upp nya skulder (till exempel ett förbud mot FRB), i kombination med incitament till frivilligt, produktivt arbete. Nyckeln är att ge människor makten över sina egna liv genom ett starkare skydd för individens fri- och rättigheter.

Kort sagt, kasta kollektivismen, genom främst socialismen och korporativismen, på sophögen och tillåt kapitalismen att skapa grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle med arbete och välfärd.

Ledaren behandlar ämnet ”nyliberalism”. Just denna ledare sticker inte ut på något sätt jämfört med andra på samma tema, mer än att den verkar ha ett mer religiöst perspektiv. Skribenten på Österbottens Tidning, liksom de flesta andra samhällskritiker, ger reflexmässigt ”nyliberalismen” skulden för de problem som de flesta västländer upplever idag med avseende på bl a skenande budgetunderskott och hög arbetslöshet.

Vad är (ny)liberalism? Liberalismens kärna, vare sig den är ”ny” eller klassisk, är att sätta individen i centrum. Individen ska tillerkännas makten över sitt liv. Staten, eller något annat mer eller mindre abstrakt kollektiv, ska inte ha makten att styra enskilda människors livsval. Staten ska finnas där, men den ska finnas där till skydd för individens rätt till sitt eget liv, sin egen frihet och frukten av sitt eget arbete. Det är liberalismens kärna.

Då är nästa fråga: råder en (ny)liberal ”ordning” i dag i västvärldens samhällen? Knappast.

I ett (ny)liberalt samhälle hade skatteuttaget varit minimalt och endast varit motiverat för att upprätthålla nämnda skydd för individernas fri- och rättigheter, nämligen polis, domstolar och försvar. Ett skattetryck för att upprätthålla dessa samhällsfunktioner skulle inte behöva uppgå till mer än en bråkdel av dagens. Gissningsvis skulle man inte behöva överstiga 10% av BNP. I många av dagens västsamhällen ligger skatteuttaget vanligtvis mellan 35-50% av BNP.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten således heller inte tillåtits gå in och detaljreglera människors mellanhavanden. Alla mänskliga relationer hade varit frivilliga. Idag omgärdas alla marknader av omfattande regleringar. Inte minst arbetsmarknaden. Dessa regleringar är i många fall direkta hinder för produktiv sysselsättning.

I ett (ny)liberalt samhälle hade staten aldrig haft mandat att stödja en viss sektor i ekonomin (t ex banksektorn) på någon annan sektors eller på andra individers bekostnad. När staten har denna möjlighet är ordningen korporativistisk. Korporativism är en form av kollektivism och är alltså inte liberalt. Det närmast ohämmade stöd för bankerna som finns, främst i USA, men även i Europa, från statens sida, är i högsta grad anti-liberalt.

Alla de missförhållanden som råder går att spåra tillbaka till det faktum att skyddet för de individuella rättigheterna är svagt eller mycket svagt i de flesta länder. Och att detta skydd är svagt går knappast att lasta (ny)liberalismen för.

Jag är helt enig med Bengt Rönnback, och de flesta andra människor, om att förändringar är nödvändiga för att komma tillrätta med orättvisor och fattigdom. Men att gå mot mer regleringar och högre skatter, vilket de flesta ”nyliberalism”-kritiker anser, kommer bara att öka arbetslösheten och förvärra fattigdomen. Jag kan bara hoppas att denna insikt når ett större antal beslutsfattare inom en snar framtid.

Deras inledande sida lovade gott om fortsättningen. Man målar en bild av ett liberalt samhälle med demokrati, integritet, frihet och rättssäkerhet. Mycket bra och jag håller med om det helt och hållet.

Men redan på nästföljande sida kommer en kalldusch. Man vill införa medborgarlön. Förutom att detta inte är förenligt med liberalism, är den direkta kostnaden för att införa något sådant enormt avskräckande. Liberaldemokraterna vill ha medborgarlön för alla från 18 års ålder. Räknar man med att alla ska ha existensminimum (uppskattat till ca 8k/mån) i medborgarlön, kommer det antagligen att kosta mer än 700 miljarder kr i utgifter per år. Hela statsbudgeten för 2011 omfattar 810 miljarder kr.

Förutom de direkta kostnaderna, kommer införande av medborgarlön sannolikt att få en kraftigt negativ effekt på arbetsmoral och arbetsvilja. Efterfrågan på lågavlönat arbete (som ofta är tråkigt, enformigt och inte kräver någon särskild utbildning, etc – det är därför det är lågavlönat) bör minska dramatiskt – varför arbeta och slita om man kan få ut nästan lika mycket på att sitta hemma och spela Playstation hela dagarna? Man kommer troligen därför skapa en brist på många yrken som verkligen behövs. Likaså kommer efterfrågan på högavlönat arbete att sjunka, eftersom det faktum att man redan har en stor del av sin ekonomiska trygghet säkrad medför att människor inte kommer att kämpa särskilt hårt för att öka sin kunskap och värdeskapande förmåga. Allt detta kommer högst sannolikt sammantaget att orsaka ett dramatiskt fall i skatteintäkter. Om något, behövs det rimligen stora skatteintäkter för finansieringen av medborgarlönen.

Dessutom kan man inte utesluta en annan effekt. Om alla helt plötsligt får en ”inkomstökning” på 8k/månad, vad händer då med priserna i landet? De bör rimligtvis stiga ganska kraftigt, eftersom en större summa pengar jagar samma varor och tjänster. Nivån på medborgarlönen kommer därmed sannolikt behöva höjas – och därmed kraven på ännu högre skatter. Ond spiral…

Ytterligare en fråga som är värd att nämna: Varför ska arbetsgivarna erbjuda samma lönenivå när staten effektivt i praktiken subventionerar människors utkomst? De kommer antagligen enkelt kunna motivera lönesänkningar. Därmed sjunker skatteintäkterna ytterligare…. Jag tror, nej, jag är övertygad om, att medborgarlön är dödsdömt och i förlängningen (förmodligen ganska snart efter dess införande) kommer orsaka hård misär för en hel befolkning, men i synnerhet för de mest utsatta, den dag systemet havererar. Medborgarlön är en variant av socialism och det kommer med allra största sannolikhet bli ett praktfiasko om man på allvar gör ett försök att införa det.

Vidare vill Liberaldemokraterna inrätta ett ”barnkonto”. Lite oklart, men det verkar som att varje barn också ska få en slags medborgarlön, förvaltat av barnets föräldrar eller utsedd förmyndare. Ännu mer utgifter alltså, till en redan utgiftstyngd statsbudget.

När det gäller miljön har Liberaldemokraterna identifierat klimatet som ett hot och man vill beskatta ”utsläpp av växthusgaser”. Det kan jag tycka är tramsigt. Annars står det mycket bra i deras manifest som jag som liberal kan skriva under på. Vore det inte för medborgarlönefrågan skulle jag kunna sympatisera med det mesta av politiken i övrigt.

Jag kan inte förstå hur man som liberal kan förespråka medborgarlön. Ur ett liberalt perspektiv är beskattning svårt att motivera. Höga skatter, som en medborgarlön lär kräva, är ännu svårare. De liberala argumenten emot en medborgarlön är överväldigande och både moraliska och ekonomiska.

Det må vara ett hedervärt ändamål att söka förenkla människors vardag och att underlätta för arbetsoförmögna människor att kunna leva ett drägligt liv. Men i praktiken kommer medborgarlön troligen att kosta betydligt mer än det smakar – på alla sätt.

Ett liberalt alternativ finns redan i svensk politik. De som törstar efter liberalism ombedes besöka Klassiskt liberala partiets hemsida för mer information.

På frågan vad som ”oroar mycket” i olika miljöfrågor svarade amerikanarna gällande:

• Föroreningar i vattendrag 46%. Ner från max 72% 1989.
• Luftföroreningar 38%. Ner från max 63% 1989.
• Gifter i mark och vatten, 44%. Ner från max 69% 1989.
• Regnskogsskövling, 33%. Ner från max 51% 2000.
• Global uppvärmning, 28%. Ner från max 41% 2007.

Det är bra att man bryr sig om och respekterar både den globala miljön och närmiljön, eftersom det gynnar människans livsbetingelser. Och handen på hjärtat, har vi i västvärlden några riktigt allvarliga miljöproblem längre? Det sker allt mer sällan allvarliga miljökatastrofer och det var länge sedan man läste om någon nu.

Hur kommer det sig?

Huvudorsaken är att länderna i västvärlden har ett relativt mycket starkare skydd för de individuella rättigheterna, främst äganderätten. Det man äger har man ett incitament att skydda. En markägare som får sin utkomst från att bruka sin mark har ett incitament att inte förorena den. Industrin bredvid markägaren har ett incitament att inte förorena dennes mark, eftersom det går emot dennes lagskyddade fri- och rättigheter (man saboterar inte andras egendom). Respekten för de individuella rättigheterna skapar incitament att handskas varsamt med miljön.

De flesta är väl bekanta med de hemska bilderna från många utvecklingsländer gällande miljön. Det finns stora problem på många platser världen över. Men gemensamt för dessa områden är att de fortfarande har ett relativt svagt skydd för de individuella rättigheterna. Kina är t ex fortfarande en diktatur med omfattande korruption. Skyddet för de individuella rättigheterna är svagt.

En insikt om att lagskyddad respekt för alla människors lika rätt till liv, frihet och frukten av sitt arbete förbättrar människors möjligheter att samexistera genom frivilliga avtal, med effektivare och ej resursslösande produktion av alla typer av varor och tjänster, samt med miljöförbättrande och välfärdshöjande resultat, vore önskvärt bland världens utbildningsinstitutioner, politiker och medier.

I din rubrik på Skånskan.se skriver du att ”välfärd förutsätter skatter”. Det är ett påstående som är helt åt helvete fel.

Det enda som kan skapa välfärd är produktivt arbete. Skatter skapar inte arbete. Tvärtom, hämmar skatter arbetsvilja och arbete.

Den välfärd du talar om är de offentligt finansierade välfärdstjänsterna. Offentligt finansierade tjänster kan endast existera om någon arbetat och skapat ett värde som sedan kan beskattas. Alltså: någon måste arbeta innan frukten av denna någons arbete kan stjälas i form av beskattning.

Kärnan i liberalism, vare sig den är ”ny” eller gammal, är frihet från tvång i alla former. Men det är få saker med EU som kan kategoriseras som liberalt. Jag skriver gärna under på de fyra friheterna som är EU:s grundpelare – fri rörelse av människor, varor, arbete och kapital inom unionens gränser. Utöver det är det är EU en stor besvikelse med tanke på myriaden av detaljregleringar, jordbrukssubventioner, tullmurar och en helt sinnessjukt omfattande byråkrati.

Ilse-Marie skriver att ”EU har utvecklats till en superstat vars nyliberala diktat pressar sina medlemsstater att slakta välfärden, de sociala skyddsnäten och arbetsrätten”.

Jag lämnade en kommentar.

Via Ilse-Maries blogg fann jag också en text från Kerstin Berminge, på Motvallsbloggen, som menar att ”nyliberaler” bör glädjas över EU:s utveckling med nedskurna välfärdssystem, vilket, enligt hennes resonemang, är ett exempel på en ”chock” i Naomi Kleinsk tappning.

Jag frågade henne vad alternativet var till att skära i verksamheterna när underskotten skenar. Hennes svar var att anställa fler människor till de offentliga verksamheterna, eftersom det tydligen skulle generera vinster (?) till statskassan och medföra mer köpkraft (?) för företag. I min värld innebär en större offentlig sektor också större offentliga utgifter och därmed mindre pengar i statskassan.

Kerstin Berminge godkände inte min sista kommentar så jag lägger in den här i stället:

Kerstin,

Som förenklad illustration: Offentligt anställd erhåller lön 100 och betalar skatt 50. Staten erhåller skatt 50 och betalar lön 100, samt arbetsgivaravgift 32. Varje offentliganställd betyder alltså en nettokostnad för staten på 100+32-50 = 82 som måste finansieras via skattsedeln. Nettokostnaden finansieras av privat sysselsatta; de offentligt anställda bär inte sina egna kostnader – de är beroende av privat sektor för sin utkomst. Att anställa fler inom den offentliga sektorn betyder med andra ord en nettokostnad för samhällsekonomin.

Ditt förslag är, om jag förstod dig rätt, att höja skatterna för att finansiera det ökade antalet anställda inom den offentliga sektorn. Ökade skatter betyder minskad köpkraft för både individer och företag. Allt annat lika betyder det att företagens kostnadsmassa ökar, att deras benägenhet att möta de ökade kostnaderna med att minska antalet anställda ökar. Konsekvensen är alltså minskad sysselsättning i privat sektor, dvs inom den sektor som skall finansiera de ökade kostnaderna inom den offentliga sektorn. Hur går detta ihop? Det gör det inte. Det vanliga är att staten tvingas låna upp mellanskillnaden, dvs att statsskulden ökar, eller att höja skatterna. Detta betyder ökade offentliga räntekostnader och en kostnad som skjuts på framtida generationer att betala och/eller ännu ett varv i den negativa spiralen som följde av den ursprungliga skattehöjningen.

Att denna utveckling också sker i verkligheten, och inte bara i fiktiva exempel som ovan, visar utvecklingen inom alla länder som har stora välfärdsstater. Resultatet av en allt större andel offentligt finansierad verksamhet blir med tiden tvingande nedskärningar pga ineffektivitet och kapitalflykt.

Med ovan illustration, anser du fortfarande att det blir en nettostimulans för ekonomin, att det ger ökad köpkraft för privata företag, att det ger fler jobb totalt i ekonomin, genom att öka de offentliga utgifterna? Är det så jag ska förstå dig?

Mvh,
RD

Om man anser att liberalism på något sätt har att göra med kränkningar av individers fri- och rättigheter, genom att t ex inskränka människors frihet att avtala med varandra, eller genom att hindra dem eller att begränsa dem att handla med andra länders invånare, eller genom att frånta dem frukten av sitt arbete för att ge till industrigrenar som inte kan skapa lönsamhet på egen hand, ja då kan man nog kalla EU ”liberalt”. Nu diskuterar man dessutom möjligheten för EU att beskatta unionens invånare. Jätteliberalt. Verkligen.

Om man inte ger ordet liberalism en helt ny innebörd så är det svårt att kalla EU för ”ny”-liberalt.

Danne är en person jag vanligtvis tycker argumenterar väl på sin blogg kring de flesta ämnesområden. Dagens bloggpost kring elmarknaden tillhör dock undantagen. Det är tråkigt att även Danne sänkt sig till populistiska argument. Hans text innehåller många tramsigheter.

Danne påstår att elmarknaden ”inte fungerar” och att producenterna bör ”klämmas åt”. Det går definitivt att kritisera ”avregleringen” på flera punkter, men exakt vad är det som inte fungerar i enlighet med gällande regelverk och lagar? Och ska elproducenterna straffas för att de följer gällande regelverk och lagar?

Elpriserna har stigit sedan avregleringen 1996. Danne väljer år 2000 som startår i sin prisjämförelse och konstaterar att elpriset stigit med 230% sedan dess. Det är säkert riktigt, men i denna prisuppgång döljer sig ett antal förklarande faktorer. År 2000 var ett extremt våtår i Norden, dvs tillgången på vattenkraft var mycket stor, vilket pressade priset väldigt mycket det året. Att då välja år 2000 som basår ger en mycket skev bild av den allmänna prisutvecklingen.

Sedan 2000 har också ett antal ytterligare faktorer bidragit till prisuppgången från en mycket låg nivå.

• Priserna på fossila bränslen har stigit. Efterfrågan under vinterhalvåret medför att peaktimmar produceras med kolkondens på marginalen även under ett normalt hydrologiskt år i det nordiska systemet.
• Handel med koldioxidutsläppsrätter har införts, vilket har påverkat och påverkar främst kolkondenspriset och därmed hela prisnivån i den nordiska elmarknaden.
• Överföringsförbindelserna med kontinenten har byggts ut, vilket har inneburit att Norden har importerat en del av kontinentens prisbild, i synnerhet under offpeaktimmar, under perioder av året när efterfrågan är större.
• I Sverige har vi lagen om elcertifikat som infördes 2003 och som ytterligare ökat priset till slutkund.
• Valutakursförändringar har också drabbat svenska slutkunder. Den svenska kronan har försvagats ganska mycket mot både euro och dollar.

Kritiken mot Nordpool är märklig. Nordpool är en handelsplats där både fysiska och finansiella aktörer kan mötas med förhållandevis låga transaktionskostnader. Vad menar Danne med att Nordpool skulle fungera som ”prisledare”? Nordpool är en börs som förmedlar aktuell pristro hos en mängd aktörer. Nordpool i sig har ingen prispåverkande roll. Spotpriset sätts utifrån budkurvor som varje balansansvarigt företag lämnar in för nästföljande dygn. Terminsmarknaden fungerar som vilken annan terminsmarknad. Ingen aktör kan ensam styra forwardkurvans utseende. Forwardkurvan är summan av de finansiella aktörernas samlade förväntning om spotprisets nivå i framtiden. Skevheter i kurvan förekommer ibland, men brukar korrigeras av arbitragörer, precis som på vilken annan finansiell marknad som helst.

Att producenterna skulle ha ett intresse att öka volatiliteten på elmarknaden är också ett ganska befängt påstående. Det ligger inte i någon producents intresse att få upp volatiliteten på marknaden. Alla producenter prissäkrar sin produktion med hjälp av terminer på elmarknaden. Precis på samma sätt som konsumentföreträdare också använder terminer för att prissäkra sina kunders exponering mot ett osäkert framtida spotpris. Man eftersträvar ett så jämnt och förutsägbart pris och kassaflöde som möjligt. Då vill man inte ha fladdriga priser.

Vidare, gällande volatiliteten på elmarknaden, så finns det naturliga förklaringar att den är stor, precis som Odenberg, Fredriksson och Kåberger förklarar, med hänvisning till att el måste konsumeras i samma ögonblick  som den produceras. På senare år har också den ökade andelen vindkraft i produktionsmixen sannolikt också bidragit till ökade prissvängningar.

Att kärnkraften har ett problematiskt år bakom sig har väl de flesta noterat. Men att därifrån dra slutsatsen att kärnkraftsägarna medvetet valt att låta kraftverken stå still för att trissa upp priset faller på sin egen orimlighet. Dels kostar det att låta verken stå, dels kan ingen planera för att vädret i december och januari ska bli onormalt kallt, dels har effekthöjningarna varit svårare än väntat, dels har Strålsäkerhetsmyndigheten dröjt med sin tillståndsgivning. Sist, men inte minst, missgynnas elbolagen av den badwill som onormalt höga priser medför, vilket gör att man hela tiden har ett incitament att handla korrekt med informationsgivning till marknaden och med sitt agerande på marknaden. Vill man se konspirationer bakom de höga priserna så är det givetvis fritt fram, men för oss som dagligen följer marknaden är konspirationsteorierna bara tramsiga.

Vidare är produktions- och försäljningsenheterna åtskilda inom de stora producerande företagen, vilket ytterligare minskar risken att de skulle gynna produktionen på kundernas bekostnad.

Avregleringen av elmarknaden har brister. Men nuvarande ordning är långt mer effektiv än den ordning som en återgång till en helt reglerad marknad skulle innebära. Om något bör marknaden avregleras ytterligare på så sätt att man tar bort etableringshinder för nya producenter och minskar hindren att bygga ny produktion.

Det finns en stor missuppfattning om avreglerade marknader. De är ingen garanti för lägre pris. På en marknad med stort, homogent utbud och många aktörer rör sig priset mot den långsiktiga rörliga marginalkostnaden. Dock är det så att långt ifrån alla marknader har denna ideala karaktäristik. Detta gäller bland annat den nordiska elmarknaden. Vad en avreglerad marknad däremot garanterar är att effektivisera resursutnyttjandet. Nettokostnaden för samhället blir större om elmarknaden regleras, eftersom planeringen och driften av kraftverken blir mer ineffektiv, samtidigt som naturliga signaler till människor och företag att spara på el försvinner. Den högre kostnaden drabbar konsumenter och företag indirekt via skattsedeln.

Det är sällan någon som i klartext talar om vad alternativet till dagens semiavreglerade marknad är. Vad föreslår du, Danne?

Jag lämnade en kommentar till hennes inlägg, men det har ännu inte publicerats. Kanske är hon på semester (hon var bevisligen i Almedalen på Gotland för några dagar sedan i alla fall), eller så har hon helt enkelt struntat i att publicera det.

Hur som helst, hon skrev i sitt inlägg:

Det kapitalistiska samhället bygger på tillväxt…

Hon har givetvis inte riktigt fått ihop kartan med verkligheten med detta påstående.

Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på individuella rättigheter, inklusive äganderätten, där all egendom är privatägd och där alla mänskliga relationer är frivilliga.

Ordet “tillväxt” är kort för ekonomisk tillväxt, dvs att värdet av de varor och tjänster som byter hand ökar inom ett givet område och inom en given tidsperiod.

Ekonomisk tillväxt är inget självändamål i det kapitalistiska samhället. Om något, är ekonomisk tillväxt ett resultat av människors naturliga instinkt, eller drift, att hela tiden skapa sig ett mer bekvämt liv.

Denna vilja, att experimentera och skapa nytt och bättre, har en tydlig katalysator; att individen är fri att omsätta tanke i produktivt arbete. Frihet är alla innovationers moder. Det hjälper inte miljön att hindra människor att omsätta tanke i handling. Politiska begränsningar av människors, individers, fri- och rättigheter hindrar miljötekniska framsteg.

Det Linnéa och hennes kamperande vänner i Klimax söker är än större inskränkningar av individers fri- och rättigheter än vad som råder i dagens samhällen. Det minskar samhällets förmåga att finna nya lösningar på olika miljöproblem. Varför man har denna övertygelse är svårt att förstå när miljöproblemen i de mer utvecklade länderna idag är begränsade. Ju rikare individen blir, desto mer tid och resurser har hon till sitt förfogande att lägga på att investera i sin närmiljö. Det ligger i hennes egenintresse.

Att inskränka människors fri- och rättigheter motverkar lösningar på miljöproblem.

Att kritisera “tillväxt” är att missa det verkliga målet för orsaken till orättvisor och miljöproblem i samhället. Det Linnéa och hennes vänner borde rikta sin ilska emot är det svaga skyddet för individens fri- och rättigheter i dagens blandekonomiska samhällen.

Principiellt håller jag givetvis helt och hållet med Carl om att rätten till frukten av sitt arbete är helt centralt i ett samhälle som värnar rätten till liv.

Rätta mig gärna om jag har fel här, men enda sättet för staten att bevisa att någon har fildelat ett upphovsrättsskyddat verk är att dels logga all kommunikation som förekommit från en specifik dator och dels att visa att den person som faktiskt är registrerad på den specifika ip-adressen är den som också gjort den specifika fildelningen. Den senare frågan kan vara nog så svår ur bevisteknisk synvinkel, samtidigt som den förra frågan kräver att varje upp- och nedladdad informationsbyte loggas och registreras. Inte bara den information om vad som faktiskt utbyts måste loggas, utan också vem motparten till informationen är.

Vidare bör individer i en rättsstat inte övervakas i preventivt syfte, bara för att individer kan begå brott. För att påbörja en övervakning bör det finnas en välgrundad misstanke om att brott faktiskt har begåtts eller kommer att begås. Idag finns det knappast något sätt att särskilja en datorinnehavare från en annan, med avseende på ärlighet, vilket betyder att alla datorer måste övervakas i preventivt syfte för att ha någon möjlighet alls att erhålla bevis för att brott mot upphovsrättslagen har begåtts eller kan tänkas begås.

Detta innebär att all digital kommunikation måste loggas och registreras, oavsett om det finns misstanke om brott eller inte.

I de individuella rättigheterna ingår också rätten till individuell frihet, vilket också, rimligen (?), bör innebära att jag har rätten att slippa få varje rörelse jag företar mig, varje steg jag tar, varje åsikt jag förmedlar, varje digital informationskod jag utbyter, loggad och registrerad av staten. Eller?

Jag brottas därför med frågan om det enda sättet att upprätthålla rätten till egendom är att tillåta staten att ha total kontroll över människors privata kommunikation?

UAH global temperature anomaly

Källa: Anthony Watts